nyaskivor.se

Elvis Presley ”Viva Elvis – The Album” (RCA Legacy/Sony)

Inspirerad av Las Vegas-showen ’Viva Elvis’ av Cirque Du Soleil. Skulle Elvis musik låtit så här i dag, den frågan har man ställt sig. Svaret är enkelt. Nej.

Redan 1980 gjorde man ett försök att föra Elvis in i 80-talet. Med Elvis röst med nytt komp. Den skivan blev ingen hit. Sedan började man turnera med Elvis gamla 70-tals band ”1999 world tour”, åkte världen runt med Elvis på en stor bildskärm och hela Elvis Las Vegas uppsättning av musiker och kallade det kalaset för Elvis- The concert. Sedan kom remixen av JXL, ”A Little Less Conversation”, låten från 1968 fick nytt liv 2002. Dödsstöten var när julskivan ”Christmas Duets” kom för två årsdan. Med nutida countrysångerskor som mixas ihop med Elvis röst. Som man en gång i tiden gjorde med Lisa Maries röst i ”Don´t Cry Daddy” och I”n The Ghetto”. Under 1997 kom en skivan ”Ghetto Vibes” med gruppen Ghetto People Feat- L-viz, där man blandade eurodisco, hiphop och rap och en Elvis likröst. Det drar liksom aldrig slut på eländet.

Men den här skivan blir likt Jive Bunny, där man mixat ihop gamla hits från en svunnen tid, för att hitta en yngre målgrupp. Men det är inte alltid det blir bra. Jag tycker inte att det är värdigt eller speciellt bra. Kanske för att jag gillar Elvis mer än andra. Då slår jag hellre ett slag för den nya Elvis skivan som kommer i december, med mono inspelningar från 1956-1959 i form av en tidning. Likt The Arks senaste.

Det ser jag fram emot. Bra låtar skall få leva sitt eget liv och inte förstöras av modern teknik.

Mattias Ransfeldt

Michael Jackson ”Michael” (Epic/Sony)

Se den här skivan som ett testamente från Michael som bygger på anteckningar och samtal, så att de inblandade kunde slutföra arbetet med albumet.

Hans karriär har kantats av rykten om hans leverne, utseende och beteende. Han gömde sig innanför grindarna på Neverland. Hans liv blev allt mer likt Elvis Presleys bakom grindarna på Graceland. Michael Jacksons musikaliska karriär, den som kanske är den man skall koncentrera sig på, inte allt annat lull lull. Men nu efter sin död kommer deras efterkarriär gå samma öde till mötes. För nu är den i händerna på skivbolag, producenter och annat löst folk. Det lär finnas låtar till minst tio Michael Jackson-album med outgivna låtar och det kommer nu släppas samlingar på samlingar på samlingar på samlingar.

Ja, ni förstår. Man kommer kunna tjäna pengar på Michaels musik lika länge som man har lyckats göra med Elvis. Men det blir endast för de inbitna fansen. Den stora massan kommer inte längre bry sig om att det släpps ännu en platta.

Frågan kvarstår då – är det här bra? Ja, det är Michael Jackson-bra men inte mer. Det håller den vanliga Jackson-kvalitén. Egentligen en mellanplatta utan några klockrena hits. Kommer skivan sälja? Ja, självklart.

Man kan egentligen säga att det här är hans debutskiva på sin nya efterdödenkarriär. Det här är bara början, nu kommer det produceras boxar i alla varianter, utgivningar som vi inte hört tidigare, nya remixar. Ja, nu är cirkusen igång. Välkomna till cirkus Jackson – den andra omgången.

Mattias Ransfeldt

UFO ”The Best Of A Decade” (Steamhammer/Playground)

Förutom att skiviteln är direkt felaktig – låtarna är hämtade från 2004 och framåt – så är det ett svaghetstecken att skivans bästa låtar är liveversionerna av UFO-klassiker.

Men visst, inledande The Wild One är bra och bluesiga Hard Being Me är skivans stora utropstecken. Jag ska försöka att inte vara gubbgrinig, utan se Best Of A Decade för vad den är: en samlingsskiva vars syfte är att visa att UFO fortfarande är relevanta. Resultatet? Jodå, till viss del lyckas man.

