nyaskivor.se

Bruket ”En annan klass” (Citybird/Sound Pollution)

Musikaliskt är Fagersta mest känt tack vare The Hives. Nu kommer ytterligare ett band som kommer sätta Fagersta på punkrockkartan, nämligen svenskspråkiga bandet ”Bruket”. De under våren 2009 med som förband på Hives Sverigeturné. Redan där gjorde de ett mycket bra intryck utan att ha släppt en endaste singel. Så när de under sensommaren 2009 släppte en 3-spårs EP var den mycket efterlängtad i min skivhylla. Det skulle visa sig att den var helt lysande och den var ytterst nära att ta sig in på min tio i topp lista över förra årets bästa skivsläpp. I våras släppte de fullängdsuppföljaren ”En annan klass”.  Titeln på skivan beskriver ganska klart vad Brukets texter handlar om, det vill säga utanförskap i ett kallt samhälle.

Det är en renodlad punkplatta som innehåller en mix av svensk 77 punk och modernare tongångar, en lysande blandning om ni frågar mig. Bästa låtarna på skivan är ”Polisen lägger pussel” och ”Sthlm kallar”, vilka båda fanns med på bandets första EP. Skivan innehåller även den lysande ”Institutionaliserad #2126”.

Jag recenserade den kort under mitt reportage från West Coast Riot (men nu tyckte skivbolaget att den var värd en ordentlig recension vilket jag kan hålla med om). Nu har skivan fått tid på sig att mogna i mina lurar, och jag har inte ändrat inställning till den. Jag tycker fortfarande att det är en mycket bra punkskiva. Enda låten som jag inte förstår mig på är trumsolot ”Bömberns kokbok” – en sådan låt hoppas jag att vi slipper på uppföljaren.

Lars Svantesson

Tom Dean, Rex Fowler ”Imagined: The John Lennon Song Project” (Red engine/Hemifrån)

Bakom projektet ligger Tom Dean och Rex Fowler. De har lyckats klämma in en stor del av The Beatles låtskatt på den här skivan. Med på skivan finns också en helt egen händigt ihop snickrad låt ”Johnny’s an angel”.

Det känns som ett lustmord på låtskatten från Liverpool. Känns som att sitta på semester, och längst in i hörnet på den lokala restaurangen sitter det två pubtrubadurer och tycker att de är bäst i världen. De är offer för yttre omständigheter som gör att de inte fick fart på sina karriärer. Så varje dag sitter de och spelar Beatles låtar för ett par öl. Den känslan fick jag när jag lyssnade på den här tråkiga skivan.

Mattias Ransfeldt

Blue Eyed Blondes ”Blue Eyed Blondes” (A West Side Fabrication)

Härligt sound rakt över. En känsla som jag ibland kan sakna hos många artister i dag. Det är retro så det skriker om det. För mig som gillar den gamla musiken som Johnny Cash, Carter Family, Guy Clark och Hank Williams, så passar den här duon mig som handsken.

Det är en Ep med fyra låtar som jag vill ha mer av hela tiden. De blandar country, folk, gospel och bluegrass. Sångerna framförs på ett genuint, finstämt, ärligt och ofta humoristiskt vis.

Bra musik är bra musik oavsett genre.

Mattias Ransfeldt

Volbeat ”Beyond Hell/Above Heaven” (Medley/EMI)

Succédanskarnas nya giv börjar bra, med hårdrocksstänkare som The Mirror And The Ripper och Who They Are.

Men redan tidigt dyker låtar som A Better Believer och A New Day upp, och det är den typen av låtar som gör att jag inte kan ge bandet ett högre betyg. Det handlar helt enkelt – mer eller mindre – om karbonkopior på sådant som bandet gjort förut. Och då inte bara en gång… I mångt och mycket beror mina invändningar på sångaren/gitarristen Michael Poulsens sätt att återanvända samma sångstruktur om och om igen. Nej, tacka vet jag 7 Shots, i vilken den lugna inledningen stegras med metalriff och avslutas i thrashstil. Extra plus för gästsången av Mille Petrozza (Kreator). 16 Dollars låter som om bandet kört sina influenser i en mixer och resultatet blir då en ganska galen blandning av så olika artister som Social Distortion, Johnny Cash, Ramones, Metallica och Elvis Presley. Läckert!

