nyaskivor.se

Hellsingland Underground “Madness And Grace” (Killed by records/Sound Pollution)

Att återvända från Stockholm och bosätta sig i hemstaden Ljusdal verkar vara ett vinnande koncept för Charlie Granberg som med sina andra skiva driver Hellsingland Underground mot nya höjder. I dessa trakter finns tydligen den källåder som så effektivt flyttar USA:s söder till Sverige:s norr. Den självbetitlade debutskivan banade vägen och nu är förvandlingsfasen fullbordad.
 
De fundamentala country –och sydstatsgenerna ligger alltjämt som ett skyddande lapptäcke över de musikaliska vindlingarna. Hellsingland Underground skyfflar in spade efter spade med kol i det pustande ångloket, som vildsint stånkar sig fram längs det böljande landskapet. I “Forever Damned” känner man svetten rinna längs sin lekamen, men lyckligtvis är bara överkroppen täckt av  tillika jämna delar sot och synd. Dubbla gitarrer kyler ner kroppsvärmen vad det lider och förståndet intar sansade proportioner.
 
Charlie Granberg (sång / munspel) gör upp med sitt förflutna från de vidsträckta Hälsingeskogarna. Barndomens kamrater och före detta flickvänner får sig alla en släng av sleven, då sarkasmen bubblar längs textraderna. Karga barndomar, deformerade själar, grymheter, mänskligt oförstånd och gruvlig oförmåga. Allt samlat på ett bräde utsmyckat med musikaliska kringelkrokar längs den långa färden. Titlar som “Madness & Grace, “Vera” och “Church Bells Through The Valley” ger med all önskvärd tydlighet uttryck för detta.
 
I mitten på skivan smyger “Diabolic Greetings From The Woods” fram som en katt bland hermelinerna. Vi bevittnar ett instrumentalt epos kryddat med slingor av inhemsk folkmusikrock där själva grundplåten härstammar från början av det ljuva 70-talet (vilket är mycket uppskattat). Rytmsektionen lägger ut en tung suggestivt pulserande takt där de övriga instrumenten följsamt flikar in med alla tänkbara skiftningar. Mathias Stenson briljerar på sitt piano likt en nydanande Jan Johansson återuppstådd i modern tappning. Det var länge sedan ett så starkt instrumentalt spår såg dagens ljus.
 
Det är dags för Hellsingland Underground att erövra den stora världen utanför Hälsingland och Sverige. Att visa dom “over there” att Sverige inte är Schweiz, att inte isbjörnar strövar omkring i obygden och att det inte finns blondiner i vart enda gathörn. Sätt Hälsingland på sydstatskartan. Ta tillfället i akt och visa att det finns duktiga musiker med visioner och en strävan mot fullkomlighet även i vårt avlånga karga land. Res nu, innan den andra perfekta vinter är över oss. Mandom, mod och morske män – lämna era hemman – visa Uncle Sam vart skåpet skall stå. “Folks be aware and don’t you dare to miss it”.
 
Thomas Claesson

Lissie ”Catching a tiger” (Sony)

28-åriga Lissie fullängdsdebuterar här med ”Catching a tiger”, hon har tidigare släppt en EP som kom förra året. Hon levererar smart och egensinnig trevlig gitarrbaserad popmusik som står mer i skuld till gammal pop än till den nyare popen. Detta till trots känns Lissies musik både modern och intressant. Att Lissie själv skrivit alla 12 låtarna själv eller tillsammans med andra märks i att låtarna både känns ärliga och personliga.

Det är en jämnbra platta men det är några låtar som står ut lite mer än de övriga och det är singeln ”When I’m alone”, ”Bully”, ”Loosen the knot” och  skivans absoluta höjdpunkt är låten ”Cuckoo” som jag helt enkelt förälskat mig i.

“Catching a tiger” borde tilltala alla som gillar bra popmusik. Den här skivan kommer att lysa upp i höst- och vintermörkret och jag väntar mig en minst lika bra uppföljare.

 Lars Svantesson

Christina Aguilera ”Bionic” (RCA/Sony)

Som synes av rubriken ovan är inte det här en skiva för den (sex)känslige… Det är nästan så att undertecknad tycker att det blir för mycket sexsnack emellanåt, och då har jag ändå vuxit upp med texter signerade sexsugna herrar som Paul Stanley (Kiss) och David Coverdale (Whitesnake)…

Titelspåret Bionic är lite väl långsam för att vara inledningslåt men får ändå godkänt tack vare en medryckande refräng. Not Myself Tonight och Woohoo är bästa dansgolvslåtarna med skönt sväng.

