nyaskivor.se

The Crown ”Doomsday King” (Century Media/EMI)

Det börjar mycket lovande med klockor som klämtar i takt med musiken på öppningslåten Doomsday King. Och ja, att The Crown är tillbaka hörs i högtalarna som spelar upp ösig death metal enligt skolboken.

Bakom mikrofonen hittar vi den här gången Jonas Stålhammar (ex-God Macabre) och han låter precis som en frontman i The Crown ska låta. Och nog låter han bitvis snarlik Max Cavalera (Soulfly, Cavalera Conspiracy)…?

The Crown står på egna ben i en överbefolkad genre och det beror enligt undertecknad på att bandet låter som en lätt uppgradering av At The Gates. 

Låtmässigt sticker följande fyrling ut: Doomsday King (snärtig öppningslåt som sitter som en käftsmäll), Angel Of Death 1839 (death metal och thrash förenas på ett läckert sätt), Through Eyes Of Oblivion (snacka om death metal-mangel) och He Who Rises In Might – From Darkness To Light (finfin avslutningslåt med snabbhet, tyngd och intressanta taktbyten).

Mindre bra då? Ja, det är väl det faktum att det låter exakt som förväntat, varken mer eller mindre. Därmed uteblir ett högre betyg, i väntan på bandets ”magnum epos”.

The Crown lär vara en given livesuccé på kommande turné och – förhoppningsvis – på 2011 års sommarfestivaler.

Magnus Bergström

Griffin House ”The Learner” (Nettwerk/Border)

När jag hörde Griffin House platta ”Flying Upside Down” från 2007 föll jag pladask. Hans charmiga sätt att ”samtalssjunga” sig igenom en låt som i ”The guy who says goodbye to you is out of his mind” är klockren.

När nu hans nya platta ”The Learner” kom köptes den direkt, Griffin känns stabil så det var inget att fundera på. Tyvärr drabbades jag tidigt av mina konspiratoriska tankar kring skivbolagens inblandning i artisternas kreativa arbete. Totalt sätt är det en bra platta, hans låtskrivartalang och sångröst borgar som vanligt för god kvalité, men …

Jag är inte helt förtjust i hans ”rockigare” försök med ”She likes girls” i spetsen. Jag fattar att sådan text är laddad i vissa delar av USA men personligen gäspar jag bara och klickar snabbt vidare till nästa låt. Som vanligt, och helt utan några som helst belägg, ger jag skivbolaget en känga för detta.

Låtarna ”River City Lights”, ”Never Hide” och ”Native” är hur bra som helst. Hade resten av skivan matchat den nivån hade ett skyhögt betyg varit oundvikligt. Men totalt sett är det en bra skiva, den nådde bara inte riktigt mina höga förväntningar. Betyget blir en stabil trea.

Hasse Carlsson

Håkan Hellström ”2 steg från paradise” (Universal)

Käre Håkan.

Vill du ta någon minut och läsa några rader av en man mitt i livet som lever sin dröm men som startade med tomma händer, men vars hjärta var fyllt av drömstyrka? Som vägrade tro på alla ord som; ”det går aldrig”, ”varför skulle du lyckas med det?” för han kände en enorm energi i sitt inre. En energi som tagit honom över halva livet att begripa sig på och som han förmodligen aldrig kommer att förstå fullt ut.

För nästan tio år sedan stod han i ett tält på Roskilde Festivalen och hörde en grabb i sjömanskostym från Göteborg. Där stod han ”bland ungdomarna” med en klump i halsen och med tårkanaler som ville leka vattenfestival. ”Den energin känner jag med”, tänkte han för sig själv. Djupt rörd och galet lycklig klev han ut ur tältet övertygad om han skulle fortsätta tro på drömmar. Att han nu lever som föreläsare trots tatueringar och total avsaknad av betyg, är många gånger en underhållande färd i en värld full av kostymfolk med powerpoints, högskolepoäng och svåra ord. Förmodligen har han dött några gånger för att kunna leva.

Idag har han en familj med två friska barn, en fru vars skönhet syns i allt hon gör och som älskar honom trots att han är en tjomme. De har en hund som är galen på ett gulligt sätt och som dessutom heter Tage. Denna enorma livsrikedom har han trots eller tack vare att han blivit sparkad runt några gånger.

Nu sitter han i Florence och skriver sin första bok. En bok om samarbete, känslor och kommunikation. Han har nämligen fortfarande den där energin brinnande där inne. Och han har fortfarande inte fattat att man inte kan göra så. För, ibland får energin ord. Och då kan det låta så här:

”Fortsätt, när mörkret kommer och allt gör ont.

Fortsätt, som ett höstlöv i vårens första flod.

Fortsätt, när de lynchat sista hoppet.

Fortsätt, när allt du levt för räknats ut som ett skämt.

Jag tror, att när vi går igenom tiden att allt det bästa inte hänt än.