Skivans bästa låt är utan tvekan Evelyn med – surprise! – Mark ”Barney” Greenway (Napalm Death) som gästsångare. En riffstark låt som i dom aggressiva partierna för tankarna till Entombed. En annan favorit är medryckande A Warrior’s Call, med en refräng som inbjuder lyssnaren till att sjunga/skrika med. Och jag kan inte annat än tycka att det är charmigt när bandet tackar publiken för framgångarna i avslutande Thanks, som handlar om bandets väg till framgången.

Trots flertalet låtljusglimtar är ändå känslan att danskarna mixar vin och vatten i allt för stor utsträckning. Och det är knappast smickrande för herr Poulsen när låtarna med gästsångare sticker ut allra mest. Å andra sidan slukar ”den stora massan” Volbeat med hull och hår, så varför ska en recensent klaga egentligen…

Magnus Bergström

Hurts ”Happiness” (RCA/Sony)

Brittiska synthpopduon Hurts från Manchester kör stundtals en retrostil som för tankarna till såväl mer poppiga och bombastiska new wave- och synthband från 8o-talet som Depeche Mode, Soft Cell, Heaven 17 och Tears For Fears till såväl kyligare minimalister från samma era som t.ex. Joy Divison och Kraftwerk.

Hurts debutalbum Happiness är sålunda ny men ändå klassisk synthpop av bästa snitt. Hela kollektionen med låtarna håller hög nivå med singlarna ”Wonderful Life” och ”Better Than Love” som de stora topparna.

Henric Ahlgren

Kiske/Somerville ”Kiske/Somerville” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Michael Kiske (Helloween, Place Vendome) har funnit sin gelike av det täcka
könet i Amanda Somerville (Epica, Kamelot). Somerville som är bördig från
Michigan är inte någon duvunge i dessa sammanhang. Hon har medverkat i ett otal
metal-konstellationer och dessutom producerat sina egna två soloplattor.

Kvinnan från de stora sjöarna möter mannen som gav tysk power-metal ett ansikte.
En lyckad förening visar det sig, där debutalbumet för enkelhetens (och
förmodligen profitens) skull blev döpt efter dem själva. Två exceptionella
vokalister med röster utanför det vanliga träffas och ljuv musik (läs metal)
uppstår. En nyck av ödets ironi skulle man kunna tro, men ack nej. Detta är ett
beställningsjobb från det stora skivbolaget och ta mig tusan – jag har inget
problem med det. 

Det var något som inte stämde med Kiskes AOR-projekt Place Vendome. Det
passerade bara spårlöst rätt ut i en omloppsbana runt jorden utan att beröra ett
endaste dugg. Desto bättre att han fångade upp Somerville i nätet. Somerville
minns vi då hon kom ner från skyn som en ljuvlig ängel på Kamelot’s The Black
Halo och förlöste oss med melodin ”The Hounting”. Himmelriket var mycket nära
där. Sedermera gick Somerville in som ersättare för Simone Simon under Epica’s
turné’ i USA/Kanada. Bättre ”stand-in” än så lär vara svår att finna.

Även om det räcker med två för att dansa tango, så behövs det en kunnig ensemble
för att göra konceptet komplett. Det är här bassisten Mat Sinner och vår
sydsvenske gitarrist Magnus Karlsson kommer in i bilden. Båda fullt skolade i en
värld av metal och medlemmar i Primal Fear vilket för övrigt är ett band som
inte lämnar någon nåd. Tillsammans har de skrivit merparten av sångerna till
albumet och bidrar i högsta grad till att det låter såpass bra.

Rivstarten med ”Nothing Left To Say” är distinkt och kraftfull. Kiske tar
kommandot som den man av börd han är men Somerville fäller ut sina vingar och
ger en intensiv support. Rösterna blandas samman i ett medryckande metalliskt
strukturerat rockriff. Gediget arbete på trummorna och ett bra gitarrsolo kröner
verket. ”Silence” inleds med en fyllig klaviatur och går senare över i en
närmast orkestral upptäcktsresa med pampiga effekter. Rösterna duellerar och
flätas samman i refrängen. Somervilles röst är fantastisk och känns bitvis
tyngre än Kiskes.

Resolut gitarrspel med gnistrande sticks som kunde vara signerade av Zakk Wylde
(ex Ozzy Osbourne) driver på ”Arise”. Rösterna byter verser och harmoniserar om
vartannat. Här hettar det till ordentligt och det blir riktigt medryckande och
glädjespridande i stort omfång. ”Devil In Your Heart” följer upp på den inslagna
vägen med röster som är sammansmälta i en metallisk legering. Toner som pulserar
av viljekraft och rätt sinnelag i ett evigt kretslopp.     

