nyaskivor.se

Ronnie Wood ”I Feel Like Playing” (Eagle/Playground)

Han är en av de rockdinosaurier som har varit med och format rockhistorien. Under sextiotalet var han med och skapade historia med The Birds, The Jeff Beck Group och The Faces. Det hade räckt så för min del om det hade slutat där. Men ett par tre år in i sjuttiotalet ersätter han Mick Taylor i The Rolling Stones.

Visst kan man leva på gamla meriter ett tag, vilket Stones har gjort nu ett bra tag – och med all rätt. Det här är inte första soloplattan med Ronnie, det har kommit en jämn ström med lagom dos av hans egna plattor sedan han började i Stones.

Det är en vanlig rockplatta rakt upp och ner. Den låten som sticker ut är väl den som låter som en trött Inner Circle-cover, ”Sweetness my weekness”. Annars går tankarna mer åt Bob Dylans musik än åt The Rolling Stones.

Han har gästartister som är i kaliber som han själv, Kris Kristofferson, Slash, Bobby Womack och Billy Gibbson som är några i laguppställningen på ”I Feel  Like Playing”.

Mattias Ransfeldt

James LaBrie ”Static Impulse” (Inside Out/EMI)

I den medföljande pressreleasen säger sångaren James LaBrie att skivan innehåller ”Gothenburg metal with some progressive elements”. Nja, kanske inte helt rätt men han har en poäng där i och med att det i flera låtar handlar om tyngre tongångar än i huvudbandet Dream Theater.

Personligen tycker jag att det är upplyftande med soloprojekt som inte låter som huvudbandet, och i fallet LaBrie blir jag dessutom positivt överraskad över att han visar sig vara en ”metalkille”. Blandningen av LaBries mjuka stämma och trummisen Peter Wildoers growl (eller skrik som det sår i nämnda pressrelease) är helt klart ett lyckat koncept.

Bästa låtarna är också dom som innehåller mest av nämnda blandning: One More Time, Jekyll Or Hyde (bäst!) och This Is War.
Men det finns ljusglimtar även när det gäller skivans lugnare delar, som ”halvballaden” Euphoric med sina intressanta tempoväxlingar och stillsamma balladen Coming Home, båda med LaBrie i högform. Det är som vanligt så att LaBrie låter bäst när han sjunger mjukt och inte ”hårt”.

Jag hör inga direkta svagheter på skivan, förutom att bas och gitarr kunde ha varit lite mer framträdande i vissa låtar. Å andra sidan är det kanske logiskt att det låter som det gör i och med att det är LaBrie och Matt Guillory (keyboards) som står för låtskrivandet.

Static Impulse är – självklart – inte i närheten av Dream Theaters progressiva höjder, men det går ändå att konstatera att LaBrie lyckats bäst av bandmedlemmarna när det gäller soloutflykterna. Jag hoppas att fortsättning följer…

Magnus Bergström

Ed Kowalczyk ”Alive” (Ear/Playground)

Ed Kowalzcyk är vad jag lite slarvigt brukar kalla en turbosångare, men en enastående sådan. Han sjunger med en klarhet och styrka som man ibland hittar i hårdrocksfacket. Nu har han ju också under många år frontat det amerikanska arenarockbandet Live.

Alive däremot är hans första soloalbum, som inleds  lovande med Drive. Sen blir det inte bättre, utan bara en lång radda av upprepningar. Jag har svårt för sångare som vräker på hela tiden, det kanske är imponerande men för mig räcker det inte. Det måste finnas variation och känsla. Dessutom trycker hans band på hela tiden för att matcha Eds massiva röstresurser.

Jag saknar skillnader i tempo, en rikare produktion med fler instrument inblandade. Det här är inte min kopp av te, även om jag är småimpad av rösten. Det berör mig inte helt enkelt. Det tycker jag musik ska göra. Punkt och slut.

Bengt Berglind

Amorphis ”Forging The Land Of Thousand Lakes” (Nuclear Blast/Warner)

                                Spotify

Finska Amorphis spelar metal med djup och bredd. Och hela härligheten är kryddad med en stor portion finskt vemod. Nya skivan The Land Of Thousand Lakes är liveinspelad i Oulu i bandets hemland.

Låtvalet är alldeles utmärkt och kan utan tvekan kallas ”greatest hits live”. Dom 16 låtarna representerar vart bandet står idag och även vart det har sina rötter.