När det gäller individuella prestationer är Phil Mogg den som sticker ut. Det är onekligen imponerande att han har rösten i behåll efter alla dessa år – lyssna bara på Too Hot To Handle (live) och Doctor Doctor (live).

Slutsatsen är ändå att UFO blandar och ger och tanken var säkert att livelåtarna ska ses som ”bonus”, men personligen tycker jag att dom är det bästa med skivan. Det känns istället som att flera av studiolåtarna är utfyllnad…

Magnus Bergström

Ill Nino ”Dead New World” (AFM/Sound Pollution)

Om du inte hört talas om Ill Nino och enbart tittar på omslaget och skivtiteln så är det lätt att bli lurad. En känsla av death metal kan göra sig påmind. Fel!

Ill Nino spelar hårdrock med finess och blandar vanlig sång med growl á la ”Skönheten och odjuret”-stilen (även om det i det här fallet handlar om enbart manliga röster).

Inget nytt med det förstås, men bandet har ingredienser som gör att man mestadels höjer sig över mängden. Som exempelvis tribalstilen på trummspelet, som höjer låtarna till en högre nivå. Ibland är det som att lyssna på en låt i låten om man lyssnar extra noggrant på trummorna.

Överraskande nog är det mittpartiet som är skivans starkaste med vassa rockgodingar som Against The Wall, Mi Revolucion och If You Were Me som alla tre höjer sig över det i övrigt jämnbra låtmaterialet. Och så avslutande Scarred förstås, med en helt suverän refräng och ett kort störtskönt akustiskt break.Kuriosa: passande covervalet Bullet With Butterfly Wings (Smashing Pumpkins) passar bandet som hand i handske.

Det är svårt att likna musiken med något annat, men okej, för lyssnare med öppet musiksinne kan det vara värt att kolla upp Enigma. Det är inte samma stil men något åt det hållet, typ. Det finns också drag av Sepultura även om det absolut inte är samma musikstil.

Ill Nino är spännande…

Magnus Bergström

Tove Styrke ”Tove Styrke” (Epic/Sony)

Jag minns den lilla tjejen från Idol 2009 som fick mitt hjärta att smälta. Vem hejade inte på henne? Nu släpper hon sitt debutalbum och blir hyllad över hela världen. New York Post listar henne som en av tio artister man bör hålla ögonen på kommande år och jämför henne med Robyn.

Visst är det mycket Robyninfuenser på plattan, men mest Tove. Det är pop, dans, elektroniskt, modernt och stort. Singeln White Light Moment är helt fantastiskt bra och det kommer inte vara en enda dj som inte spelar den för att fylla dansgolven runt om i landet. I sällskap har den ytterligare tio låtar som får kroppen att gunga och ansiktet att le. Det är med enkla musikaliska knep skivan skapats och det är det som gör den så bra.

Jag längtar till lördag natt då jag ska stå och svettas på ett dansgolv med Tove pulserande ur högtalarna. Tills dess blir det dans framför spegeln i raggsockarna, för jag kan varken sluta lyssna eller dansa.

Sophia Lönnergård

Robyn ”Body talk Pt 2” (Konichiwa Records/EMI)

Robyn han blivit ett varumärke för bra musik. Hon har skapat det själv. Det känns som en evighet sedan hon sjöng signaturen till Lilla sportspegeln, “You Can Always Be Number One”.

Det var länge sedan hon sjöng på sin dadda hink och spade låt “Do You Really Want Me” (1995). Idag är hon Madonna lik. På många sätt. Hon skall hyllas för att hon gång på gång lyckas förpacka sin musik snyggt, tidsenligt och proffsigt på alla sätt och vis. Jag tycker det är uppfriskande att vi nu har en ny musikexport att vara stolta över. Hon för den moderna popmusiken framåt. Just nu känns det som hon experimenterar med musik och spottar ur sig musik likt Beck. Där slutar den jämförelsen.