Det här är en skiva inte bara tillägnad alla fans av metal utan även för
beundrare av riktigt vacker skönsång. Musiken är mjuk men ändå energisk. Det
blir aldrig överdrivet känslosamt eller smörigt, som tyvärr alltför ofta är
fallet hos många artister. Kiske och Somerville har stor talang och är
otvetydigt två av de bästa vokalisterna på rockscenen idag. Mars och Venus har
äntligen hittat rätt altitud. Närmare än så här har aldrig de två himlakropparna
varit varandra.
 
Thomas Claesson

Anna Stadling ”E4 mot norr” (Metronome/Warner)

För den stora massan kanske hon är helt okänd eller att man har kanske hört hennes namn men inte kan placera henne i ett fack. För de invigda så har hon stått bredvid Staffan Hellstrand, Lars Winnerbäck och gjort skivor ihop med Idde Schultz. Hon var en del av gruppen Hovet som körade till Winnerbäck.

Det är en varm och vemodig historia som presenteras på E4 mot norr. Utan Lars Winnerbäck fick inte Hovet något eget liv. Utan Idde blir Anna Stadling bara Anna. Skivan och Bara-Anna är lite för anonym och fäster sig inte riktigt.

Mattias Ransfeldt

Peter Frampton ”Thank You Mr. Churchill” (AM/Playground)

När jag i mina yngre dagar i mitten på 70-talet seglade på nordamerikanska
västkusten kom jag självfallet i kontakt med den rockstinna FM-radion. Från
Vancouver i norr till San Diego i söder pulserade rocken taktfast ut i etern.
Sändningarna innehöll musik med Little River Band – ”It’s A long Way There”,
Blue Öyster Cult – ”(Don’t Fear) The Reaper”, Lynyrd Skynyrd – ”Free Bird” och
sist men inte minst Peter Frampton och ”Do You Feel Like We Do”. Titlar som för
evigt är tryggt förankrade i rockens historia. Den sistnämnda för övrigt en
drygt 14 minuter lång rockdröm som grundmuras med den inledande kranka
blekhetens eftertänksamma text – ”Well, woke up this morning with a wine glass
in my hand”.

En skattkista fylld av musik hade öppnat sig och jag borde ha varit iklädd
grötrock i stället för avklippta jeans när vällingklockan prompt basunerade ut
att åtta glas var slagna och att rockmusiken hade fått ett stabilt fotfäste. Det
kändes som att 70-talet var ett decennium då allting hände. USA hade mycket att
erbjuda på den tiden. Inte bara musiken upplevdes som övertygande utan också
livsstilen och atmosfären var inbjudande. 
 
Peter Frampton föddes i Beckenham i grevskapet Kent 1950. De första åren i
karriären tillbringades han tillsammans med Small Faces frontman Steve Marriot i
välrenommerade bluesbandet Humble Pie. Solokarriären började 1971, varvid ett
antal studioplattor utan kommersiell framgång följde. Levnadsbanan kröntes
sedemera med legendariska dubbelalbumet Frampton comes alive (1976). Dåtidens
mest populära och sålda liveskiva som än idag är ansedd som en milstolpe i
modern tideräkning. Frampton blev på denna skiva pionjär med den mycket
effektfulla ”talk-box” gitarren. Omslagsbilden på Rolling Stone föll naturligt
in och en rockstjärna var född.

Frampton’s förra skiva – den kritikerrosade Fingerprints (2006) – var helt
instrumental och innehöll en varierad sammansättning av allehanda musiker och
låtar. En mycket duktig musiker som jag gärna vill framhäva i det här
sammanhanget är Warren Haynes som normalt spelar i Gov’t Mule/Allman Brothers.
Ett exempel på låtval var Soundgardens ”Black Hole Sun” som i och med denna
tolkning blev pånyttfödd. Mer än så behövs egentligen inte sägas för att förstå
digniteten av den skivan. 
  
Premiärminister Churchill’s cigarr har för länge sedan slocknat. Det är likväl
aldrig för sent att tacka den man som bidrog till att Frampton’s far lyckligt
återvände till England efter 2:a världskriget. Titelspåret sliter i världsfrågor
och bollar mellan krig och fred. Det gör framförandet än mer nervkittlande och
färgsprakande. Osämjan mellan länder och folkslag återspeglas i ett blixtrande
agerande med sång och gitarr där blott kärleken är det enda vapnet.