Bandmedlemmarna är en samspelt enhet som alla vet vad dom sysslar med och gör det mycket bra. Sångaren Tomi Joutsen är värd ett extra omnämnande: han växlar till synes enkelt mellan skön- och growlsång och binder samman bandets olika tidsepoker till en enhet.

Bäst på skivan är Silver Bride, Sign From The Northside, My Kantele och ett bra sammansatt Elegy-medley.

Nu återstår det att höra vilka intressanta ljud Amorphis levererar på nästa studioskiva…

Magnus Bergström

The Greencoats ”A blend of silk & satin” (Take one more take recordings)

Vinylen är på väg tillbaka. När skivbolagen inte längre säljer lika mycket CD-skivor och alla skapar sina egna spellistor på Spotify är det bara en sak att göra – gå tillbaka och ge ut skivor på vinyl. Allt fler band och bolag ger ut på vinyl.

Karlstadbördige Fredrik ”Gaston” Gustavsson driver skivbolaget TOMT i Göteborg. Dit hör Göteborgsbaserade bandet The Greencoats. Soundet är en underbart naiv och hjärtlig blandning av brittisk shoegaze, psychedelica och smutsig garagerock.  Nytt och fräscht på rätt sätt, då det doftar retro MC5 över det hela. För flera år sedan fanns ett örebroband som hette The Strollers som jag gillade, det påminner lite om det. Samtidigt finns det Rolling Stones vibbar över det hela men också mer av The Standells 60-tals garage rock.

Finns även på CD och download.

Mattias Ransfeldt

”Dancing on your graves: Rockabilly Tribute to The Hellacopters” (Wild Kingdom/Sound Pollution)

Samlingen har egentligen inget egetvärde eller är unik på något sätt. Den speglar The Hellacopters karriär. Gruppen i sig har gjort avtryck i den svenska moderna rockhistorien. ”Dancing on your grave” är en rockabilly-samling som är lika svajig som en 7” singel. The Hellacopters behöver varken någon närmare presentation och inte heller genren rockabilly.

Jag lyssnar hellre på rockabilly i sin helhet.

Jag lyssnar hellre på The Hellacopters i sin helhet.

Vad kommer härnäst? Gregorian tribute to The Hellacopters? Framfört av The Monks of Moramanga? Det kanske vore nåt det.
Ibland ska man låta liket ligga.

Mattias Ransfeldt

Stryper "Murder by pride" (Frontiers/Bonnier Amigo)

Det kristna melodiösa hårdrocksbandet Stryper splittrades 1992, men gjorde comeback med originalmedlemmarna 2005 (”Reborn”) och nu är det dags för nästa skiva; ”Murder By Pride”.

”Eclipse For The Son” startar skivan på ett bra sätt med snygg körsång redan i versen, ett ganska ovanligt och välkommet inslag. Dessvärre är refrängen inget vidare så det blir till slut bara en godkänd inledning. Då är ”4 Leaf Clover” mer lättillgänglig med en refräng som det är lätt att sjunga med i. Och för den som tycker om gitarrer så är inledningen på låten skivans rivigaste ögonblick. En annan bra låt är ”The Plan” som låter som Stryper ska låta; en bra melodi och en bra refräng kryddat med bra gitarrspel. Efter en av skivans absolut bästa låtar, den lite tyngre ”Murder By Pride” som följs av den melodiösa pärlan ”I Believe” är det dags för en handfull låtar utan något särskilt som sticker ut.

När det gäller de individuella insatserna så bidrar Michael Sweet som vanligt med sin ljusa stämma (som i längden blir aningens enformig) vilken gör sig starkast i ”I Believe” och de sockersöta balladerna ”Alive” och ”My Love My Life My Flame”. I övrigt gör musikerna det de ska med ett litet extra plus till gitarristen Oz Fox.

Slutligen en fundering; kanske lyfter låtmaterialet live? Undertecknads gissning är att bandet är högaktuellt för nästa års Sweden Rock Festival.

Magnus Bergström

Zandelle ”Flames Of Rage” (PureSteel/Sound Pollution)

När Grunge och rap-metal dominerade den amerikanska musikscenen bestämmde sig en man för att trotsa trenderna och ta upp kampen för att föra metalen tillbaka till sin rätta plats och återfå sin ära. Så lyder de första raderna i det bifogade informationsbladet om bandet. Stora pretansiösa ord och precis som jag trodde finns det ingenting bakom dessa ord förutom ett plaststycke usel musik. De beskriver sin musik som power speed prog metal, men jag skulle beskriva den som sterotyp, intetsägande powermetal med dåliga låtar, dåliga arrangemang och dålig sång. Jag har absolut ingenting emot powermetal så länge den är chatcy och lite med glimten i ögat. Typ gamla Helloween, Gamma Ray mfl, men när man tar sig själv på så stort allvar att man väljer att inleda biografin med ovanstående mening är man dömd att misslyckas.

