nyaskivor.se

Doomshine ”The Piper At The Gates Of Domm” (Massacre/Sound Pollution)

                                 Spotify

Det här är gloomy and doomy enligt regelboken. Doomshine har kallats det tyska svaret på Candlemass och rent kvalitetsmässigt, vad tunga riff, låtbyggen och framförande anbelangar, lever tyskarna upp till jämförelsen mer än väl. Faktum är att de klarar sig själva, utan att behöva jämföras med svenska doomlegenderna.

The piper at the gates of doom är andra studioalbumet. Debuten Thy kingdom come kom 2004. Öppningen Sanctuary demon på andra studioalbumet The piper at the gates of doom (ja, jag vet: fyndigt…) sätter ned foten för fortsättningen: stöpt i bly mullrar den ståtligt fram så sakteliga att jag för en stund tror den går baklänges till början igen. Det är låånga låtar, flertalet klockar in på runt 8 minuter. Dock blir det aldrig tråkigt. För en doomfantast som undertecknad är detta en platta att njuta länge av. Fyndigheten i låttitlar, albumtitel (ja, även bandnamnet i viss mån) gör mig ändå lite fundersam. Hur pass mycket tar Doomshine sin grej på allvar, egentligen?  Doom med glimten i ögat är en inte helt vanlig kombination…. Waltzhalla? Men ok då, valstakt är det faktiskt.
Hursomhelst: en självklar 4:a i betyg blir det.

Mats Johansson

Taylor Hawkins & the Coattail Riders ”Red Light Fever” (RCA/Sony)

                                   Spotify

Taylor Hawkins är förmodligen mest känd för sitt trummande i Foo Fighters. I sitt sidoprojekt, kallat Taylor Hawkins & the Coattail Riders, agerar han även sångare. Red Light Fever är det andra släppet från det här bandet och utan att ha hört deras debutalbum, så måste jag säga att det låter precis som jag förutspått.

Skivan består av 12 raka, radiovänliga rockkompositioner innehållande ingredienser som nästan löjligt banala texter och, stundtals, några riktigt snygga riff. Letar man efter något nytt och innovativt på den här plattan så gör man det förgäves. Min tanke genom hela det här albumet är att jag har hört det någon gång förut; det känns praktiskt taget som en 45 minuter lång déjà vu-upplevelse. Men det spelar egentligen ingen roll, albumet bjuder in till en mycket trevlig lyssningsstund. Jag premiärlyssnade när jag klippte gräset och jag tror aldrig att gräsklippandet har flutit på så bra som det gjorde den dagen.

Höjdpunkterna på Red Light Fever finner vi i spåren ”It’s Over”, ”James Gang”, ”I Don’t Think I Trust You Anymore” och tro det eller ej, Taylor Hawkins sånginsats. Han har kanske inte världens mest mångsidiga sångröst, men här gör han verkligen inte bort sig.

Erik Högkvist

Brandon Flowers ”Flamingo” (Island/Universal)

                                   Spotify

Las Vegas-sonen Brandon Flowers huserar vanligtvis som sångare i bandet The Killers som på senare år tagit klivet in bland de verkligt stora killarna med sin betvingande pomprock-pop med elektronisk tryffering, som ett slags amerikansk motsvarighet till engelska Muse (men med starkare låtar än sina tedrickande nämnda likar).

Flamingo är Flowers solodebut och det har förstås ryktas om splittring i bandet. Ironiskt nog låter dock denna soloplatta identisk med den musik som moderbandet brukar skapa. Jag hör i princip ingen skillnad alls. Förutom att denna platta har svagare låtmaterial än vad The Killers som band brukar ståta med. Lite som om det här vore det överblivna materialet från gruppens studiossessioner. Det här är dock ingen dålig skiva och det finns några tydliga pärlor som t.ex. singeln ”Crossfire” och ”Magdalena”.

