nyaskivor.se

Sonic Surf City ”Pororoca!” (Hombre/Sound Pollution)

Det svenska kultbandet Sonic Surf City har nu återförenats efter att lagt surfingbrädorna och instrumenten på hylla 1997. Bandets nya skiva ”Pororoca!” har lånat sitt namn från sydamerikanska språket Tupi och betyder ”det stora förstörande oljudet” och är en benämning på en stor våg på Amazonfloden.

SSC spelar något som i pressreleasen kallas för bikinisurftrashpop, vilket inte alls är fel men jag skulle vilja beskriva som Beach Boys på speed eller som The Ramones med surfingbrädor.

Vad är intrycket av skivan?

Det är en skiva som är fylld till bredden med musik som det är omöjligt att inte bli glad av, den innehåller mängder med bra trallvänliga snabba korta popdängor. Det är cool musik som passar lika bra för en sommardag på stranden som i lurarna när man promenerar genom en frostig vinterstad.

Kanske inte världens bästa platta – men bra skiva som bjuder på en cool upplevelse som man kan leva lite gladare efter man har hört.

Lars Svantesson

Carolyn AlRoy/Gorgeous Enormous (Hemifrån)

Hur många är dom? Som kämpar i musikbranschen för att skaffa sig ett namn och en karriär. För att få gå upp på scenen i ett hav av ljus och möta en publik. En av dom är i alla fall den amerikanska singer/songwritern Caroyn AlRoy, vars debutalbum Gorgeous Enormous hittat till den svenska musikmarknaden.

Tio av tolv låtar är hennes egna och hon har ett eget utryck i rösten som är klart tilltalande, främst i de låtar som gungar fram i ett sommarlojt tempo som Do You Know What I Mean, och The Reality Song . Balladerna är helt Ok. Waiting For The Light är liten pärla. Plattans coveravdelning innehåller en godkänd version av Lennon-McCartneys Helter Skelter och en akustisk kanonversion av femtiotalsballaden You Belong To Me.

Gillar du att hitta nya kvinnliga röster kan detta vara ett tips. Inget känns direkt nytt,  men rösten och flera av låtarna  har ett eget behagligt uttryck. Det räcker.

Bengt Berglind

Exodus ”Exhibit B: The Human Condition” (Nuclear Blast/Warner)

Gamla meriter är inget som amerikanska Exodus lever på, för efter mååååånga år i branschen levererar bandet med Exhibit B: The Human Condition ett av sina starkaste album. Mycket bra jobbat av ett klassiskt thrash metal-band och därmed hatten av för gitarristen Gary Holt & co.

Sångaren Rob Dukes (tidigare roadie) låter som om han är besatt av demoner. Gitarrerna är ettriga. Basen pumpar på. Trummorna smattrar. Ja, helt enkelt alla ingredienser som en bra thrashskiva ska ha. Allt i fräsch ljudkostym signerad mycket välmeriterade Andy Sneap (Testament, Megadeth, Arch Enemy med flera).

Låtarna är överlag längre och mer snillrikt ihopsnickrade än på föregångaren The Atrocity Exhibition: Exhibit A. Textmässigt finns en röd tråd om det mänskliga tillståndet i världen idag: elakhet, likgiltighet, omänsklighet och brutalitet.

Personliga favoriter är The Ballad of Leonard and Charles, Hammer and Life, March of the Sycophants och The Sun Is My Destroyer.
Det är glädjande att konstatera att thrash metal lever och frodas på 2000-talet, inte minst tack vare Exodus.

Magnus Bergström

Joe Cocker ”Hard knocks” (Columbia/Sony)

Hans karriär började som så många andra, att göra covers på andras låtar. För mig har Joe Cocker alltid varit den raspiga rösten som vrålar ända nerifrån tårna. Som när han tar i så han nästan spricker i Beatles covern “With a little help from my friends”. Detta var hans debut 1969. Bra grejer det. Jag tror aldrig jag har blivit besviken på hans skivor. Han är liksom jämnbra hela tiden. Joe Cocker har klarat sig under sin karriär utan att hamna i ett tråkigt gubbträsk. Hans låtar har förmågan att stanna kvar över årtionden. Gång på gång. Som “Unchain my heart” (1987),”Up where we belong” (1982) de spelas fortfarande. Liksom hans version av “With a little help from my friends”. För att nämna några. På nya skivan har han fått hjälp av Matt Serletic som också jobbat med Matchbox Twenty. Som förövrigt var ett fantastiskt band, som gjorde bra musik och sen försvann.

