nyaskivor.se

White Widdow ”White Widdow” (AOR Heaven/Sound Pollution)

 
 
Hemmahörande i Melbourne Australien presenterar White Widdow sin musik som mjuk melodisk keyboard-baserad rock. Gruppen har förebilder hos band som Survivor, Dokken och Danger Danger. För den som förespråkar den typen av ideal så uppfylls säkert kraven om inte till fullo så åtminstone delvis. Det betyder med andra ord att inga överraskningar är att vänta.
 
Det är inte värt besväret att att försöka leta upp en hitlåt likt Survivor’s ‘Eye Of The Tiger’ (1982) för något sådant existerar inte. Det känns å andra sidan som en stelbent känguru som så vitt jag kan se inte bär på något i pungen. Endast torr ökensand virvlar runt på den vidsträckta savannen och de vaksamma arborginerna står handfallna och tittar på.
 
Genom öppningsspåret ‘Tokio Rain’  förs man direkt tillbaks tre decennier och landar helt sonika på åttitalet. ‘Broken Hearts Won’t Last Forever’ tar över stafettpinnen och följer metodiskt den inslagna vägen. Jag antar att man kan leva med dessa två sånger. Med ‘Don’t Fail Me Now’  är däremot gränsen passerad och de långväga gästernas beteende blir likt gosedjur som rör sig i slowmotion.  
 
Den något tyngre ‘Cross To Bare’ tillför inte mycket till samlingen. Keyboard-ledda ‘Spirit of Fire’ väcker trots allt ett visst intresse och det är anmärkningsvärt i det här sammanhanget. ‘Shadows Of Love’ och den avslutande ‘Fire & Ice’ har en del fina gitarrslingor, men lämnar för övrigt inget bevarat intryck efter sig.
 
Jag har lyssnat på skivan under de mest skiftande sinnesstämningarna, men det krävs mycket mer än så här för att musiken skall påverka det mentala. Den sticker helt enkelt inte ut från mängden utan blir så anonym och närmast osynlig att intresset smälter likt snön en solig vårdag. I hopp om en uppföljare som kan pumpa igång adrenalinet bättre slänger jag på måfå några mynt i önskebrunnen. Jag hör aldrig att dom landar.
 
Thomas Claesson

Bangalore Choir ”Cadence” (AOR Heaven/Sound Pollution)

Oftast ger skivomslaget en relevant bild av musiken den döljer. Undantag från den regeln finns dock och Banglalore Choir’s ‘Cadence’ är ett tydligt exempel. Några porträtterade splatterfigurer behöver inte alltid betyda ond bråd svart metal död. I det här fallet handlar det i stället om rak hårdrock utan omsvep.
 
Åtskilliga år har passerat sedan debutalbumet ‘On Target’ släpptes (1992) och man blir abrupt påmind om att tiden aldrig väntar på någon. Ett förträffligt album vid sin tid, men tyvärr fel tajmat då grungen obevekligt knackade på dörren.
 
Nu tar forne Accept sångaren David Reece nya tag och gottgör alla de förlorade åren. Med sig har han gitarristen Curt Michell som är den andre kvarvarande originalmedlemmen. Skaran fylls ut av holländske trummisen Hans i’nt Zandt (Coopers Inc.), bassisten Danny Greenberg och gitarristen Andy Sushmil (U.D.O.). Scenen är riggad, släpp in bandet. Låt oss få höra lite melodisk rock.
 
Inledningsspåret ‘Power Tripping’ visar var blocken skall stå på stapelbädden. Inget tjafs, inget nonsens utan bara klara direktiv förmedlade från Reece. Fint samspel och de passande takterna utan förskoning. ‘Martyr’ hakar på i samma anda. Uttrycksfulla gitarrer ger de rätta vibrationerna.
 
Mina favoriter blir snart utgestaltade i form av ‘Survival Of The Fittest’, ‘Heart Attack & Wine’ och ‘Spirits Too They Bleed’. De tre låtarna har tydliga drag åt Whitesnake med allt vad det innebär. 10–poängare i sin karaktär med klassiska riff, väletablerad rockröst och en perfekt rytm.
 
Det finns egentligen ingen svacka på albumet. Det här bandet vet vad som gäller och de gör det bra. Välbalanserade solida rocksånger presenterade med ackuratess. Den andra flodvågen tog sin tid, men den var värd att vänta på.
 
Mina farhågor att ett omslag som kunde varit ämnat för ‘Left 4 Dead’ skulle innebära dödansarmusik var helt obefogade. De här grabbarna var allt annat än odöda.
 
Thomas Claesson
 
Fotnot : ‘Left 4 Dead’ är ett dataspel som går ut på att döda så många Zombies som möjligt.