Sistnämnda låt har skivans fräckaste text, för vad annat kan man säga om dessa textrader:

You know you really wanna (hey). Wanna taste my (woohoo). You know you wanna get a peak. Wanna see my (woohoo).
You know you wanna put your lips. Where my hips are (woohoo). Kiss all my (woohoo). All over my (woohoo).

ll the boys think it’s cake. When they taste my (woohoo). You don’t even need a plate. Just your face, ha (woohoo). Licky, licky, yum yum (woohoo).

Vill man dessutom höra sexiga stön står Desbudate i en klass för sig. Christina kan konsten att låta tänd om man säger så…
Större delen av skivans andra halva består av piano/jazz/soul-ballader, av vilka Lift Me Up (skriven av Linda Perry) sticker ut allra mest.

En av höjdpunkterna är avskalade och innerliga balladen All I Need, som handlar om det viktigaste som finns: familjen. Det är i låtar som den här som Christinas omfångsrika röst får chansen att briljera.

När man är på väg att somna till av allt pianoklinkande så avslutas skivan med en pigg danspop-trippel: I Hate Boys, My Girls och Vanity. Det är inget fel på dansgolvspotentialen i dessa och dom fungerar som en väckarklocka. Det känns lite konstigt att plötsligt ryckas upp från det tillbakalutade, men det blir ändå plus i kanten för att det är en kul idé.

Apropå ingenting vill jag varna för skivans sämsta låt: Elastic Love. Den låter som ett irriterande ljudtest…

Sammantaget får jag lite för mycket känsla av ”blandgodis” när jag lyssnar på Bionic. Det vill säga Christina vill visa allt hon är kapabel till, vilket resulterar i för många stilar på en gång. Men det går förstås inte att bortse ifrån att det är välproducerat och att hon har rösten i behåll. Dessutom är dom låtar som är bra riktigt bra.

Och har man som Christina sålt över 30 miljoner skivor (!) så har man väl egentligen ”frikort” till att göra precis vad som helst på skiva…

Magnus Bergström

Justin Rutledge ”The Early Widows” (ADA/Warner)

Skivan ”The Early Widows” hade legat ett bra tag i min hög innan jag vågade på mig en första avlyssning. Anledningen till att den blivit liggande så pass länge var att omslaget inte direkt tilltalade mig. När jag väl hör Justin Rutledge upptäcker jag mitt enorma misstag att bedöma skivan på dess omslag. Kanadensaren Rutledge levererar en perfekt americana som närmast skulle kunna jämföras med en mix av Ryan Adams första soloskiva ”Heartbreaker” och Adams countryrockband Whiskeytown.

Bäst görs sig skivan i lurarna när man är ute och reser långa sträckor, den var helt fantastisk på ett tåg genom ett kallt, kargt och regnigt svenskt höstlandskap precis när det börjat mörkna. Men skivan är frukantsvärt vacker även i ett vardagsrum. Skivans tio låtar är alla intressanta och självklart lysande på egen hand. De flesta av låtarna klockar in på cirka 5 minuter eller längre vilket gör att skivans skönhet stannar kvar hos dig ännu längre. Jag gillar detta väldigt skarpt – helt klart en av årets allra bästa skivor och den bästa americana-skivan så här långt.

För någon vecka sen (precis efter jag första gången lyssnade på denna skivan) sprang jag på en av Rutledge tidigare plattor i en begagnataffär, helt självklart köp ansåg jag. Nu har den dock legat i högen och inte lockat till lyssning eftersom omslaget inte riktigt tilltalar till mig. Jag kanske borde sluta ”judge the book by its cover”…

Lars Svantesson

Hoffmaestro ”Skank-a-tronic punkadelica” (Chraamofon/Warner)

Efter ett kort intro kommer Too hype for the radio och festen är igång. Hoffmaestro verkar ha ett outtröttligt energiflöde och de tvekar inte att dela med sig av den. Musiken är en blandning av allt från country, western och rodeo till electronica, indian, punk, pop och latino; skivnamnet Skank-a-tronic Punkadelica känns lika skönt rörigt som musiken.