Gitarren glöder än mer intensivt i ”Asleep At The Wheel”. Här härskar ett tungt,
aggressivt komp med slumpvis utslängda gitarrsolon. ”Yxmannen” träder fram i
full personifiering med gitarren i högsta hugg. Känsliga lyssnare varnas för en
ofattbar instrumentell utbrytning c:a 4:30 in den nästan 7 minuter långa låten.
Texten å andra sidan handlar om folk som driver omkring utan att komma tillrätta
med tillvaron.
 
Den råstarka attityden fortsätter i ”I Want It Back”, ”Solution” och ”I’m Due A
You” där arena-rocken med dess sfär ånyo blir uppmärksammad. Det är utan tvivel
både högst anmärkningsvärt och samtidigt beundransvärt att en så distinkt äldre
gentleman kan rocka loss så kraftfullt och dessutom ro iland med det. En bra
förebild för yngre musiker som inte kan annat än att vara stumma av beundran och
bara sitta som gapande fågelungar på en pinne.
 
Albumet har förvisso även sina lättare sidor. ”Vaudeville Nanna And The
Banjolele” är en behagligt, charmerande sång framförd med en mandolin. Här
påvisas hågkomsten av tiden då Frampton som ung längtansfull pojkspoling stod
och tryckte vid den lokala musikaffärens skyltfönster. Där inne hängde
gitarrerna och hägrade som godis. Han fick dock till en början nöja sig med
Farmors banjo, som kom att bli det första instrumentet han lärde sig spela.
Skulle Frampton händelsevis passera musikaffären idag, så lär försäljaren komma
ut bugandes med hatten i handen. 
 
”Suite Liberty” är en 8 minuters instrumental klenod som visar på Frampton som
den enda sanna virtuosen han är. Akustiskt mixas med elektriskt i en klädsamt
jazzig touch av högsta klass.

Skivan avslutas med den latinoklingande ”A Thousend Dreams” där den spanska
gitarren firar triumfer. En värdig och positiv avslutning som ingjuter hopp om
framtiden med allt vad det innebär.
 
Frampton’s 14:e studioskiva innehåller en mångsidig blandning av olika
musikstilar och är den bästa som han gjort på ett kvarts sekel. Även om
återblickarna är många, så framställs musiken med modern skärpa. Den excellenta
produktionen bidrar till att lyfta fram Frampton både som låtskrivare och
gitarrist. Två ämnen som han behärskar till fullo. Ni som har Eric Clapton som
ledstjärna bör fresta hörselsinnet med den här skivan. Jag är helt övertygad om
att ingen lämnar den seansen besviken.

En kuriositet i sammanhanget är att Frampton självfallet har medverkat i både
The Simpsons och – min egen personliga TV-favorit – Family Guy. Dessa  bedrifter
visar om inte annat mångsidigheten hos denna artist på ett smått häpnadsväckande
sätt, inte sant?

Thomas Claesson

Ola Magnell ”Rolös” (National/Border)

Det tog drygt sex år att färdigställa Rolös. Sedan hjärtinfarkten har han legat lite på latsidan. Livet kom emellan. Rotlös gästas av Nina Ramsby, Lars Winnerbäck och Elin Ruth Sigvardsson. Han har hunnit med att bli 64 år, tolv album i ryggen. Mest känd för sin Påtalåten (1972) och Kliff (1975) och nu på senare tid har han åkt packmoped.

Jag hade förväntat med mig mer av Rolös, dels med den här laguppställningen, men också att det tog så lång tid att färdigställa den. Kanske är den överarbetad. Det blev en skiva i mängden som inte berör utan blir lite gäspig.

Mattias Ransfeldt

My Dear Addiction ”New blood” (Supernova/Cosmos Music Group)

10 år, mer eller mindre, har Älmhultsgrabbarna i My Dear Addiction varit aktiva. Fram till rätt så nyligen under namnet Blind. Gissningsvis är de hyfsat nöjda med att äntligen få debutera, med fullängdaren New Blood och med såväl nytt namn som nysignat kontrakt.

New Blood är en tämligen välpolerad historia; soft metal med lite riv i riff och vers. Här finns en klar känsla för omedelbara melodier, alldeles särskild trallvänlighet i refrängerna och säkert potential för ett mindre antal hittar i radioetern. Dock blir de flesta spår rätt så hastigt bortglömda, åtminstone av undertecknad. Något nyskapande är det inte heller fråga om. Soilwork…. Sonic Syndicate…..

Bäst är lugnaste spåret One of the lucky ones.

Mats Johansson