Iron & Wine ”Kiss each other clean” (4ad/Playground)

Detta trodde jag inte om den skäggige kufen Sam Beam som jag fördomsfullt stämplat som en inåtvänd och svårtillgänglig  musikant  med snåriga melodier och texter. Så blommar plötsligt asfalten och törnrosesnåren och fram träder en fullkomligt suverän och säker popmusiksnickare på nya albumet Kiss Each Other Clean.

Musiken leker sig fram genom hela albumet på ett självsäkert och lekfullt sätt. Sam Beam/I&W bjuder oss in i ett ljudlandskap som strålar av psykedelicalight vare sig det vilar en pastoral stämning som in Walking far From Home och popsomriga Trees By The River, eller funkreaggeinfluerade Big Burned Hand.

Det som imponerar är att albumet hela tiden växer och för varje gång man lyssnar så framträder nya små intrikata ljudfinesser. Dessutom har Sam Beam stoppat in snygga  Beachboysiga körstämmor och lätthanterliga melodier som stärker albumet ytterligare. Kiss Each Other Clean kommer att räcka hela våren som soundtrack och det skulle inte förvåna mig om jag ligger i hammocken i sommar och har ljuvliga Goodless Brother In Love i lurarna. En utmärkt popplatta helt enkelt !

Bengt Berglind

Pure Reason Revolution ”Hammer and Anvil” (Century Media/EMI)

På sin fenomenala debutplatta ”The Dark Third” från 2006, introducerade brittiska Pure Reason Revolution en nyskapande och spännande samling progressiva rocklåtar. På efterföljaren ”Amor Vincit Omnia” tilläts de elektroniska inslagen i bandets musik ta en mycket större plats än på debuten, vilket inte blev så populärt hos vissa av bandets fans. Jag hör dock till de som tycker att även ”Amor Vincit Omnia” är riktigt bra.

Nya ”Hammer and Anvil” tar vid där ”Amor Vincit Omnia” slutade, skulle jag vilja påstå. Precis som på föregångaren levererar de högkvalitativ, progressiv electrorock. Det mycket tveksamma inledningsspåret ”Fight Fire” kunde dock ha slopats, liksom instrumentala ”Open Insurrection” som är ganska ointressant och kanske inte minst den sjukt irriterande ”Blitzkrieg”. Utan dessa tre spår hade ”Hammer and Anvil” kunnat vara i klass med föregångarna, men nu räcker det inte riktigt hela vägen dit.

Erik Högkvist

Nicky Swann ”Matches & Dispatches” (Indys/Hemifrån)

Nicky Swann är en singer-songwriter som har skrivit allt material på den nya skivan så när som Beatles-låten ”I Want To Hold Your Hand”. Hon har en skön själfull röst och blandar friskt mellan musikgenerna.

När hon startade som soloartist var hon inte nöjd med de gitarrister som kom och provspelade så hon tog på sej rollen som gitarrist själv. Något hon behärskar riktigt bra.

Skivan är en blandning av ballader, country, folk, blues och jazz. Det är en blandning som kräver en hel del lyssning för att smältas som en helhet på en och samma skiva. Jag uppskattar den därför mer efter ett antal lyssningar och då klarar jag även de partier som från början verkade lite ytliga och tråkiga. Bäst tycker jag hon lyckas med låtarna ”One Step Up” och ”Little Bird”.

Nicky är en artist som öser ur så många källor att man ser fram emot hennes nästa skiva.

Börje Holmén

Twinspirits ”Legacy” (Lion Music/Border)

Ja, recensionsrubriken säger egentligen allt: Legacy är progressiv metal utan överraskningar, varken mer eller mindre. Personligen hade jag hoppats på lite mer otippade infall här och där, men jag imponeras ändå över att det låter oerhört genomtänkt och välproducerat.

Skivan börjar med sex låtar som inte riktigt vill fastna i huvudet, utan att för den skull vara dåliga, nej då. Men utöver uppiggande Senseless känns dom på något sätt lite tråkiga…

Tur då att avslutande femlåtarssviten The Endless Slepp är riktigt, riktigt bra och därmed skivans stora behållning (och till viss del räddning). Det är här som det går att höra den magi som bandet har potential till, och här är man ibland rentav i klass med genreledarna Dream Theater.

Liksom på förra skivan The Forbidden City (som också fick betyget 3,5 här på nyaskivor.se) utmärker sig keyboardisten/bandledaren Daniele Liverani, gitarristen Tommy Ermolli och sångaren Göran Nyström. Sistnämnde är en oerhört stor tillgång för bandet, då han presterar i absolut världsklass rakt igenom och låter som en blandning av James LaBrie (Dream Theater) och Michael Kiske (ex-Helloween).