Just nu är Robyn mer Madonna än Madonna är Madonna. Det kanske var hårt men för att förklara hennes storhet och i vilket fack hon hamnar i, för det är ju viktigt att stoppa folk i fack. Speciellt musik. Det är viktigt. Slå ihop Beck och Madonna så kommer man rätt nära Robyn 2010. Riktiga musiker vågar utmana och tänka nytt. Det gör Robyn, gång på gång.

Det här är inget jag brukar lyssna på själv, men jag kan uppskatta Robyns musik när jag hör den på radion och i andra sammanhang.

Mattias Ransfeldt

Tori Sparks ”The Scorpion in the story” (Glass Mountain Records/Hemifrån)

Toris röst får mej osökt att tänka på Sam Brown och låten Stop från 1988 den som har kallas för årets bästa singel. För den som inte minns Sam så kan väl Joan Osborne vara ett bra riktmärke för att beskriva sång och sångstil. Ingen av dem har varit särskilt produktiva därför är det trevligt när det dyker upp för mej nya förmågor. Jag får väl säga att Tori leder med stilpoäng över nyss nämnda sångkollegor.

Detta hennes tredje album är en alldeles utmärkt skiva men kanske lite spretig. Bäst tycker jag att hon lyckats med balladerna Blue Tatto och Easy and Slow – men framför allt Leaving Side Of Love.

Börje Holmén

Motörhead ”The Wörld Is Yours” (EMI)

                      I butik.: 15 dec

Den drabbar världen lagom till jul. Kraftigt försenad, visserligen. Bandet hade plattan inspelad och klar redan i april. ”All things come to he who waits, but the waiting never ends”, diktar Lemmy Kilmister i ett av de centrala spåren, men i det här fallet är väntan över:

The Wörld Is Yours är här!

Och ett nytt studioalbum från 35-årsjubilerande Motörhead förtjänar inget annat än en genomgång låt för låt.

Born to Lose – Den här känner vi vagt igen från andra öppningslåtar i bandets senare historia. Dock ger denna ett lite halvtrögt intryck, trots frenetiskt trummande från en Mikkey Dee i toppform. Refrängen går inte igång på alla cylindrar. Men hav förtröstan, det blir mycket bättre!   Betyg: 3

I know how to die – Väsentligt snabbare rockstänkare. Bra refräng. Låten som helhet har en intensitet som många band av yngre kaliber aldrig når upp till.   Betyg: 5

Get back in line – Fortsätter i samma goda stil. Uppkäftigt, med lite känsla från 1916-skivan. Suveränt gitarrspel.   Betyg: 5

Devils in my head – Aningen svagare, men det handlar om nyanser vad gäller energin. Skönt riff och mäktigt gitarrsolo. Philip Campbell har sällan varit bättre.  Betyg: 4

Rock´n´Roll Music – Skivans besvikelse. Texten lovar mer än låten håller. Överraskande svag och tappar lite styrfart i refrängen. Ska man göra en låt om rockens helbrägdagörande verkan, är man skyldig att leva upp till det.    Betyg: 2

Waiting for the snake – En karakteristisk Motörhead love song om ett vilset, destruktivt förhållande. Dussinlåt. Betyg: 3

Brotherhood of man – Rå, mörk skildring av hopplös nutid. Klingar lite av Orgasmatron. Lemmys starkaste sånginsats på länge och en lika stark text. En kilmistersk analys av världens tillstånd: ”we are worse than animals, we hunger for the kill. We put our trust in maniacs, the triumph of the will,….”  Betyg: 4

Outlaw – Redan framförd live under höstens turné. Banditromantik enligt mallen. I hamn tack vare Mikkey Dees trumspel. Betyg: 3

I know what you need – Bra fart igen. En riktig killer på dansgolvet. Det hände förr att Lemmy introducerade Burner (från Bastards) med orden: ”Don´t dance to this, you’ll fuck your legs up!” Nu kan denna få ta över.   Betyg: 4

Bye Bye Bitch Bye Bye – Underbart, taggigt, rock´n´rollriff. Förnämlig avslutning och absolut en kommande klassiker i Motörheadkatalogen.  Betyg: 5

The Wörld Is Yours föräras en rätt så bastant fyra och banne mig om detta inte är denna sättnings bästa. Hittills kanske vi skall lägga till.