Fortsätt …”.

De gamla grekerna hade tre ord för frihet, ett av dem var Parrhesia – friheten att säga vad man tycker OCH stå för sanningen om sig själv. Så länge du står för sanningen om dig själv har du något att berätta, något som berör och som får människor att våga lyfta blicken. Allt som krävs är att du lever nära livet, familjen och dina talanger. Förmågan att beskriva det där hiskliga rallyt som vi kallar livet har du redan.

Så tack för en av årets bästa plattor. Den kommer fortsätta sjunga inom mig och många andra länge, länge, länge …

Tack, Håkan, jag önskar dig allt gott. Ta hand om dig.

Hasse Carlsson

JP, Chrissie & The Fairground Boys ”Fidelity” (Ear/Playground)

Chrissie Hynde verkar ha stoppat Pretenders i garderoben och har på första albumet utanför denna sin egen grupp lierat sig med skotten JP Jones och medmusikanterna Fairground  Boys. Detta är väl ingen platta som kommer att förändra världen precis. Men det är alltid skönt att kolla in rockveteranen Chrissie Hyndes snäsiga lätt småsnuviga och stundom kaxiga röst.

Sen är det ju alltid kul med duetter, även om inte JP Jones har den rockröst som behövs för att matcha Chrissies. För att det är när hon kommer in och dominerar låtarna med sin omisskännliga stämma som många av plattans låtar lyfter lite extra. Mycket på grund av detta är det skönt att umgås med JP och Chrissie  genom hela plattan. JP Jones gör definitivt inte bort sig. För tillsammans gör de en enkel och tidlös funktionell rockmusik som funkar lika bra i soffhörnet som i bilen.

Bengt Berglind

Bob Dylan ”The Bootleg Series Vol 9: The Witmark Demos 1962-1964” (Columbia/Sony)

Bob Dylan spelade mellan 1962-1964, samtidigt som han började få luft under vingarna på allvar med skivbolaget Columbia, in en strid ström med demos för musikförlaget M. Witmark & Son med syftet att bli en säljande låtskrivare. Flera av dessa demos har cirkulerat ute tidigare på Dylan-marknaden, men nu är de alltså kompilerade på 2 st. cd-skivor, inalles 47 låtar, i den nionde delen i den så kallade The Bootleg Series med titeln Vol 9: The Witmark Demos 1962-1964.

Det som här presenteras är en blandning av kända eller mindre kända låtar skrivna av Bob Dylan i tidigare enkla demoversioner endast uppbackade av någon akustisk gitarr eller ett ensamt piano. Det finns en sparsmakad och lågmäld skönhet i många av de här versionerna som jag tycker om, även om de flesta av låtarna förstås senare spelades in i ännu bättre och mer påkostade versioner.

För kännarna lär låten ”Tomorrow Is A Long Time” vara den kanske största pärlan i den här samlingen. En låt som Dylan aldrig spelat in ordentligt själv – dock andra storheter som bl.a. Elvis Presley, Nick Drake och Rod Stewart – men som av en del anses som en av hans finare sånger och som tidigare bara funnits utgiven från liveupptagningar.

Henric Ahlgren

Yoso ”Elements” (Frontiers/Cosmos Music Group)

Betäckningen supergrupp har använts starkt för att promota Billy Sherwoods, Tony Kayes och Bobby Kimballs projekt att sammanföra Yes och Toto’s musik. Även om jag alltid tyckt att Toto’s musik varit mäktig och stämmingsfull så har jag aldrig fastnat för Yes, de hade sina stunder det kan jag erkänna, men det lämnade aldrig några djupa spår i mitt musikhjärta.
Ändå är det med en viss förhoppning om storslagen magi som jag trycker på playknappen och  Yoso’s alster Elements snurrar igång. Men minuterna går och magin uteblir, trots att Kimball står för en fantstisk sånginsats hela albumet igenom. Kimballs röst är en stor anledning till att man som Toto-fan kan vara nöjd med albumet, även Yes-anhängarna kommer att upptäcka att det finns guldkorn på skivan.

För när det gäller Elements-skivan så har de varit smarta. Istället för att endast släppa en skiva med nya Yoso-låtar så har de även valt att inkludera en live-cd där de blandar gamla Yes och Toto hittar med nya låtar. Något som borde funka bra för att locka dåtidens fans att bli intresserade.

Så för att summera ihop intrycken. Är du ett stort Toto-fan så köp Elements men förvänta dig inte samma magi som fanns i Toto’s låtar. Är du ett stort Yes-fan så kan du också köpa skivan för att minnas tillbaks på de Yes-låtar som finns på live cd’n. Har du aldrig uppskattat endera bands musik kommer du heller inte att gilla Elements.
Några favoriter fann jag dock på skivan, live versionen på ”Hold The Line” är en fin återupplivning av en gammal klassiker och ”Walk Away” är en lättsmält morgonkaffe-låt.