Det är också tryggt att lyssna på Joe Cocker. Man vet vad man får. Det är som att åka Skoda. Den har allt man behöver, ingen onödig lyx. Bara en bra bil. Men man blir överraskad över hur bra bilen går och vilken skön komfort Skodag Superb har. Och det är då man hör gospelkören som Joe snyggt lägger in här och där, som ökar vardagslyxen. Det är då man inser hans storhet.
Nästan alla hans skivor passar för bilen. Joe Cocker är bra bilmusik.

Mattias Ransfeldt

The Man-Eating Tree ”Vine” (Century Media/EMI)

Hjärnan bakom nya projektet The Man-Eating Tree är trummisen Vesa Ranta (ex-Sentenced) och det är ett intressant musikaliskt landskap som han och dom andra i bandet skapat.

Bästa låtarna är Lathing A New Man, som blandar ettriga och spröda gitarrer med snyggt ”pianoklink” á la Dark Tranquillity (alltså själva pianosoundet inte musiken i övrigt) och Of Birth For Passing och Tide Shift,  som båda är mäktiga och innerliga musikstycken i vilka storheten i Tuomas Tuominens uttrycksfulla/vemodiga röst kommer bäst till sin rätt.

Styrkan med The Man-Eating Tree är att dom fått till ett soundtrack till stämningsfull melankoli. Men just detta är paradoxalt nog också svagheten, för det finns inte en enda låt som åtminstone för ett litet ögonblick piggar upp (läs höjer tempot).

Personligen är jag helt övertygad om att Vine är den typen av skiva som växer för varje lyssningstillfälle. Hoppas bara att det finns hårdrockare i dagens stressiga samhälle som tar sig tid till upprepad lyssning, för då kommer öronen att belönas.

Som lite kuriosa kan nämnas att det har använts en del udda (i alla fall när det handlar om hårdrock) ljud i slutmixen signerad Hiili Hiilesmaa (HIM, Amorphis) som exempelvis ljud från valar.

Till sist ett viktigt tips för att spisa Vine på bästa sätt: tänd ett eller flera ljus så att inte mörkret tar över…

Magnus Bergström

Steve Lukather ”All’s well that ends well” (Mascot/Border)

I senaste SRM kan man läsa en underhållande intervju med Steve Lukather som har mycket intressant att säga om musikbranschen i allmänhet och jobbiga sångare i synnerhet.

Sjunger på nya soloalbumet gör han helt själv och hans lätt igenkännliga lite nasala stämma är inte alls problemet här. Snarare musiken som inte känns up to date. Hallå, Steve! Kom fram från andra sidan 1990! De Totopräglade Don´t say it´s over respektive You´ll remember är verkliga pärlor med ok refränger men bara i jämförelse med svåruthärdliga spår som studsigt funkiga Flash in the pan och halvjazziga instrumentala avslutningen Tumescent.

Lira gitarr kan han ännu, och får på solokvist visa mer av den varan, men till vilken tröst för lyssnaren när annat väsentligt inte förmår beröra, snarart irritera då, i så fall.

Mats Johansson

Bad Religion ”The dissent of man” (Epitaph/Playground)

Offspring får göra hur många videos och låtar som helst om coola (eller var det töntiga!?) killar, Green Day får sjunga hur många gånger som helst om amerikanska idioter, NOFX får påstå sig suga hur mycket som helst live och No Use For A Name får väl fortsätta att fundera över om de behöver ett bandnamn – för här kommer gudfadern av kalifornisk skatepunk för att fira sitt 30-årsjubileum. Ett jubileum som har varit igång hela året med turné och en liveplatta för att nå kulmen med denna studioplatta.

På ”The Dissent of Man”, 15:e fullängdaren, känner alla som tidigare lyssnat på Bad Religion igen sig. Det är samma gamla fantastiska blandning av skön punkrock och djupa samhällskritiska texter som det tar flera lyssningar och några uppslag i engelsk-svensk ordbok att förstå sig på. De kaliforniska punkveteranerna bjuder oss här på 15 låtar; 13 helt nya, en elektrisk version av ”Won’t Somebody” (först släppt som en akustisk version på deluxeversionen av förra skivan ”New Maps of Hell”) och dessutom en studioversion av ”The Resist Stance” (som släpptes första gången på den officiella download-only liveskivan ”Live 30” som kom i våras).

Bad Religion har på senare år (sedan 2004 års ”Empire Strike First”) lyckats med bedriften att leverera jämnare och starkare skivor än vad de gjorde under sin storhetstid kring mitten av 90-talet. På ”The Dissent of Man” är det en vital 30-åring som fortsätter just denna starka jämnhet. De låtar som jag tycker är strået vassare än övriga är ”Cyanide”, ”Ad Hominem”, ”I Won’t Say Anything”, ”Wrong Way Kids”, ”The Resist Stance” och den fullständigt fantastiska låten ”Won’t Somebody”.

