nyaskivor.se

Gregg Allman ”Low Country Blues” (Rounder/Universal)

Undrar hur detta comebackalbum signerat T Bone Burnett hade låtit utan hans rytmsektion med Dennis Crouch på ståbas och Jay Bellrose på trummor?

Låt oss absolut inte förringa Dr. Johns ständigt närvarande porlande pianospel och gitarristen Doyle Brahalls känsliga gitarrslingor, men det är i första hand basljudet som sätter rytmagendan här och skapar en mycket speciell känsla när Gregg Allman gräver djupt i bluesens skattkammare. Hans röst är inte lika elastisk som tidigare. Stämbanden bär sargade spår av ett hårt liv on the road, ett antal piller och några liter whiskey. Men stundtals bränner det till, som i  Skip James Devil Got My Women, blåsindränkta Blind Man och inledande Floating Bridge. Då behöver inte Gregg Allman ta i ända nerifrån stövelskaften med sin röst. Den bara finns där och bär själfylld och bluesig som förr.

När jag lyssnar på denna ärrade veteran som fortfarande turnerar med Allman Brothers Band, går en tankesväng till hans bortgångne bror Duane Allman som fortfarande framstår som gitarristernas gitarrist med sitt flyhänta känsliga blues- och slidespel när det begav sig.

Producenten T Bone Burnett har säkert en stor del i att Low Country Blues klarar sig utan några större klavertramp. Hans produktion här och med Elton John/Leon Russell, John Mellenkamp och Robert Plant på senare tid säger en hel del om den mannens fingertoppskänsla och känsliga öron i studion.

Gregg Allman tar en risk, men är värd all den själfulla musikerheder han visar upp på Low Country Blues.

Bengt Berglind

The Shadow Theory ”Behind The Black Veil” (Century Media/EMI)

En intressant musikalisk kompott med fokus på progressiv metal med tyngd är vad det ambitiösa projektet The Shadow Theory bjuder på. Den som håller i trådarna är Devon Graves/Buddy Lackey (Deadsoul Tribe, Psychotic Waltz). Men det är inte bara tungt, eftersom bandledaren allt som oftast ”lättar upp” låtarna med flöjtspel.

Det finns likheter med Dream Theater, Savatage, Jon Oliva’s Pain och Queen, kryddat med en stor dos folkmusik, men också med många andra band. Innehållsrikt är bara förnamnet på Behind The Black Veil.

Berättelsen som utgör grunden på detta konceptalbum handlar om en man som vaknar upp från mardröm efter mardröm, för att till slut inte kunna skilja på vad som är dröm eller verklighet. Eller om det ens varit drömmar… I och för sig inget direkt originellt tema men det fungerar helt ok för den som – liksom undertecknad – tycker om att följa med i texterna.

Bästa låtarna är I Open Up My Eyes (finfin inledningslåt och något av skivans ”varudeklaration”) och A Symphony Of Shadows (storslagen och makalöst varierad avslutningslåt som knyter ihop säcken alldeles utmärkt).

Att berömma enstaka bandmedlemmars prestationer över andra känns helt onödigt, och också som ett omöjligt uppdrag. Samtliga är kompetenta musiker som till 100 procent vet vad dom sysslar med.

Betygsmässigt är det snubblande nära en femma, men i och med att det känns som att projektet går att utveckla ytterligare så hoppas jag att det betyget kommer till användning nästa gång. För att inte fortsätta med det här projektet vore grymt mot oss musiklyssnare… Spännande musik som kräver uppmärksamhet av lyssnaren växer inte på träd.

Magnus Bergström

Ghost ”Opus eponymous” (Rise Above/Sound Pollution)

Sverige har mestadels varit förknippat med mellanmjölk i musikbranschen enligt mig. Det har funnits några guldkorn stundtals, men det har aldrig riktigt blivit bra nog. Och det närmaste världsklass vi kan komma är nog Hammerfall. Men det ska bli ändring på saker och ting, för jag har gått med i kulten för Svenska Ghost!

”Opus Eponymous” är ett mästerverk redan från första spåret. Med tydlig inspiration från klassiska Blue Oyster Cult samt med ett fräscht sound, är Ghost något unikt. Jag skulle vilja påstå att det vore ett brott om inte Ghost blir Sveriges nästa rockexport. Det är välproducerat, vackert, stämningsfyllt, klurigt och mörkt. Allt som behövs för att göra ett bra album finns här, kryddat med den där extra ingrediensen ”IT” som gör att bandet kammar hem full pott.