Tobias Blixt

Mavis Stapels ”You are not alone” (Anti/Playground)

Hon är soulens svar på Morgan Freedmans och Tom Waits whiskeyberättande röster. Hon har en visdom som få och en värme som inte går att hitta någon annanstans. Mavis Staples. Det är krut i den 70-åriga kvinnan från Chicago. Blandar blues, rootrock och gospel bäst av alla just nu!

Hon har fått hjälp av Wilcos Jeff Tweedy som producerat skivan. Hennes förra skiva var en fullpoängare. Då var det en live skiva med total närvaro. Det här studioalbumet är bättre producerat och är ett starkt album. Vissa låtar gör hon bättre än originalartisterna gjorde själva en gång i tiden. Hon är bäst när det drar mot gospelhållet! Då är det på gränsen till magiskt.

Mattias Ransfeldt

Charlie Persson ”Lejon och Lamm” (Cut the Mustard)

Det är en rockplatta. Det första jag tänkte på var Wilmer X, när de var unga och hungriga. Lejon och Lamm sprudlar av positiv energi, det liksom spritter i benen. Det är lite som Håkan Hellströms debutalbum, samma dansanta pop’n roll. Förra skivan Sju steg till himlen imponerade inte lika mycket som den här. Hälleforspojken har utvecklats och jag tror att Sverige är redo för en ny rockstjärna.

Vi behöver tillväxt. Jakob Hellman och Wilmer X behöver ha någon som förvaltar det svenska musikarvet. Håkan Hellström, Markus Krunegård, Oskar Linnros är några utav de som går i bräschen, och jag vill placera Charlie Person ibland dem.

Det här är näst intill en fantastisk skiva. Bra låtar och bra texter – det kommer man långt på. Charlie Persson krånglar inte till det. Pop och rock skall vara enkelt. Bra musik är bra musik. Det här kommer stå sig länge. Charlie Persson har kommit för att stanna.

Mattias Ransfeldt

Jason Castro ”Jason Castro” (Atlantic/Warner)

Tyvärr har jag – liksom många andra – fördomar mot American Idol. Jag tänker mediekåta, unga människor som sjunger mainstream pop för radio och nattklubbar. De har inget att säga till om musiken eller texten utan är små nickedockor i den stora musikbranschen. Jag hade fel. I alla fall i detta fall. Jason Castro uppfyller inte mina fördomar. Han är en singer/songwriter som är han ärlig mot sig själv, dock saknar jag lite originalitet och variation.

Det är nakna, personliga och känslosamma texter ackompanjerade av akustisk gitarr han ger oss på sitt debutalbum. Hans kärlek till musiken når lyssnaren, om man verkligen lyssnar. När musiken står på i bakgrunden lägger jag inte märke till den. Det är P4musik och jag är en P3 tjej. Vissa låtar är typisk radiopop, andra en amerikansk version av dansband och några är nakna visor om känslor. Det är ingen låt som står ut mer än någon annan.

Och så har vi covers. I American Idol, där Jason slutade trea, gjorde han både Over the rainbow och Hallelujah. Båda blev stor succé och sålde i mångfald på iTunes. Jag håller med köparna. Han gör låtarna riktigt bra. Hallelujah är en låt som är svår att göra och lätt att förstöra, jag får gåsgud över hela kroppen när jag hör Jasons version.

Sophia Lönnergård

Stefan Sundström ”5 dagar i augusti” (National/Border)

Ingenting har hänt var mer stämd i moll och hade ett mer avskalat sound. Nu är det andra toner som gäller. Med sin moderna proggrock och sitt Farsta-bräk blandas allt ihop till en fest, ett smörgåsbord av politiska flörtningar, glimten i ögat, en stunds allvar. Men framför allt finns en äkthet, och en känsla som jag har saknat hos Stefan Sundström. Det känns som de har haft kul i ladan där de har spelat in. Det är nästan som fredagsstämning som endast Radioprogrammet Rally lyckades få fram under 90-talet. Lite rajraj över det hela. Lite som en afterwork med vännerna. Jag vill inte beskriva det som bonnrock för det tar bort udden av det hela.  5 dagar i Augusti är mer likt Dundertågets proggrock’n roll än nåt annat. Dundertågets Robert Dahlqvist är med och trallar på skivan. Liksom Värmlandsbördige Christian Gabel och Sebastian (Mindjive, Bob Hund, Thåström) från Hammarö och Sebastian ”Basse” Aronsson (Elope) från Karlstad.

Lite förvirrat är att skivan heter 5 dagar i Augusti och på skivryggen står det 4 dagar… Men faktum kvarstår ändå. Det här är bland det bästa Stefan Sundström har levererat på länge.

Länge leve proggen!

Länge leve Stefan Sundström!

Mattias Ransfeldt