nyaskivor.se

Ray LaMontagne & The Pariah Dogs ”Good Willin’ & The Creek Don’t Rise” (RCA/Sony)

Jag vet inte hur det är med dig men jag lyssnar en hel del på musik i min vardag. Som föreläsare reser jag mycket och oavsett jag sitter i min bil eller i ett flygplan har jag alltid med musik som jag är sugen eller nyfiken på.

Min ålder kombinerat med mängden musik jag konsumerar resulterar i att jag sällan blir riktigt, riktigt ”blown away” som en del uttrycker det.

Men det är precis vad som hände när jag lyssnade igenom Ray LaMontagne & The Pariah Dogs senaste platta ”God Willin’ & the Creek Don’t Rise”. I min extas tipsade jag om den på Facebook med orden; ”kanske i klass med Whiskeytowns legendariska skiva; Strangers Almanac”. Jag garderade mig givetvis med att jag med stor säkerhet skulle få äta upp de orden. ”Strangers Almanac” är inte vilken skiva som helst för mig.

Nu har jag lyssnat i någon vecka och vad skall jag säga?

Ja, den där garderingen är inte så given längre …

De lugnare låtarna som ”God Willin’ & the Creek Don’t Rise”, ”Are We Really Through”, ”Like Rock & Roll and Radio” är helt fantastiska. Men stjärnan som lyser klarast på denna magnifika låthimmel är helt klart ”New York City’s Killing Me”.

Vilken låt …

Vilka är Pariah Dogs då? Ja, de är inga rookies precis; Jay Bellerose (Alison Krauss och Robert Plant, Joe Henry) spelar trummor, Jennifer Condos (Bruce Springsteen, Ryan Adams) bas, Patrick Warren (Fiona Apple, Red Hot Chili Peppers) på keyboard, Eric Heywood (Son Volt, The Pretenders) sköter gitarrerna och Greg Leisz (Wilco, Beck) spelar pedal steel så inte ett öga är torrt. Lägg sedan till Ray LaMontagne som med sin magiska röst och sina tokstarka låtar kan få telefonkatalogen att låta bra. Ja, då kan det bara gå på ett sätt.

Detta, mina damer och herrar, är helt klart en av årets bästa skivor.

So far …

Hasse Carlsson

EBC ROXX ”Winners Vol. 1” (J.R. Blackmore Records)

 
Formel 1-inspirerad melodiös radiohårdrock av veteranen Tony Carey (sång, bas) i samarbete med J. R. Blackmore (gitarr) och Ela (sång). Kan det vara något? Ja, för den som tycker om snäll AOR för mogna lyssnare.

De två första låtarna är ganska fartfyllda med små Deep Purple-vibbar, och då tänker jag i första hand på ”orgelmattan” i Fly.  Your Last Dance är en mycket stillsam ballad som passar herr Carey perfekt. Den har också ett av skivans bästa gitarrsolon med mycket känsla. Men dom flesta låtarna flyter ihop till en enda ”radiomassa”…

Blackmore den yngre kan helt klart spela sologitarr, men han har en bra bit kvar till pappa Ritchie (som i och för sig spelar snällare musik än sonen nuförtiden). Tony Carey har en hes röst som inte klarar högre toner, vilket är en svaghet i AOR-sammanhang, men det vägs upp av Elas ljusare/högre stämma.

Som första projektrelease från EBC ROXX är Winners Vol. 1 helt ok, men det är inget man hoppar högt över. Med andra ord hoppas jag på att en eventuell (trolig?) uppföljare kommer att låta vassare. Slutligen går det inte att komma ifrån känslan av att det – med största sannolikhet – är en trummaskin som sköter jobbet, och det är aldrig kul…

Magnus Bergström

Decrepit Birth ”Polarity” (Massacre/Sound Pollution)

Polarity är bandets tredje fullängdare men det är första gången jag stöter på dem. Detta är dödsmetall med allt vad det innebär, brutala riff avlöser blastbeatsen. Jag skulle dock vilja jämföra DB med Malevolent Creation som jag recenserat tidigare. Som ni kanske minns så skrev jag att MC var ett ganska tråkigt dödsmetallband, de saknade finness som jag anser finns i genren. DB har den här finessen som jag letar efter hos sådana här band. De byter tempo och stil och gitarren leker fint över halsen i, ganska ofta, riktigt härliga och fina slingor, såklart blandat med riktigt tunga och snabba riff.

Sångaren är dock inte min typ av growlsångare, det är det som inte gör DB till ett varaktigt band för mig. Där krävs det också en hel del för att det ska nå upp till mina krav, det räcker inte med en sångare som i princip står och ljudar ut, trycker ut, eller rent utav bara vräker ur sig ord. Growlsång kan vara så mycket mer. I vissa partier passar det dock bättre än vad det gör överlag.

