nyaskivor.se

Emma Salmon ”Goodbye Lady Luck” (Lily Of the Valley Records)

                                      Spotify

Det är countrydoftande popslingor som möter mig när jag lyssnar på Emmas debut. Som hon egenhändigt har snickrat ihop. För den stora massan är hon ännu okänd, men på skivan har hon med välkända musiker som spelat med den stora eliten. Som Surjo Benigh på bas (Ulf Lundell, Totta Näslund), Marcus Olsson på klaviatur (Moneybrother), Micke Häggström bakom trummorna (Pernilla Andersson) och Charlotte Berg på kör (Lisa Miskovsky).

Jag tror att jag har hört singeln när jag var panelhöna i P4 ”Follow the road”. Den var så där trallvanlig som man kan förvänta sig av första singeln. Den lät lite Jill Johnson-country. Men resten av skivan tycker jag är lite lam och den lämnar inga spår efter sig i snön. Jag är helt övertygad om att det gör stor skillnad att uppleva henne live på en liten klubb, med tända ljus och avskalat komp.

Det är svårt att slå sig fram i den här genren speciellt i Sverige och i synnerhet USA. För skivan sticker inte ut tillräckligt. Det blir lite sockersött och alldagligt. Det blir ett CV i mängden hos arbetsgivaren.

Mattias Ransfeldt

SAHG ”III” (Indie Recordings/Sound Pollution)

                                 Spotify

Av rubriken ovan framgår vad det handlar om: Black Sabbath-tunggung men med en modernare (läs knivskarp) produktion och det låter ofta som en nära släkting till Black Label Society, om än med mer variation än dessa.

Sahg kan ses som ett projekt, i och med att bandmedlemmarna normalt hör hemma i mer ”extrema” band.

Hantverket på III är det verkligen inga fel på. Men så är det det där med originalitet… Liknande band som exempelvis Spiritual Beggars och Hellfueled känns lite intressantare i och med att dom sticker ut mer. Förstnämnda har svåröverträffade gitarrsolon och sistnämnda har ”Ozzy-sångaren” Andy Alkman (vilket i och för sig inte är originellt men gör att man direkt hör att det är dom).
Bästa låten är utan konkurrens Baptism Of Fire. En mindre bra låt är Mortify.

Kanske är det bara jag, men nog känns det som att den här musiken gör sig bäst i stereon en varm sommardag med en öl i handen. Med andra ord skulle betyget antagligen ha blivit högre om recensionen hade skrivits för ett halvår sedan, då det hade varit lättare att komma i rätt Sahg-stämning.

Magnus Bergström

Fotnot: Det känns obegripligt att Sahg nyligen agerade förband till Dimmu Borgir – det är ju inte direkt samma musik, om man säger så…

Solomon Burke ”Nothing’s Impossible” (Ear/Playground)

                                            Spotify

På ålderns höst möts de två soulveteranerna Solomon Burke och Willie Mitchell i studion. Ett samarbete som tydligen har varit på gång en längre tid. Man kan tycka att det var synd att de väntade så länge. För även om Solomon Burke har en imponerande soulpipa och Mitchells arrangemang fortfarande är av yppersta klass så känns stora delar av albumet lite uppgivet och segt.

Låtmaterialet är inte av den klass som Solomon Burke hade på  comebackalbumet Don’t give it up on me från 2002, där han bland annat tolkade Van Morrison, Brian Wilson och Nick Lowe med skärpa och känsla. Texter till den här typen av soullåtar brukar väl inte vara några poetiska mästerverk. På Nothing’s Impossible är nivån långt under soulmusikens standard. Willie Mitchell som kilade upp till sin soulhimmel strax efter detta album var som bäst när han producerade Al Green. Solomon Burke bör nog ta kontakt med Joe Henry igen, som producerade tidigare nämnda Don’t give up…om han ska sitta säkert på soultronen.

Bengt Berglind

Melechesh ”The Epigenesis” (Nuclear Blast/Warner)

                             Spotify
 
Melechesh är en ny bekantskap för undertecknad, trots att det är bandets femte skiva. Och redan efter drygt tre minuter av inledande Ghouls Of Nineveh står det klart att The Epigenesis knappast är något för genomsnittshårdrockaren.

Det handlar om en blandad kompott med influenser från alla möjliga håll, vilket inte är så konstigt med tanke på att bandmedlemmarna är utspridda runt om i världen. Arabiska tongångar tar stor plats i ljudbilden och även det är logiskt, eftersom bandledaren Ashmedi (gitarr) bildade bandet i hemstaden Jerusalem.

Ord som exotiskt och progressivt dyker upp i huvudet och bitvis känns det som att lyssna på ett mycket annorlunda jam.

Dessutom är skivan inspelad i Istanbul! Bara en sådan sak…

Black metal utgör grunden för Melechesh, men det finns också en stor dos thrash. Likheter med band som Dimmu Borgir, Satyricon, Entombed, Opeth och – till och med – Dream Theater går att höra. Men utan tvekan har bandet skapat en helt egen unik stil.
Min favoritlåt blir omedelbart Grand Gathas Of Baal Sin, som är ganska rakt på sak utan att för den skull vara simpel, nej då. Och låtar som The Magickan And The Drones, When Halos Of Candles Collide och avslutande episka titelspåret The Epigenesis håller lika hög klass.

För den som ger Melechesh chansen – och det är dom värda – väntar många överraskningar för öronen, ingen tvekan om det.

Det är snubblande nära en betygsfyra…
 
Magnus Bergström

KT Tunstall ”Tiger Suit” (Virgin/EMI)

Hon kallar sitt sound för naturtechno. Vad det innebär vette tusan. Tiger Suit är en spretig historia och det är få låtar som sätter sig.