Mats Johansson

Läs aktuell intervju med Mikkey Dee här

John Fogerty ”The Blue Ridge Rangers rides again” (Verve/Universal)

När Creedence Clearwater Revival tackade för sig började John ge ut soloskivor, först ut var under namnet ”Blue Ridge Rangers”. Där han gjorde covers på countrylåtar. Det här var 1973. Efter ett skivbolagsbyte gav han ut ytterligare en soloskiva, nu under sitt egna namn John Fogerty. Det albumet sålde inget vidare men det var just en låt som lyckades få eget liv genom Status Quo, ”Rockin’ All Over The World” såklart. Det har blivit 11 soloskivor efter uppbrottet med CCR. Varav en ej är utgiven på grund av skivbolagsbråk. Det är albumet från 1976 ”Hoodoo”. Det skulle dröja till 1984 till nästa album.

Nu då är han tillbaka där hans solokarriär började, med The Blue Ridge Rangers. Han har sadlat om hästen för att återigen ge sig ut på prärien. För mig betyder de här låtarna väldigt mycket, i sina originalversioner. Under mina första år (90-talet) på lokalradion i Karlstad gjorde jag country och rock ´n roll-program under namnet Sun City Rock, det var där jag fick min injektion av Hank Williams, Elvis, Ricky Nelson, Buddy Holly, Bobby Bare, Waylon Jennings, Cash mfl. Här tolkar han bland annat Ricky Nelsons ”Garden Party” och gör det bättre än Ricky själv gjorde. John gör även “I Don’t Care (Just As Long As You Love Me)” som Skeeter Davis & Bobby Bare var på; om de var först låter jag vara osagt men det är deras version jag har hört. John har lyckats få till det där gamla countrysoundet från Nashville som det lät på vinylens tid. Han gör även en fantastisk version av John Denvers ”Back Home Again” och tolkar Ray Price “I’ll Be There (If Ever You Want Me)” och ”Fallin’ Fallin’ Fallin’” mycket värdigt. ”Moody River” som Pat Boone hade hit med 1961 gör han också rättvis. Även Frank Sinatra och Johnny Rivers har varit på den här låten. ”When Will I Be Loved” avslutar John Fogertys hyllning till countrymusiken. Låten spelades in av The Everly Broters (Don och Phil). Senare fick Linda Ronsadt en hit med den. Här framförs den av John Fogerty och Bruce Springsteen i sann traditionell countryanda – precis som det skall vara.  Så här skall country låta 2009-2010, inte som den hemska Jill Jonsson-countryn.

Mattias Ransfeldt

Voices of Rock ”High & Mighty” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Voices of rock är ett projekt som drivs av de tyska producenterna Chris Lausmann (Bonfire, Jaded Heart) och Michael Voss (Michael Schenker). High & Mighty är andra plattan, efter debuten Voices of Rock MMVII (2007). Lausmann och Voss har skrivit låtarna på plattorna och varje låt sjungs av olika mer eller mindre renommerade sångare. På High & Mighty bidrar bl.a. Joe Lynn Turner (ex-Rainbow), Tony Martin (ex-Black Sabbath) och Tony Mills (ex-Shy) med sång.

Det handlar om välpolerad melodiös hårdrock, eller s.k. AOR, med en blandning av snabbare låtar, midtempo-sånger och ballader. Det här är en ganska ljummen samling låtar. Det är habilt framfört och producerat, men materialet tänder aldrig riktigt till. Bäst är ”Tonight” med Joe Lynn Turner, ”Dirty Games” med David Reece samt ”Maniac” med Michael Voss själv.

Intressant att notera dock, är att AOR-genren överhuvudtaget fått en revival på senare år. Från att har fnysts åt av de tongivande kritikerna klassas genren nu närmast som kult. Inte minst amerikanska Journey, vars låt ”Don’t Stop Believin’” spelade en viktig roll i sista avsnittet av den hyllade tv-serien Sopranos, har fått en omvärderad status och nu i princip lyfts till skyarna av snart alla som förr inte skulle ha sagt något berömmande under någon annan omständighet än om de stod i en garderob och viskade.

Henric Ahlgren