Låtar som utmärker sig är Polarity, Solar Impulse (med ett trumintro som påminner mig om Panteras ”13 Steps To Nowhere”), Mirroring Dimensions. Men överlag så är inte detta album en jättehit, det är stundtals ganska bra men helheten räcker inte till. Det ska dock bli intressant att se vad de kan åstadkomma i framtiden, kanske sångaren kan utvecklas till en högre nivå. Betyget för Polarity blir 2 ½/5 djävulshorn.

Martin Engström

Jorn ”Dio” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Från början var det som känt inte tänkt som en hyllning efter döden, snarare en hälsning: ”krya på dig” från Jorn till Ronnie James. Nu blev det som det blev.

Med facit i hand – skivan Jorn/Dio – har jag svårt att tänka mig någon annan göra lika hedervärda tolkningar av mästarens musik. Jorn har ett röstomfång som tangerar Dios. Uppnår nästan samma stuns och tyngd. Norrmannen har ju kroppsomfånget för det, så att säga, vilket Dio inte hade. Den senare var ett smärre fenomen i fler sammanhang än så. Hans betydelse för hårdrocken är oskattbar.

Musikaliskt ligger Jorns tolkningar mycket nära originalen. Låtvalen förvånar inte nämnvärt. Dock tycker jag det är kul att en personlig favorit får plats, Lonely is the word från Sabbathtiden.

I det stora hela är det vördnadsfullt, varmt och saknadsmättat. Allra bäst: Don’t talk to strangers. Jorns egen Song for Ronnie James är knäckande bra.

Mats Johansson

Shelby Lynne ”Tears Lies and Alibis” (Everso/Playground)

Detta är en positiv recension. Shelby Lynne tillhör nämligen en av  favoriterna bland kvinnliga artister i skivhyllan. Mest för hennes röst som både smeker som len som honung och samtidigt kan vara själfull med massor av hjärta och svart smärta. Kanske var det på grund av detta som skivbolaget på denna platta ville plocka in den stora stjärnproducenten med den stora hitmaskinen. Shelby satte klackarna i studiogolvet tackade för sig och startade eget. Detta lilla mästerverk är resultatet. Jag bugar och tackar !

Tears, Lies And Alibies  är avskalad och naken med Shelbys röst långt fram i ljudbilden, ofta med en akustisk gitarr som enda sällskap. Speltiden är kort men vad gör det när det låter så här bra. Inte blir det sämre när hon delar studion med delar av Muscle Shoalseliten av musiker, vilka smyger in med  soulsomriga blåsfigurer eller ett stilla wurlitzerpiano här och där. Kanske tycker jag lite extra om detta album när jag vet att Shelby kickade ut det stora bolaget med syntharna först. Denna platta har tio bra anledningar att börja lyssna på Shelby Lynn. Starta nu du också !

Bengt Berglind

Malevolent Creation ”Invidious Dominion” (Massacre/Sound Pollution)

Detta är ett band som jag aldrig hört talas om så det var lite intressant att kasta sig in i albumet Invidious Dominion utan någon relation till bandet. Skivan börjar ganska bra med introt på United Hate, men låten blir tyvärr tråkig ganska fort. Och det sorgliga är att det fortsätter i samma stil skivan ut. Det finns endast ett fåtal riff som känns bra, trummorna möljer mer än ”förgyller” musiken. Sångaren gör heller inte saken bättre, en dålig röst som blir tråkig i längden.

Jag minns när jag först hörde denna typ av musik för många år sedan, då blev jag mest fascinerad över att de kunde spela så fort (visst, Slayer spelar också fort men de kör inte med blastbeat). Men med mera kött på benen inom denna genre så har jag nu blivit mera kräsen eller förstående för vad som kan göra det så bra. Det räcker inte med bara fart, och tyvärr är det nästan det enda som Malevolent Creation har. Jämfört med Bloodbath, som är ett av mina favoritband bland dödsmetallen så har Malevolent inte mycket att erbjuda. Jag måste också berätta att jag inte ens la märke till att det bytte låt när jag lyssnade på skivan. Så monotont och repetitivt kändes det vid de första genomlyssningarna.

En ljusglimt på skivan är Target Rich Environment som drar igång med ett riktigt härligt intro, som senare övergår i mer mangel tyvärr, men den känns ändå något starkare än övriga låtar.

En sammanfattning är att detta är brötig musik som inte utmärker sig från mängden, betyget blir 1 ½ djävulshorn. Jag är helt förbluffad över att detta skulle vara bandets elfte studioalbum, jag förstår varför de aldrig nämns bland de stora namnen i genren. Det är ett album som inte ger något nytt till genren, utan bara mer oljud.