Det är tre år sedan jag hörde nå’t från den här tjejen, nu närmar hon sig Dido men kan inte riktigt fylla hennes skor, än. Utifrån min horisont har hon en bit kvar. Hon är inte riktigt där men hon närmar sig, om två tre album har vi nog en arvtagerska till Dido.

Titeln på skivan är dock grym, får mig at tänka på Elvis Presleys jumpsuit, en av de tyngsta. Den hette nämligen Tiger suit, en annan Eagle suit, men det är en annan visa det.

Mattias Ransfeldt

Dr. John ”Tribal” (429/Playground)

Den kära funkdoktorn Mac Rebernack fortsätter oförtrutet att producera nya album. Tribal är det senaste i den långa raden. Han har odlat sin egen stil ofta med det ypperliga kompbandet The Lower 911 i ryggen.

Sedan sjunger han med en helt unik stil, som ingen kan ta ifrån honom. Hör du Dr. John så vet du att det är Dr. John. Det gäller även på de plattor när han tolkar Johnny Mercers låtskatt, eller när han tar sig an Duke Ellingtons musik ypperligt på Duke Elegent från 1999. På senare album som City That Care Forgot har Dr. John bearbetat sitt eget och andras trauman i New Orleans efter orkanen Kathrina.

På Tribal är det fortfarande i New Oreleans vi befinner oss ljudmässigt. Men Dr. John låter faktiskt lite trött, för en gång skull. Även om musiken bakom hans karaktäristiska röst småkokar och puttrar vidare med sin funkform så engagerar det inte på samma sätt som tidigare. Sexton spår och få melodislingor man minns är inget bra recept att koka gumbo på. Dessutom är det dåligt kryddat. Pröva istället de andra Dr. John-album som finns nämnda här ovan. Där funkar Dr. John som han ska.

Bengt Berglind

Cindy Lauper ”Memphis Blues” (Naive/Playground)

Kan det ha gått till så här: Cindy måste hitta en ny publik. Hon har gjort pop och rockalbum, evergreenalbum och vad ska man hitta på denna gång för att få till ett album med marknadsmässig musik? Cindy och producenten slår sina kloka huvuden ihop och samstämmigt utbrister de, “ vi gör ett bluesalbum”. Sagt och gjort så bjuder man in några prominenta gäster som BB King med sin Lucille, Jonny Lang, Charlie Musselwhite och Allan Toussaint. Sedan så googlar producenten på kända blueslåtar och väljer ut ett dussin.

Det som gör att man kan kolla in Memphis Blues lite extra är arrangemangen, och musikanter som till exempel pianisten Allan Toussaint med glimrande pianospel, och bra blåsarrangemang. För en sak  är definitivt säkert. Cindy Laupers  lite gälla spetsiga röst känns inte riktigt hemvan i detta blueselement. Som när Jonny Lang och Cindy Lauper ställer frågan i ett av plattans bättre spår, How Blue Can You Get?, så är svaret: knappt ljusblått.

Bengt Berglind

Judy Collins ”Paradise” (Wildflower/ADA/Warner)

Judy Collins är en nygammal bekantskap för mej. Jag har hört henne perifert några gånger men inte lyssnat in mej tidigare. Judy är en dam på drygt 70 år om man får tro All music Guide där det också framgår att hon har gjort ytterligare 36 skivor. Hon är väl att jämföra med Sissel Kyrkjebø i sångstilen om än mera nedtonad och inte lika präktig.

På den nya skivan har Judy fint besök av både Joan Baez och Stephen Stills i två duetter. Men annars klarar 70-åringen sig bra på egen hand. Skall man nämna någon melodi framför andra blir det Diamonds and Rust.

Börje Holmén

Madball ”Empire” (Nuclear Blast/Warner)

                               Spotify

Bandledaren Freddy Cricien & co kan det här med hardcore, så skivbolaget Nuclear Blast har med dessa veteraner (bandet bildades 1988) i stallet breddat repertoaren ytterligare.

Inledningen på Empire är smått fenomenal och betygsmässigt lutar det i det läget åt en stark fyra/svag femma. Men en bit in i skivan är det uppenbart att det blir lite väl mycket av samma vara: korta låtar med riffstarka rytmer och refränger med ”gang vocals”.
Klart starkast lyser fullträffen Con Fuerza, som är en av dom bästa låtar undertecknad hört under året. Men trion Invigorate, Danger Zone och Glory Years är inte långt efter.

Empire har producerats av metalmeriterade Eric Rutan (Hate Eternal) som tidigare har jobbat med exempelvis Cannibal Corpse. Inga fel för ett band med så många skivor bakom sig att låta någon utanför hardcore-familjen sita bakom mixerbordet. Ljudet är tungt och kristallklart, och fördelningen av ljudutrymmet mellan instrumenten och sången är välbalanserad.

För min del gör det inget om nästa Madball-skiva fortsätter i den här stilen, men med färre låtar (för att undvika upprepning).
Det vore inga fel att få uppleva den här energin i en mysig konsertlokal i Sverige 2011…

Magnus Bergström

Patrizio ”Patrizio” (Warner)

                                         Spotify

Tredje albumet från den italienska smörsångaren Buanne Patrizio är en riktig kaloribomb. Ett hopkok av smöriga covers som sedan länge har gjort sitt. Men jag kan förstå att han kan charma broschtanterna med sin Enrique Iglesias-look.

Det räcker inte att lägga till lite latinorytmer och flirta på storbandstemat. Det räcker inte ända fram den här gången.

Mattias Ransfeldt