För den som tycker att Dream Theater är för svåra så är Twinspirits ett bra alternativ. Pesonligen hoppas jag att Twinspirits tar en ”svårare” väg på nästa skiva…

Magnus Bergström

Ron Sexsmith ”Long player late bloomer” (Cooking Vinyl/Cosmos)

                                  I butik: 2 mars

Om det är någon i dagens skivindustri som jag tycker  är värd en liten fet hit och en framskjuten plats på topplistorna är det Ron Sexsmith. Denna till synes genomsympatiske kanadensare som producerat trivselpop och rock på elva tidigare album har nu kommit till dussinet fullt med Bob Rock-producerade LPLB.

Fortfarande är det den välproducerade melodiösa musiken som är ett kännetecken för Ron Sexsmiths låtskivarpenna. Hans låtar bär spår av den engelska låtskrivartradition som kännetecknar den melodiöse Paul McCartney och Elvis Costello. Men man kan också spåra influenser av Buddy Hollys tidiga popballader i Rons låtar.

Man kanske skulle ha trott att  producenten Bob Rock med ett hårdrocksförflutet hos bland andra Metallica skulle ha försökt att tuffa och stöka till ljudbilden när han nu hade chansen, men icke så.

Det är fortfarande ett klassiskt poplåtsnickeri inbäddat i sammetsmjuka arrangemang som dominerar detta album. Det skulle sitta som ett smäck i någon amerikansk tv-serie eller romantisk komedi när slutexterna rullar. Inte ett öga skulle vara torrt i salongen och Ron Sexsmith skulle få chansen att skratta hela vägen till banken.

Av albumets fjorton spår kan man plocka vilket som helt för detta ändamål.. Det är väl det som är Ron Sexsmith styrka och svaghet som låtskrivare.

Bengt Berglind

Ringo Starr ”Y Not” (Universal)

Det är det 16:e studioalbumet från den här herren som en gång var trummis i The Beatles. Personligen har jag aldrig brytt mig om Ringo Starr; fick för mig att det inte var nåt för mig. Gillade Beatles. Diggade George Harrison, John Lennon och The Wings. Glömde nog bort Ringo någonstans.

”Y not” gästas av Paul McCartney, hans svåger Joe Walsh och Joss Stone mfl. Ringo är runt 70 bast, ser ut som Billy Butt och har en kropp som Magnus Uggla.

Skivan är inte speciellt inspirerande, nyskapande eller på något vis intressant. Den bara är.

Mattias Ransfeldt

The Brilliant Mistakes ”Distant Drumming” (Aunt Mimi’s Records/Hemifrån)

Blanda tidiga Elvis Costello & the Attractions, Squeeze, Crowded House samt klassiska popgrupper som Beatles, The Byrds och The Beach Boys och krydda det med en dos av Neil Young så får ni TBM.

The Brilliant Mistakes blandar amerikansk folkmusik, R & B och rock emellertid låter de som en blandning av Wilco, The Jayhawks och My Morning Jacket och får till det där pop´n roll soundet.  Tyvärr blir det lite anonymt och slätstruket och även om de låter som jag skriver ovan blir de egentligen bara kopior av dessa grupper. Det blir inte bra det är ett av deras misstag, de gör det inte till sitt eget, utan blir bleka karbonkopior istället.

Mattias Ransfeldt

Tubelord ”Our First American Friends” (Hassle/Sound Pollution)

Trots flertalet lyssningar har jag fortfarande inte fått fullt grepp över den här skivan. För varje lyssning upptäcker jag något nytt och detta kommer jag säkert göra de nästkommande gångerna också. Det kan bero på att musiken har en bred ljudbild med mängder av ljud och musikaliska intryck. Rent genremässigt skulle jag villa placera in Tubelord i crossoverfacket mellan pop/rock och hardcore, tycker de närmast påminner om av bandet ”At The Drive In”. I likhet med tidigare nämnda band mixas lugna pop/rock delar på ett stilfullt sätt med tunga och hårda partier.

Trots att det egentligen inte är något nytt att mixa lugnare pop/rock med tyngre hardcore liknande musik så upplever jag att Tubelord är välbehövlig frisk fläkt. Jag tycker de gör denna mix på ett nytt och spännande sätt. Det beror nog på att trots att det blir tungt och hårt så behåller man melodierna i ljudbilden.

Jag störtdiggar det faktum att deras låttitlar är ren poesi i sig. Eller vad sägs om bland annat ”Your bed is kind of frightening”, ”Cows to the east cities to the west” och ”He awoke on a bench in Abergavenny”. Den sistnämnda är i dagsläget min favoritlåt på de brittiska Tubelords första fullängdare ”Our First American Friends”.

Detta är en bra skiva som säkert kommer växa en bra bit över det betyg som jag ger den just nu. Jag skulle inte bli speciellt förvånad om den här skivan kommer finnas med på min topp10-lista vid slutet av året. Detta för att den har vuxit och blivit starkare och mer intressant för varje lyssning hittills och jag misstänker att den kommer fortsätta med detta många lyssningar framöver.

Lars Svantesson