En av de absoluta höjdpunkterna på skivan är den smäktande vaggvisan Lullaby. En låt helt utan deras typiska intensitet som istället är mjukt vaggande. Den smått hysteriska låten Ibracadabra sticker också ut lite extra men åt andra hållet. Med sina slaviska toner och hejarklacksropande känns den väldigt typisk för elvamannabandet. Det finns flera elektroniska spår, till exempel tecnolåten Skankin’ Rave som känns lite malplacerad på skivan men ändå inte helt fel. Många lugna låtar överraskar men passar sångaren Jens Malmlöf eftersom han har en behaglig röst att lyssna på som man inte riktigt lägger märke till i snabbare låtar.

Även fast låtar som Ibracadabra och Lullaby låter bra på skivan så vet jag att de kommer låta minst sju gånger bättre live. Faktum kvarstår att Hoffmaestro är allra bäst på en scen när de kan leva ut all energi med en extatiskt publik framför sig. Det är vad de gör allra bäst och som liveband är det få som slår dem. Låt denna skiva glädja dig och när tillfället kommer, se dem! Det tänker jag göra.

Rebecka Bergh

Train ”Save me San Francisco” (Columbia/Sony)

”Save Me, San Francisco” är San Franciscobandet Trains sjunde fullängdare sedan man startade bandet 1994. För de som inte känner Train sedan tidigare, de har bland annat släppt den lysande My Private Nation (2003), så spelar bandet en softrock eller AOR som på många sätt skulle kunna jämföras med Bon Jovis album ”These Days” och ”Crush”.

”Save Me, San Francisco” är inte Trains bästa, men den håller sig ändå på en hög nivå och innehåller några riktigt bra låtar. Vi har bland annat titellåten, som öppnar skivan, som är en riktigt skön rocklåt med allsångsrefräng som grannarna antagligen redan är lite trötta på eftersom jag sjungit med i den ett antal gånger de senaste veckorna. Här finns även balladen ”Hey, Soul Sister” som är en av de bästa låtarna på länge mycket tack vare den löjligt sköna textraden ”Hey Soul Sister, ain’t that Mr. Mister on the radio, stereo”. Skivan innehåller även balladen ”This Ain’t Goodbye” som innehåller allt som en bra ballad behöver ha. ”Save Me, San Francisco” innehåller fler toppenlåtar men de tre nämnda här är mina favoriter i skrivande stund.  Helt säkert är att alla kommer hitta sina egna favoritlåtar från den här skivan – för den är full med riktigt bra pop/rocklåtar.

Saknar du de starka plattorna som Bon Jovi gav ut mellan mitten av 90-talet till början av 00-talet eller gillar du radiovänlig softrock – ja då bör du införskaffa ”Save Me, San Francisco”. Blir du besviken, ja då blir jag väldigt förvånad.

Lars Svantesson

Circle II Circle ”Consequence Of Power” (AFM/Sound Pollution)

Första minuten börjar lovande med stigande intensitet i musiken, men sedan tar mer av ett mellantempo över och tillåts dominera större delen av skivan. Inte helt lyckat…

Sångaren Zak Stevens (ex-Savatage) har en stark röst som kommer bäst till sin rätt i starka titelspåret Consequence Of Power. Det är en mer fartfylld låt som bär ett (litet) släktskap med Iron Maiden och därmed sticker ut en hel del.

En annan bra låt är Mirage med sitt sköna groove och en pulserande bas som är långt framme i ljudbilden. Dessutom kryddas låten med skivans piggaste gitarrsolo.

Starkaste Savatage-vibbarna återfinns i Redemption (med ett Hall Of The Mountain King-liknande gitarriff) och Take Back Yesterday (ett typiskt pianointro följt av nämnda typen av gitarriff).

Och vackra power metal-balladen Blood Of An Angel fullbordar en snygg avslutning, som resulterar i en – när det handlar om skivor – ovanlig känsla av att slutet är bäst.

När det gäller skivsoundet så känns det alldeles lagom producerat, varken för mycket eller för lite. Ja, det känns faktisk ibland som att lyssna på en ”live i studion”-inspelning.

Men trots allt är Consequence Of Power en ”mellanskiva”, då den tyvärr i det stora hela känns som en transportsträcka. Det känns som att vi hört (i stort sett) allt det här förut så det är inget nytt under solen.