Mina favoriter som ni måste höra är ”Ritual” och det instrumentala mästerverket ”Genesis”. Men hela skivan är i princip njutning. Jag bara måste slå ett extra slag för konstycket att sjunga otroligt vackert och ha med texter som ”The chapel of Ritual, smells of dead human sacrifices, from the altar bed”, ”On this night of ritual, invocing our master, to procreate the unholy bastard”.

Och om detta inte vore nog så lyckas man dramatisera flertalet låtar på skivan och nästan predika för kulten på ett helt genialiskt vis.

Jag kan inte säga något illa om den här skivan, inget alls. Det är bara att köpa. Gör som jag säger, köp den nu! Och just det, en sak till innan jag avslutar, det här var utan tvekan 2010 års bästa skiva. Inte bara i Sverige utan även i världen! Ibland är min uppgift här på nyaskivor.se så enkel.

Ricky Löfqvist

TNT ”A Farewell To Arms” (Metal Heaven/Sound Pollution)

När jag hör bandnamnet TNT så går tankarna omedelbart till suveräna ”pudelskivan” Intuition, som enligt mig borde slagit lika stort som andra ”pudelskivor” (jag tänker på band som exempelvis Bon Jovi och Poison). Å andra sidan har TNT alltid tagit ut svängarna lite mer i låtsnickrandet än nämna band, och det tilltalar helt enkelt inte lika många människor.

Jaja, nog om det förflutna. Nästan… Förra sångaren Tony Harnell saknas, det går helt enkelt inte att bortse från det. Men visst; ”nye” sångaren Tony Mills – som varit med i bandet sedan 2007 – gör ett klart godkänt jobb och i vissa stunder har han till och med viss röstlikhet med mr Harnell.

Det är som vanligt melodiös hårdrock i 80-talsstil som det handlar om när TNT är i farten, och i övrigt kan innehållet på A Farewell To Arms beskrivas som tryggt och med hög lägstanivå. Men särskilt spännande är det inte.

För den som alltid har tyckt om TNT och inte har något emot bytet av sångare så går det antagligen inte att bli besviken på innehållet, och kanske är det då läge för en liten höjning av betyget. Men för den som har starka band till dom klassiska skivorna och/eller mr Harnell så är det snarare så att betyget sänks. Sammantaget en trea i mina öron, varken mer eller mindre (och det är inte det sämsta).

För övrigt är en extra anledning att lyssna närmare på A Farewell To Arms gitarristen Ronni Le Tekrö, för den mannen kan verkligen hantera sina sex strängar.

Magnus Bergström

The Decemberists ”The King Is Dead” (Rough Trade/Border)

                            Spotify

Akustiska och tolvsträngade gitarrer, mandoliner, steelgitarrer, fioler, wurlitzerpiano, stämsång och kanonlåtar. Det kan förmodligen inte bli mycket bättre än så här.

Om du tycker att det ovan är överord så är det bara början. För Decemberists har med nya albumet The King Is Dead lagt ribban på klar världsmästarnivå om du gillar musik från Neil Youngs Harvestperiod, engelsk folkrock med Fairportkänsla och REMs bästa melodibyggen. Colin Maloy som leder denna kvintett har en osviklig känsla för melodier, det vet vi sedan tidigare, och det bevisar han åter igen. Tio kanonlåtar av tio möjliga måste rendera i en stor fet femma.

Som extra krydda har gruppen fått superförstärkning i studion av americanavännerna Gillian Welsh, Dave Rawlings, Laura Veirs och Peter Buck från REM.

Att utse 2011 bästa album redan nu kan vara i kaxigaste laget. Så ödmjuk som jag är så tippar jag att den i alla fall lätt platsar bland de fem bästa. Köp !

Bengt Berglind

The Prophecy 23 ”…To The Pit” (Massacre/Sound Pollution)

Sedan starten 2001 har tyskarna i The Prophecy 23 levererat feta Slayer-riff, medryckande Municipal Waste-refränger och en blandning av (ganska) ren sång, skrik och growl. Alltså något som vi kan kalla death thrash mosh core (ja, jag vet att det låter krystat men vad ska man göra).

Helt klart har The Prophecy 23 stor potential, vilket inte minst bevisas av att bandet existerat sedan 2001. Men för att betyget ska bli högre krävs – enligt undertecknad – att dom mest pubertala texterna elimineras (Surf Nazis Must Die är ingen låttitel som höjer humöret) och att produktionen förbättras. Det handlar helt enkelt om behov av finslipning.

Låtlyssningstips är i första hand B.T.M. (Brutal Thrash Maniacs) och From The Basement To The Pit, som båda är utmärkta exempel på när bandet låter som bäst.