När jag först fick höra att Bad Religion höll på att spela in en uppföljare till förra plattan ”New Maps of Hell” blev det direkt den skivan som jag väntade mest på och nu när den är släppt kan jag bara njuta över det faktum att den verkligen har levt upp till alla förväntningar. 

Ett tydliggörande: jag har absolut inget emot de band som nämns i början av texten.

Lars Svantesson

Bryan Ferry ”Olympia” (Virgin/EMI)

En av populärmusikens främsta eleganter, engelske Bryan Ferry, är tillbaka med en soloplatta med eget material – Olympia – den första på åtta år. På albumet gästar flera celebra namn som bl.a. David Gilmour (Pink Floyd), Flea (Red Hot Chili Peppers) och stora delar av Ferrys ursprungsband Roxy Music. Ferry vet fortfarande att hålla den smäktande coola stilen – det här är cocktailpopens mästarklass och det drar ganska mycket åt samma håll som på soloplattan Boys and Girls (1985). Omslaget pryds av Kate Moss.

Henric Ahlgren

Unlight ”Suphurblooded” (Massacre/SPD)

Black Metal har alltid varit en lite svår genre för mig, mest för att det är så halvdant ibland. Vissa band/låtar kan vara riktigt bra medan andra inte säger mig någonting. Unlight är ett nytt band för mig, jag är inte jätteinsatt i genren, Dimmu Borgir och Behemoth är väl dem banden jag lyssnat mest på. Något som jag tycker utmärker Unlight jämfört med andra är att thrashen har fått fäste. Den finns och den låter riktigt bra, med riktigt klassiska thrash metal-riff. Det känns friskt och härligt, att de blandar det mörka i black metal och det snabba riffbaserade i thrash metal.

Sången är liksom de flesta in genren en något högre growlsång, den är inte hämtad från helvetets djupaste kretsar som man ofta hör inom Death metal. Ibland gillar jag det och ibland inte. Ljudbilden är heller inte den bästa, gitarrernas dist är väldigt ljus och skärande, något som nästan märks i varenda låt. Konstigt nog så låter det också ostämt i vissa låtar.

Unlight blir dock inget som för mig utmärker sig speciellt mycket. De har fått till hela grejen med black metal men jag börjar misströsta om hela genren litegrann. Jag vill ha nått nytt och fräscht som väcker mitt intresse till en högre grad. Låtarna som jag hör är inget som fastnar hos mig, jag blandar lätt ihop det med annat i genren och det kan bli lite tråkigt i längden. Dimmu Borgirs nya tror jag kan vara ett snäpp mer intressant.

Bra låtar: Pale Rider- Pale Horse, Dead All Things Will Be (Part II).

Sulphurblooded får av mig 3/5 djävulshorn. Det är stundtals riktigt bra men sedan dalar det av och helheten känns inte alltför lockande. Men de har något på g, får väl hålla lite utkik efter dem i framtiden.

Martin Engström

Blind Guardian ”At The Edge Of Time” (Nuclear Blast/Warner)

Tiden går fort när man har roligt… 1988 släppte Blind Guardian debutalbumet Battalions Of Fear, en lovande start av ett band som ville mer än vad det fanns kapacitet till just då. Med åren har man skaffat sig massor av rutin och betydligt bättre skivinspelningsresurser – och vips är vi framme vid senaste skivan At The Edge Of Time.

Det låter självklart mer eller mindre komplext och storslaget utan att bli för svulstigt. Och bitvis är det rent av progressivt. Personligen är jag mycket förtjust i dom keltiska och orientaliska tongångarna som tillåts ta stor plats skivan igenom. Uppfriskande!

Bästa låtarna är utan tvekan inledande Sacred Worlds och avslutande Wheel Of Time. Båda finfina exempel på långa låtar uppbyggda i musikmässigt olika delar för bibehållet lyssnarintresse. Att bandet använt sig av en orkester i just dessa låtar gör att det låter storslaget på alldeles rätt sätt. Starka ”bubblare” utöver dessa två är fartmonstret Tanelorn (Into The Void) och vackra balladen Curse My Name. Men det finns egentligen inte en enda dålig låt på skivan.

Minuset är att det ibland är lite väl påtagligt att sångaren Hansi Kürsch inte är född engelskspråkig…

Det här måste vara en av bandets topp tre-skivor, i klass med A Night At The Opera och Nightfall In Middle-Earth. Mer behöver inte sägas, därmed punkt slut på denna recension.

Magnus Bergström