Henric Ahlgren

Apocalyptica ”7th symphony” (Columbia/Sony)

Apocalyptica är idag ett stort namn, även om jag minns på 90-talet när dom endast var ett coverband på Metallica. Det var unikt och magiskt givetvis, något som banade väg för något stort. Fyra år efter debuten kom Cult som blåste mig av stolen och framgångarna fortsatte med Reflections (2003) samt Worlds Collide (2007). Dessa framgångar gjorde också att bandet tog en ny riktning från att vara helt instrumentalt till att ladda sina skivor med gäster. Corey Taylor, Christina Scabbia, Lauri Ylönen och Sandra Nasic är några av namnen som verbalt besökt Apocalyptica. Jag diggar verkligen att man valt att göra på så vis, det ger ett extra djup i låtarna. Men samtidigt är man väldigt beroende av bra gäster, som deras sjunde skiva bitvis saknar. Dave Lombardo (Slayer) som gärna gästar med sitt slagverk gör så åter, vilket också är bästa låten på skivan. Men tyvärr har varken Gavin Rossdale (gift med Gwen Stefani) eller Brent Smith (Shinedown) samma talang. Lacey Mosley (Flyleaf) gör en bra insats som dessvärre inte riktigt passar till Apocalyptica. Joe Duplantier (Gojira, Cavalera Conspiracy) gör ett bra jobb och står för en helt okej låt.

Detta sjunde album bär titeln ”7th Symphony” och känns oinspirerat tråkigt. Det är absolut inget större fel på musiken, men det är långt från deras tidigare verk. Jag känner inte någon entusiasm utan snarare besvikelse över att åter lyssna på de finska cellorockarna. Tidigare gäster har varit mer passande än de lite ”poppigare” eller ”mesigare” gästerna som sjunger den här gången. Det finns bra partier på några låtar och de bättre låtarna håller absolut samma klass som tidigare, men helheten är dessvärre rubbad. Favoriter som jag också rekommenderar starkt är ”2010 (ft. Dave Lombardo)”, ”Broken Pieces (ft. Lacey Mosley)” och ”Bring Them to Light (ft. Joe Duplantier)”.

Om man verkligen är ett stort fan av Apocalyptica så kommer man troligen ändå vilja ha skivan och det är inget fel med det. Jag personligen tycker det är konstigt att ”Apocalyptica” inte fått fram bättre material på de tre år som man haft på sig. Skivan startar svagt men blir bättre längre in och dessutom växer skivan på mig som lyssnare. Om man inte hört Apocalyptica förut så köp en av deras äldre skivor istället. Vill ni bekanta er med ”7th Symphony”, prova då några låtar istället för hela skivan och lyssna gärna via Youtube innan, jag varnar för stor besvikelse!

Det är dags att återgå till ”Cult”, för att se vad man gjorde rätt där man idag gör fel.

Ricky Löfqvist

Spiritual Beggars ”Return To Zero” (Century Media/EMI)

                                   Spotify

Arvet från det tidigare 70-talet á la Black Sabbath för Spiritual Beggars vidare på ett bra sätt med Return To Zero, som visar vart det tunga skåpet ska stå.

Individuellt handlar det förstås om – oftast – tunga gitarriff av Michael Amott. Men mest imponerar ändå nya sångaren Apollo Papathanasio (Firewind) som har en röst med alldeles lagom rivighet, samtidigt som han vid väl valda tillfällen tar till högre toner.

Trots allt är det ändå tyngden som gör att jag inte delar ut mer än en trea i betyg. Lite mer fart här och där skulle ge välbehövlig variation – och därmed ett högre betyg.

Det är svårt att plocka ut enstaka favoritlåtar i den jämna massa som Return To Zero utgör, men The Chaos Of Rebirth har en del av den variation som jag efterlyser (se ovan) och sticker därmed ut på ett positivt sätt. Snyggaste gitarrsolot? Lyssna på Dead Weight och njut.

Apropå variation så måste avslutande The Road Less Travelled nämnas; en lätt jazzig låt med bland annat piano och med rösten i fokus. Men här handlar det om en så udda fågel att jag inte räknar in den bland övriga låtar. Den är mycket bra men hör egentligen hemma på en skiva med enbart den musiktypen.