Henrik Mossfeldt

Ace Frehley ”Anomaly” (Season Of Mist/Sound Pollution)

”Ace is back and he told you so”, ja det går bara inte att låta bli att använda sig av detta klassiska citat från Ace-låten ”Rock soldiers” (1987).

Men hur låter det då? Ja, man kan väl säga som så att gitarresset blandar och ger. Till exempel anser undertecknad att det är under Ace värdighet att göra en meningslös cover på ”Fox on the run” (Sweet) vilken helt och hållet saknar det ”bett” som man förväntar sig från Ace. Och att lägga den som fjärde låt på skivan är svårt att förstå då den fungerar som en rejäl bromskloss. Men de inledande två låtarna är såpass bra att de – nästan – förlåter det grova coverövertrampet. ”Foxy and free” och ”Outer space” är nämligen Ace som han ska låta och bör vara givna live på den kommande turnén. Likaså är ”Sister” en bra hårdrockslåt som har gått att höra på bootlegs sedan mitten av 90-talet (både i demo- och liveversioner) och som dammats av och fått en aningens modernare kostym. ”Genghis Khan” är en annorlunda Ace-låt med mycket melodi och är bra men i Ace-sammanhang är den ändå lite för ”snäll”. Och skivans midtempolåtar tänker jag inte ens nämna…

Instrumentala ”Space bear” ger Ace tillfälle att spela sologitarr på det sätt som bara han kan. Läckert! Och apropå instrumentala låtar; traditionsenligt avslutas skivan med ”Fractured quantum” som gör ett bra jobb när det gäller att föra arvet vidare från instrumentalföregångarna i ”Fractured”-serien.

Men skivans utropstecken är akustiska ”A little below the angels” som, förutom att den på ett ypperligt sätt visar Ace mjuka sida, innehåller följande självbiografiska textrader:
”Alcohol was a friend of mine, it almost got me dead.
I crashed some cars, got into fights. Some things I now regret.
I’ve been told I’ve got nine lives, or maybe even ten.
Now I’ve changed my ways, my sole is restored. I’m better now than then.”
Ja, att Ace har mognat textmässigt är uppenbart och det är positivt. Han har även mognat musikaliskt vilket inte alltid är lika positivt om man tänker på de svaga midtempolåtarna.

Skivan är fräscht och modernt producerad men är ändå i mina öron lite för ”snäll” då jag tycker att Ace gör sig bäst med ett lite ”ruffigare” livesound.
Och att Ace fortfarande kan leverera live hörde de svenska fansen på Sweden Rock Festival 2008. Det är bara att hoppas att han hittar till våra breddgrader igen.

Avslutningsvis; för den som mot förmodan inte vet det så har Ace varit medlem i det klassiska hårdrocksbandet Kiss (tänk att jag lyckades undvika att nämna det fram tills nu).

Magnus Bergström

Ken Ring ”Hip hop” (Pope/Universal)

If you live outside the law, you have to be honest, har Bob Dylan myntat.
Rapparen Ken Ring hymlar inte med att han är en bad boy och tidvis har haft som uttrycket lyder problem med rättvisan.

Nya plattan Hip Hop är en ren uppvisning i hudnära öppenhjärtighet som ibland balanserar på gränsen till att bli för mycket, dock utan att någon gång tippa över. Ken vet att skriva enkelt om det svåra och gör det faktiskt bäst, helt utan konkurrens just nu, bland svenska musikartister i alla fall. Ber En Bön, sången om systerns cancersjukdom är en riktig rysare i sammanhanget. Bättre kan det inte bli, anser undertecknad.

Kens röst kommer också bäst till sin rätt i de lugnare spåren. I Jag Gråter gör han en duett med Lisa Ekdahl och det udda mötet blir en liten triumf.
Som av en händelse (?) släpptes Hip Hop samma dag som Jay-Z:s Blueprint 3. Ken Ring har ingen Rihanna eller Kanye West att toppa låtarna med, men lyckas den här gången ändå överglänsa sin amerikanske kollega. Kul.

Mats Johansson