Martin Engström

Demonica ”Demonstrous” (Massacre/Sound Pollution)

Med tanke på undertecknads svaghet för thrash metal á la Bay Area så är det inte konstigt att jag blev glatt överraskad av sidoprojektet Demonica (med medlemmar från Mercyful Fate och Forbidden). Och att döma av recensionerna världen över är jag inte ensam om att tycka så.

Största utopstecknet är sångaren KLaus Hyr, för med en sångare av den kalibern är halva segern vunnen liksom. Möjligtvis kan man anmärka en aning på en liten svacka i skivans mitt, men det är en anmärkning i marginalen.

Ett givet köp för fans av exempelvis Testament, Slayer och – självklart – Mercufyl Fate och Forbidden. Härmed framföres ett starkt önskemål om en uppföljare, tack.
 
Magnus Bergström

Psykakuten ”Psykakuten” (Lyckankommer/Border)

Strax efter att Psykakutens två medlemmar Karolina Stenström (även känd som Steso Songs) och Henrik Svensson träffats för första gången flyttade den ena halvan av duon till Sydamerika. De fortsatte kommunicera med varandra och bostadslöshet och en ren slump gjorde att de två så småningom flyttade in i en lägenhet i Årsta utanför Stockholm, hos en kompis som skulle vara bortrest i två månader. Där tog Psykakuten och den här debutplattan form.

Duon bjuder på brusig och något skitig, men ändå vacker, elektronisk poprock. Vissa delar av albumet är riktigt bra, medan vissa partier blir lite intetsägande. De melankoliska inslagen av släpig shoegaze är förvisso vackra och stämningsfulla, men i längden blir de i min bok lite väl gäspframkallande.

Psykakutens självbetitlade debutalbum är trots allt ett intressant och spännande tillskott på den svenska musikscenen och om de bygger vidare på det här så tror jag tveklöst att de kan bli ett band att räkna med framöver.

Erik Högkvist

Kim Wilde ”Come out and play” (Sony)

Kim Wilde är ett namn som nästan alla känner till, kanske mest för hitlåten ”Kids In America” som blev hennes stora genombrott. Nu är hon här med ännu en skiva, det var fyra år sedan senast och då med Never Say Never.

Sin storhetstid hade hon under 80-talet men ärligt talat är hon aldrig ett namn som florerat i disskutioner över de bästa sångerskorna. Det var mainstream-pop i sin enklaste form och Come Out And Play är inte något undantag. Det är platt, lättsmält musik där eventuellt en eller två låtar har chansen att spelas på någon efterfest i framtiden, men större genomslag än så lär inte detta album ha.

Förra året lyckades  hon faktiskt med att ännu en gång ta sig upp på topplistorna men då var det tack vare att Fibes, oh Fibes!  tyckte att hon skulle vara med och sjunga duett i låten ”Run to you”, ett beslut som kan tyckas vara baserat på nostaliga skäl mer än med tanke på hennes storhet som artist. Men jag kan inte hjälpa att undra hur Come Out And Play hade kunnat bli om man försökt göra albumet djupare, mer avancerat eller helt enkelt bättre. För det är absolut inte Kims fel att albumet inte håller hela vägen. Hon gör ett bra jobb på de flesta spåren och framförallt de rockigare låtarna sticker ut ur mängden på en annars ganska tråkig skiva.

”King Of the World” som inleder alltihopa är även höjdpunkten på Come Out And Play, men även ”Love Conquers All” där Nik Kershaw gör ett gästspel håller hög kvalitet. Singeln ”Light Down Low” som enligt pressmeddelandet ska vara en typisk Kim-låt (stark och sexig) låter i mina öron påtvingad och trött.

Tobias Blixt

House Of Lords ”Cartesian Dreams” (Frontiers/Bonnier Amigo)

I en perfekt värld skulle alla låtar på ”Cartesian Dreams” vara lika bra som titelspåret, men så är – förstås- inte fallet. Oavsett det så handlar det om en alldeles utmärkt melodiös hårdrocksskiva där låtar som ”Born To Be Your Baby”, ”Desert Rain” och ”Repo Man” inte är långt efter titelspåret i kvalitet. Originalmedlemmen James Christian är bandets sångare och bandledare och han är en starkt bidragande orsak till skivans höga kvalitet, med en röst som kan liknas vid en förbättrad version av Jeff Scott Soto. Alltså en röst som är en dröm för fans av melodiös hårdrock.

Låtarna är genomgående välgjorda och det beror säkert till stor del på samarbetet med det aktade låtskrivarnamnet Mark Baker (känd för exempelvis Signal ”Loud and Clear”).
”Cartesian Dreams” är utan tvekan House Of Lords bästa skiva (ja, då räknar jag in debutskivan från 1989). Det här är nämligen så nära en melodiös hårdrocksfullträff man kan komma, så det är bara att tacka James & co för det härliga örongodiset. Och du som läser detta; köp skivan omedelbart – du kommer inte att ångra dig.

Magnus Bergström