Magnus Bergström

Badly Drawn Boy ”It’s What I’m Thinking Part I – Photographing Snowflakes” (Ear/Playground)

Damon Gough mer känd i England som Badly Drawn Boy är den där engelska musikmuppen med en ständig bad-hair-daymössa neddragen i pannan de sista tio åren.

Detta  nya album är enligt den engelska musikpressen någon sorts comeback efter en kreativitetskris som pågått i ett antal år. Och det verkar som om den pausen har gjort honom gott. Mössmannen tar oss med på en musikaliskt tripp genom ett böljande tonlandskap med stora arrangemang och mjuka melodislingor. Det vilar ett sakralt psykedeliskt lugn över melodier som  gör att man stundtals sveps med i vad som kan vara en resa genom tid i ett genomengelskt sommarlandskap

Vad som också gör att detta kan vara en platta som man kommer att återvända till under vinteridet är att Damon sjunger vidunderligt bra och att hela albumet It´s What I Thinking är så bra producerat så det smälter samman till en musikalisk enhet. Sånt händer allt för sällan i dag. Det är tydligen bra med en kreativitetsblackout på några år om det blir så här bra när det lossnar på allvar. Och inte nog med det, för detta lär vara nummer uno i en trilogi. 

Bengt Berglind

Norah Jones ”…Featuring” (Blue Note/EMI)

Den här listan får tala för sig själv. Ord är överflödiga. Allt jag skriver efter dessa namn är bara smicker som inte kan formuleras bättre än att de bara presenteras rakt upp och ner. Jag förmår mig inte att sätta ord på detta. Jag är inte värdig. Fantastiskt, underbart och vackert räcker inte här.
 
1. Love Me – The Little Willies
2. Virginia Moon – The Foo Fighters featuring Norah Jones
3. Turn Them – Sean Bones featuring Norah Jones
4. Baby It’s Cold Outside – Willie Nelson featuring Norah Jones
5. Bull Rider – Norah Jones and Sasha Dobson
6. Ruler Of My Heart – Dirty Dozen Brass Band featuring Norah Jones
7. The Best Part – El Madmo
8. Take Off Your Cool – OutKast featuring Norah Jones
9. Life Is Better – Q-Tip featuring Norah Jones
10. Soon The New Day – Talib Kweli featuring Norah Jones
11. Little Lou, Prophet Jack, Ugly John – Belle & Sebastian featuring Norah Jones
12. Here We Go Again – Ray Charles featuring Norah Jones
13. Loretta – Norah Jones featuring Gillian Welch and David Rawlings
14. Dear John – Ryan Adams featuring Norah Jones
15. Creepin’ In – Norah Jones featuring Dolly Parton
16. Court & Spark – Herbie Hancock featuring Norah Jones
17. More Than This – Charlie Hunter featuring Norah Jones
18. Blue Bayou – Norah Jones featuring M. Ward
 
Mattias Ransfeldt

Trummor & Orgel ”Visions” (Cosmos/Bonnier Amigo)

Duon Trummor & Orgel bestående av bröderna Anders (orgel) och Staffan Ljunggren (trummor) från Uppsala, bildades 2003 och kommer nu med sitt tredje fullängdsalbum – Visions. Bandet spelar en blandning av jazz, 60-talspsykedelia och svensk folkmusik och alltså med sättningen trummor och orgel. Huvudinfluens är förstås legendariska duon Hansson & Karlsson som på 1960-talet spelade samma typ av musik och med likadan sättning.

Trummor & Orgel har agerat förband till Soundtrack of Our Lives och har i dess sångare Ebbot Lundberg ett av sina största fans. Lundberg producerad Trummor & Orgels andra platta Reflections From A Watery World (2007) har även sjungit på en två-spårig singel med gruppen (en av låtarna på singeln, ”Tomorrow Will Tell” kom sedan med på soundtracket till Måns Herngrens långfilm Allt flyter, 2008) samt även uppträtt live tillsammans med dem.

På Visions är det första gången gruppen producerat och skrivit allt själv, och retorinfluenserna har fått ge vika något för ett lite modernare anslag, men det låter fortfarande egensinnigt och psykedeliskt. Ja, Trummor & Orgel har hittat sin egen särskilda plats i musik-Sverige och det är bara att applådera!

Henric Ahlgren