Skivans styrka? Dom smaskiga allsångsrefrängerna och den intressanta sångblandningen. Sämst? Produktionen som är på gränsen till demoljud och att det ibland känns som att bandet levererar för mycket av samma sak. Och vissa av texterna förstås…

Helt klart är The Prophecy 23 värda att kolla in, för som Chuck Billy i Testament säger: thrash it up!
 
Magnus Bergström

Sebastian Wijk ”Down Below” (Little Wonders/Universal)

                              Spotify

Ett knippe låtar om smärta, hopp och kärlek. Ett helt album med en röst som går direkt in i hjärtat. Han lär vara den första som signats av nya bolaget ”Little Wonders”.

Hans röst skulle göra sig bra i countrysammanhang. Kanske skulle han göra Hank Williams låtar rättvisa. Den här skivan är dock inspirerad av Eddie Vedders ”In to the wild”. Hösten 2008 dog Sebastians mamma. Dagen efter åkte han bil och lyssnade på Eddies skiva och visste direkt att det var en sådan skiva han skulle göra.

Det märks att det gör ont när han sjunger. En skiva som kommer ligga mig varmt om hjärtat när det är dags att summera det här året.

Mattias Ransfeldt

Jack Bruce and the Cuicoland Express ”Live at the Milkyway” (Flaccid Parrot Records/EMI)

När jag för första gången hörde Jack Bruce var han leadsinger och basist i bandet The Cream på 1960-talet. De två andra medlemmarna var Eric Clapton och Ginger Baker. Bandet lades ned i november 1968.

The Cream återuppstod för några konserter 2005 i bla Royal Albert Hall, London och i Madison Square Garden.
I Claptons biografi nämner han dessa konserter och det framgår att han, liksom publiken, var oerhört nöjd med Londongrejerna men att han tröttnade på sina kollegors attityd när bandet kom till USA.

Vad Jack Bruce sysslade med fram till 2000-talet hade jag ingen aning om så därför var jag förväntansfull när jag började lyssna på den här ”nya” livedubbeln, inspelad 20 oktober 2001. Dess värre grusades förväntningarna när man i dånet av alla trummor och basgångar knappt kan höra någon melodi alls.

Jag får känslan av att dessa musiker säkert har roligt på scenen när dom visar upp sina färdigheter inför var andra men det är för mej en plåga att utsättas för. När man tillslut kommer fram till Creamklassikern Sunshine of your love tror man att denna åtminstone är värd att lyssnas på. Men då kommer gitarristen Vermot Reid in i en ”gitarr-onani ” av värsta slag.

Sammanfattningsvis: bra musiker – tjatigt framförande.

Börje Holmén

Magnum ”The Visitation” (Steamhammer/Playground)

                                     Spotify

Klassisk melodiös hårdrock av och med engelska veteraner med närmare 40 år i branschen. Med andra ord finns det knappast någon hårdrockare på jordklotet som inte hört eller åtminstone hört talas om Magnum.

The Visitation är en jämn skiva – på gott och ont. Dom absoluta topparna lyser med sin frånvaro men å andra sidan finns inte ett enda stolpskott. Några av låtarna fastnar mer eller mindre direkt medan andra kräver ett antal lyssningar för att komma till sin rätt. Bästa låtarna är medryckande Black skies och AOR-godbiten Mother Nature’s Final Dance, som båda lika gärna kunde ha varit med på någon av bandets bästa skivor på 80-talet.

Tre av bandmedlemmarna utmärker sig lite extra: sångaren Bob Catley med en röst som låter precis lika stark som alltid, gitarristen Tony Clarkin med ett svåröverträffat sinne för starka melodier och keyboardisten Mark Stanway som ger bandet en extra fyllig ljudbild.

Näst senaste Magnum-skivan Princess Alice And The Broken Arrow är strået vassare, men å andra sidan är det inte lätt att konkurrera med den i och med att den är en av bandets bästa skivor.

Ett högre betyg hade utan tvekan delats ut om det hade funnit två-tre omedelbara kanonlåtar. Och att drygt halvvägs in på skivan leverera tre lugna låtar på rad är inget genidrag direkt. Gäääääsp…

Men kom ihåg: The Visitation kräver fler genomlyssningar än genomsnittet och har därmed – högst sannolikt – potential för ett högre betyg…

Magnus Bergström

Red Horse ”Red Horse” (Red House/Border)

Eliza Gilkyson, John Gorka och Lucy Kaplansky är namnen på dem som döljer sig bakom projektet Red Horse. Det är en avskalad historia. Egentligen skulle det här kunna vara hur bra som helst, men det är inga starka låtar som berör. Det blir lite som ett kulturarrangemang som biblioteket och ABF står bakom.

Mattias Ransfeldt