nyaskivor.se

Slipknot ”(Sic)nesses – Live at Download” DVD (Warner)

  
 
Ja, jag känner att jag utan att darra på manschetten kan skriva ovanstående rubrik. Varför? Jo, som argument har jag platsen (Download, England 2009), publiksiffran (80.000), en påkostad show och framför allt en alldeles enastående låtlista.

Ur sistnämnda skattkista (läs låtlista) nämner jag dessa godbitar framför dom andra: (sic), Eyeless, Before I Forget, The Blister Exists, Psychosocial, People = Bullshit och Surfacing. Men visst, egentligen skulle jag kunna räkna upp hela låtlistan – precis så bra är (sic)nesses.

Ljudet är exemplariskt: det låter live rakt igenom (men liiiiite mer publikljud hade inte skadat) och bandet är i toppform. Bildskärpan och redigeringen går det inte heller att klaga på: det är precis som man vill att det ska vara.

Som bonusmaterial finns videos som spelats in för singlarna från senaste skivan All Hope Is Gone, och det är kul att njuta av dessa ögon- och öronupplevelser.

Dessutom finns som bonusmaterial också orsaken till att det inte blir maxbetyg: turnédokumentären. Som vanligt när Shawn ”Clown” Crahan är i farten är det ”konstnärligt” ut i fingerspetsarna. Själv har jag svårt att förstå storheten i exempelvis fyllelekar backstage… Nej, då hade det varit betydligt intressantare med intervjuer med bandlemmarna, och då gärna med fokus på tragiskt bortgångne Paul Gray (R.I.P.).

Sistnämnda minus är dock egentligen en anmärkning i marginalen, för på (sic)nesses ska fokus vara på konsertdelen och då är det ingen tvekan: det finns inget annat alternativ än att köpa den. Gör det! Ett bättre alternativ till njutning för ögon och öron går knappast att hitta.
 
Magnus Bergström

Forbidden ”Omega Wave” (Nuclear Blast/Warner)

Det är alltid trevligt när gamla hjältar visar att dom kan leverera trots stigande ålder och – i vissa fall – rejäla ökningar av midjemåtten… Efter att färska Omega Wave, signerad Bay Area-thrashveteranerna i Forbidden, snurrat x antal gånger i cd-spelaren är det bara att konstatera att bandet i allra högsta grad är relevanta år 2010.

Redan introt Alpha Century är gåshudsframkallande och som lyssnare drömmer man sig bort till att vara en del av publiken på en framtida Forbidden-konsert. En skön känsla. Och sedan brakar det loss med Forsaken At The Gates, som är som en mix av allt som kännetecknar bandet på bästa sätt: sång i världsklass, snabbt gitarrspel och grooviga trummor.

Och det finns flera låtar i samma stil, exempelvis dom njutbara käftsmällarna Overthrow, Immortal Wounds och avslutande titelspåret Omega Wave.

Det är inget tvivel om att det här är en mycket stark comeback, men den lider av en svaghet i mitten som inte ens en stark upphämtning på slutet fixar. Och så är det förstås i det närmaste omöjligt att överträffa klassikerna Forbidden Evil och Twisted Into Form. Men med Omega Wave har man i alla fall gjort ett mycket tappert försök, och kommit en bra bit på vägen.
Kommande turné lär bli ett triumftåg världen över, var så säkra. Välkomna tillbaka, Forbidden!

Magnus Bergström

Hellsingland Underground “Hellsingland Underground” (Killed By/Sound Pollution)

                                   Spotify

Att ett skivomslag pryds av två bockar som strävar efter att hålla uppe ett pentagram sinsemellan betyder inte alltid att det vankas dödsmetall. Det är bara att skaka av sig den villfarelsen, då bilden snarare får ses som ett utslag för ett intresse  av ockulta riter och företeelser mer än något annat. Musikstilen som vi här åtnjuter är en korsbefruktning av Marshall Tucker, Charlie Daniels och Allman Brothers band med till synes en övervägande dragning åt de två förstnämnda. Idel ädel countryrock präglad med lokal norrländsk  vemod och en inte alltför försumbar dos av spelglädje. Det ger en lagom distanserad bild av vägvalet som bär till Hellsingland Underground.
 