Dom redan frälsta fansen kommer att bli mer än nöjda med Return To Zero. Men dom som inte ”fastnat” tidigare kan bli svårare att övertyga…

Magnus Bergström

Court Yard Hounds ”Court Yard Hounds” (Sony Music)

Natalie Maines i Dixie Chicks har tagit timeout från musiken. Den kvarvarande duon Emily Robinson och Martie Magurie fortsätter som duo under namnet Court Yard Hounds. De fortsätter också att utveckla och förfina det moderna Nashvillesound som fanns på Dixie Chicks tidigare plattor. Om det är så mycket country kvar vet jag inte. En och annan banjo och fiolslinga som inleder Ain’t no son finns, men annars är det mycket välproducerad amerikansk radiopop som gäller. Som vanligt är sången högklassisk med stämsång som glimmar. Duetten See You In The Spring med Jacob Dylan är stillsamt vacker och The Coast är en låt som borde och kanske toppar amerikanska countryradiolistor. Men en allt för stor andel av låtmaterialet är profillöst. Det som däremot imponerar är hur den stora skaran studiomusiker sköter sitt jobb. Små effekter som en snygg orgelslinga eller gitarrfigur smyger ofta in och kan lyfta en textrad eller färga och understryka det vokala.

Sen får vi se om Dixie Chicks kommer igen och Court Yard Hounds  bara är ett välljudande hobbyprojekt i den högre skolan av polerad amerikansk popcountry. Båda är välkomna!

Bengt Berglind

Jess Klein ”Bound To Love” (ADA/Warner)

På skivan ”Bound for love” bjuder Jess Klein på välspelad, trevlig och smart pop/rock country. Det blir varken mer eller mindre än just detta. Det är en jämn skiva som är trevlig för stunden, men som saknar det lilla extra. Jess Klein låter som en blandning av Dixie Chicks, Belinda Carlise och Lucinda Williams även om hon hamnar närmast den sistnämnda.

Lars Svantesson

Eliza Doolittle ”Eliza Doolittle” (Parlaphone/EMI)

                                   Spotify

Det är ett mer än godkänt debutalbum av denna brittiska 22 åring. Innehåller lekfulla poplåtar som blandas upp med sockersöta souldängor. Lite som sockervadd över det hela. Det svänger till på sina ställen och låter Kate Nash, Lily Allen. Kanske är det lätt att jämföra henne med Amy Diamond för hennes unga ålder och att det är lättvindig popmusik. Men då drar jag hellre en högre växel och säger Veronica Maggio. Ett brittiskt svar på Maggios soulpoppiga skiva ”och vinnaren är…”

Mattias Ransfeldt

Erik Grönwall ”Somewhere between rock and a hard place” (Columbia/Sony)

                                    Spotify

Så här på sensommaren kommer äntligen släppet av Idol-Erik Grönwalls andra skiva. Den bjuder på en härligt positiv och småbusig attityd. Denna sockersöte tonårsidol går i samma spår som på föregående album, du får tillbakalutade, välsjungna och känslosamma rocklåtar.

Låtarna är välskrivna och välputsade och Erik har fått hjälp av erfarna låtskrivare så som Joey Tempest, Nicke Borg, Jörgen Elofsson, Andreas Carlsson och KISS-legenden Paul Stanley. Erik använder sin röstkapacitet fullt ut på ett par ställen i varje spår. Många med potential att bli radiohits under hösten och vintern. Uphill Climb (Tempest) bjuder på en klassisk power-ballad med enkel melodi och bra trumpartier av Peter Månsson. Första singeln Crash and Burn har sköna influenser av Goo goo Dolls och det traditionella svenska rocksoundet. When You Fall öppnar med en Foo Fighters-gitarr. Sammetslen sång följer men tyvärr tar refrängen aldrig upp tempot. Titelspåret Somewhere Between a Rock And a Hard Place (Nicke Borg) är en skön akustisk melodi med partier i både moll och dur. Övriga låtar känns igen som mainstream rock men utan att imponera eller göra något större intryck.

Martin Henning

Misanthropian ”A Torture Of Your Own Design” (Supernova/Cosmos Music Group)

                                   Spotify

För 5 år sen debuterade svenska dödsmetallarna Misanthropian med ep:n Dead Silence, vilken lovade gott. I senaste laget släpps nu fullängdaren A torture of your own design. Det är jämntjockt stenhårt och rått, snyggt growlande från sångare Daniel och habilt hantverk rakt av. Toppen utgörs av ödesmättade och taggiga Sado consumism, annars är det inget annat som höjer sig över mängden. Låtmaterialet är tämligen svagt i det stora hela. Allt går in i varann. Riffen är snarlika. A torture… blir sett till helheten en liten besvikelse. Snyggt, men rätt trist också.

Mats Johansson