Eldsjälen Charlie Granberg bördig från Ljusdal har med all tydlig önskvärdhet skapat sitt eget färgstarka  band som med starka influenser från söderns stäpper beträder spelplanen. Liksom Allman Brothers hyllar sitt Georgia så värnar Hellsingland Underground om sitt kära Hälsingland. Det är en behjärtansvärd tanke och patriotismen är inte att ta miste på.
 
När loket med alla dess vagnar rullar in och inledningsspåret “I’ll Wind” drar igång  kunde man lika gärna befinna sig i Mississippis floddelta som i dalgångarna kring Voxnan. Skillnaden mellan nord och syd är försumbar varvid hembränt i de mörka Hälsingeskogarna och “moonshine” i  Sydstaterna plötsligt bara ses som en nyansering och något som passerar allmänheten spårlöst förbi.
 
I den instrumentala “Ljusnan Riverside Jam” bjuds vi på en hissnande resa längs den långa älvens virvlande strömmar. Gediget arbete på ett brett spektrum av instrument gör att till och med den vakande harren stannar upp ett ögonblick och med förundran iakttar den musikaliska flottfärden. Gitarrer, munspel, tvättbrädor, piano och slagverk rumlar runt i forsens oberäkneliga turbulens.
 
Vi befinner oss i den sägenomspunna Horgalåtens hembygd med Delsbostintan flackande i grannskapet. Ett landskap där “Blue Mountain Blues” och “Lost In The Woods” har sin härkomst. En plats där förnyelse sker och ett rockband härbärgerar som visserligen har sina influenser från ett fjärran land men ändock långt ifrån vill bryta med sitt fäderneslands stolta traditioner.
 
När ljuset sipprar ut från den upplysta logen klättrar jag gärna över gärdsgården och upp på höskullen. Jag ser ett band som kan utvecklas och ge den glädje som tills nu bara män med stora cowboyhattar och dito boots kunnat ge. Vem kunde väl ana att det går lika bra att förkunna budskapet iklädd Graningestövlar och glesbygdskavaj ?!
 
Thomas Claesson

Regina Lund ”Return” (Vicisolum/Sound Pollution)

                   I butik: 19 nov

Return är som Glenn Danzigs musik när han blev mer industrimetall. Regina är som Di Leva fast industripop. Modig, fri och konstnärlig. Är nog de tre ord som sammanfattar Regina Lund som artist. Kanske inte hennes starkaste album men det hårdaste kan jag tycka. Hon har hela tiden utvecklats som skådespelerska och som sångerska. Regina Lund utmanar hela tiden. Nu släpper hon en egen parfym med samma namn som skivan. Hon har sedan 1997 släppt ojämna skivor, det har varit lite svajigt på sina ställen. Det är den minst svajiga skivan från henne. Man kunde ha skippat Korea-mixen på Return och de andra bonuslåtarna. Tio låtar hade varit tillräcklig dos av Return.

Mattias Ransfeldt

Papa Roach ”Time for annihilation” (Eleven Seven/EMI)

Papa Roach bytte skivbolag tidigare i år till indielabeln Eleven Seven. Sen dess har en best of-platta släppts och nu senast kom bandets första liveskiva Time for Annihilation, vilken även innehåller 5 nya studiospår.

Det mesta blir greatest hits än en gång, inga udda låtval, men produktionen är kanon och bandets väl omvittnade energi framkommer påtagligt.

De fem nya spåren är inte helt upphetsande. Här finns ingen Getting away with murder eller Hollywood whore.
Bäst är öppningen Burn och singeln som kom i juni redan, Kick in the teeth, som lever upp till sin titel.

Kalifornienkillarna fortsätter sitt intensiva sociala engagemang i samarbetet med ickevinstdrivande biståndsorganisationen Whyhunger. Schysst, grabbar! Mer sånt i branschen.

Mats Johansson

Usher ”Versus” (Arista/Sony)

1994, när Usher Raymond slog igenom med monsterhiten Think of You, gick han fortfarande i high school och räknades med ens som ett av r´n´b:s underbarn. Det verkliga genombrottet kom 1997 med enormt framgångsrika albumet My Way.

Det vuxna artistlivet har inte gått jämförelsevis lika smidigt. Usher har gjort några mer eller mindre misslyckade inhopp som skådis och musikkarriären har svajat till en del. 2010 har emellertid hittills varit lyckat med fina albumet Raymond v. Raymond som kom i våras. Höstens Versus är delvis tyvärr en ren upprepning med låtar som Papers, Hey Daddy (Daddy´s home) och There goes my baby vilka samtliga var med redan på Raymond v. Raymond.

Av det nya materialet är DJ got us fallin in love med en klockren refräng respektive i och för sig sliskigt sexistiska Enrique Iglesiasduetten Dirty Dancer de låtar som håller högst klass.

Mats Johansson

Transatlantic ”The Whirlwind” (Century Media/EMI)

Supergruppen Transatlantic är tillbaks med ett nytt album efter sju långa år av ”kreativ paus”. Denna grupp består av Roine Stolt (The Flower Kings), Pete Trewavas (Marillion), Neal Morse (Ex-Spocks Beard) samt trumgurun Mike Portnoy (Dream Theater).

The Whirlwind öppnar stark med  ”Overture/Whirlwind”. Ett kapitel på 9:54 minuter vilket inleds med c:a sex och en halv minuters trevligt instrumentalt bollande, och det blir ju inte sämre när sången läggs in i mixen. Mums. Grabbarna visar ju verkligen att de kan hantera sina instrument.

Anledningen till att jag benämner låtarna som kapitel, är att skivan i sin helhet bara innehåller en låt som är 77 minuter lång, men indelad i 12 separata kapitel. Detta är ett extremt häftigt koncept, och gör verkligen att man får en helhetskänsla av skivan.

Andra kapitlet är lite av en ballad, med lätta vibbar av The Flower Kings. Första delen av tredje kapitlet har en känsla som man nästan bara får om man sitter och jammar, and I love it! Snygga harmonier, superstabila bakgrunder och snygga melodier. Fjärde kapitlet är en lite mörkare låt. Lågmäld, inte allt för mycket instrumentala utsvävningar förrän i slutet, där jag återigen hänförs av Transatlantics klassiskt episka passager som avslutas på bästa Dream Theater-manér rakt in i femte kapitlet, som så passande heter ”Out of the Night”. Femte kaptitlet är ganska pop-rockigt och känns lite som 90-talets Marillion, fast mycket modernare. Sjätte kapitlet i denna episka saga är också ganska soft, sparsmakad och smakfullt sammansatt. Vissa partier för mig nästan tillbaks till 80-talets hårspraysdoftande ballader, men bara nästan!

Halvvägs in i skivan så håller Transatlantic ett ganska jämt tempo på låtarna, väldigt mycket mid-tempo, snygga melodier och starka sångslingor.

Sjunde kapitlet, ”Evermore” öppnar med en passage som får vilken Dream Theater-diggare som helst att lyfta på ögonbrynen. Låten fortsätter i mid-tempo med klara funk-influenser i grunden. Åttonde kapitlet behåller funk-grunden, men skalar av allt lite till och kör mycket på bara bas och trummor i verserna och går sedan över, som nästan alla låtar hitintills, i lite proggigare tonarter!

Enligt Neal Morse själv så känner man knappt igen bandet i tionde kapitlet med sitt ”The Zeppelinesque sound”. Jag är beredd att hålla med, men jisses vilket låt! Näst intill alla riff i detta kapitel är dubbade med orkestersynthar, vilket gör det hela mäktigt och stort. Tionde kapitlet, ”Pieces of Heaven” är en ren transportsträcka med allmänt psykedeliska melodier, konstiga keyboards och en huvudslinga som lätt skulle kunna passa in på första banan i ”Castlevania” till Nintendo 8-bit. Riktigt ballt.

Elfte kapitlet är både det slöaste och hårdaste kapitlet på den här skivan. Efter att låten har passerat fyraminuters-strecket så byggs allt sakta upp till en kaskad av gitarrsolon, dubbla baskaggar, dubblade keyboard/gitarr-slingor och udda taktarter. Så här låter ju faktiskt Transatlantic när de är som bäst. Nu vandrar vi in i sista kapitlet: ”Dancing with Eternal Glory/Whirlwind (Reprise). Detta är faktiskt det enda kapitlet som inte riktigt känns som att det sitter ihop med resten av skivan. Spåret inleder med Nobou Uematso-inspirerat piano för att gå över i tvätt-äkta smörballad. Allting väldigt sparsmakat och inte överdrivet på något sätt. Deta hela mynnar ut i ett mäktigt avslut på skivan och lämnar mig nöjd och belåten.

Overall: Den här skivan var faktiskt riktigt bra! Inte superbländande på något sätt, och självklart är jag lite lätt partisk eftersom jag diggar samtliga medlemmars originalband, men jag tyckte nog att skivan kunde bli en aning, en väldigt liten aning, tråkig (?!) på sina ställen. MEN där är inte sagt att jag inte tyckte att den var jättebra! Gillar ni sparsmakad progressiv pop/rock/metal, så tycker jag verkligen ni ska kolla in Transatlantic – The Whirlwind.

Peter Henningsson

Weezer ”Raditude” (Universal)

BMX-rockarna är tillbaka med ett nytt album. Weezer har ju varit ganska ojämna sedan hiten från det ”blå” albumet. ”Buddy Holly” och ”My name is Jonas” var och är favoriter fortfarande. Det är fortfarande pop´n roll  men det är lite som Green Day, de börjar komma upp i åren, runt 40 år och tycker fortfarande att det är kul med BMX och skateboard.

Det här är bandets sjunde skiva men de är långt ifrån sitt forna jag, där det fanns en glöd och en närvaro. Nu blir det nästan lite pajasrock över det hela. Nog för att det finns några bra låtar på skivan. Rivers Cuomo kan ju skriva låtar, det handlar ju inte om det. Känns lite som om de har en ålderskris som heter duga, eller är det alla inhyrda låtskrivare som gör att det blir som det blir? Ni var bra på 1990-talet. Kanske dags att låta liket ligga och återförenas om tio år.

Mattias Ransfeldt

Sonic Syndicate ”Burn This City/Rebellion” EP (Nuclear Blast/Warner)

Första smakprovet på Sonic Syndicate med nya sångaren Nathan J. Biggs låter precis som förväntat, nämligen som en lite hårdare version av hitsingeln Jack Of Diamonds. Vilket är både på gott och ont. Gott för att det är så här vi vant oss vid att bandet låter och de gör det bra och med en ganska egen stil. Ont för att vid det här laget så förväntar jag mig att bandet ska överraska med ett eller flera nya grepp.

Om jag gissar rätt så kommer nästa fullängdare att erbjuda just något nytt eftersom en ny sångare säkerligen har givit bandet nya infallsvinklar. Och ärligt talat är det förstås logiskt att släppa en typisk Sonic Syndicate-låt som första smakprov, för att inte göra fansen oroliga. Andra låten på ep:n, Rebellion In Nightmareland, är i undertecknads öron en bättre låt med hårdare attityd – vilket klär Sonic Syndicate bra – och ett sanslöst härligt dubbeltramp. Det ska bli mycket intressant att höra nästa skiva våren 2010…

Magnus Bergström

Suicidal Angels ”Sanctify The Darkness” (Nuclear Blast/Warner)

Wow! Sanctify The Darkness rivstartar med ösiga Bloodthirsty och bandet släpper inte gaspedalen förrän i och med sista tonen på avslutningslåten Child Molester.

De två bästa orden för att beskriva grekiska Suicidal Angels musik; aggression och snabbhet. En jämförelse med klassiska thrashband är självklar eftersom det går att hitta kopplingar till Slayer, Exodus, Kreator och Mortal Sin (för att nämna några).

The Pestilence Of Saints och Inquisition låter så mycket Slayer att jag gång på gång tror att jag lyssnar på en gammal Slayer-skiva med uppfräschad ljudbild. Ja, den inledande låttrippeln (tidigare nämnda låtar) är sanslöst bra och får nästan ett old school thrash fan som undertecknad att gråta av glädje. Sången brukar vara ett problem för band från icke engelskpråkiga land som exempelvis just Grekland men i det här fallet är den biten inget som stör, förutom vid några enstaka tillfällen (och då handlar det om dåligt uttal).

De som köper Sanctify The Darkness kommer att vara med om en överkörning av öronen som heter duga. Och det är förstås så det ska vara när det handlar om old school thrash metal.

Med tanke på det jag skrivit ovan om ”självmordsänglarna” så undrar säkert någon varför jag inte delar ut en femma i betyg? Jo, det är nämligen så att hur bra det än är så vill jag ha lite mer variation för att vara riktigt nöjd.

Magnus Bergström