nyaskivor.se

Edgehill Avenue ”Rambler” (Departure/Hemifrån)

Med ett sound fyllt av mollstämningar drar femmannabandet från Louisville  igång öppningsspåret Rainbow. Mörka gitarrslingor matchas mot en B3:a hammodorgel, bägge ligger långt fram i mixningen. Sångaren Draw Perkins glider in med en röst som får tankarna att gå till Chris Robinson i Black Crowes och Ronnie van Zandt i Lynyrd Skynyrd; och fast man har hört allt förut så låter det så bra och trovärdigt rakt igenom. Det fortsätter med With These Hands och småfunkiga Don’t Come Round Here Anymore, där den välsignade producenten William Bartley lagt basen högt i mixen så den nästan ligger och kommenterar Perkins sång. Orgeln far ut och in i mixen tillsammans med en liten gospelfärgad kör. Snabba uppspelta Just Don’t Care Anymore har ett rullande barpiano som sköter svänget. Detta måste vara en livefavorit på den lokala syltan och överallt annars också förresten. Men det bästa spar vi till sist. Lugna Out of Time med en akustisk gura och ett lugnt pärlande piano i bottenkompet, bäddar för Draw Perkins och duettvännen Leigh Ann Yost som låter så sams man bara kan. Sen avslutas plattan med Justfied på ett föredömligt sätt.

Den här plattan har ett samspel och en ljudbild som bara stämmer och sitter som ett smäck. Draw Perkins tar aldrig i från tårna. Han sjunger med en enkelhet och pondus som är ovanligt i dag. Sen var det det där med ett riktigt smaskigt orgelsound med en B3 och ett slirigt sound från ett Leslie kabinett. Nörd? Jag? Jo det är nog så – och stor musikvän.  

Bengt Berglind

Katy Perry ”Teenage dream” (Virgin/EMI)

Katy Perry som nog till vardags är mest känd för låtar såsom ”Hot n Cold” och ”I Kissed A Girl” är tillbaks med sitt tredje album, ”Teenage Dreams”. Att debuten kom redan 2001 och endast bestod av kristna låtar är det nog inte alla som vet.

Med den vetskapen i bakhuvudet, att första albumet var kristet, så kan jag inte låta bli att le lite för mig själv då texterna den här gången är väldigt snuskiga av sig. Så pass att hon till och med fått en ”Parental Advisory”-stämpel på skivan. I de fall då de inte är alltför ”extrema” så är de väldigt tilltalande, i alla fall för någon i min ringa ålder om 19 år.

Albumnamnet ”Teenage Dreams” passar ganska bra in eftersom de flesta av texterna påminner en om de dilemman som finns i dagens tonåringars vardag. Ett undantag är såklart den kaxiga ”Peacock” som helt hänsynslöst ger en känga till alla killar som har sjungit om hur de vill att tjejer ska klä av sig och visa sig. För det är precis vad den låten handlar om, men nu är det killarnas tur.

Rent musikmässigt sett har hon blivit lite mer pop/rockigare än jag upplevde förra albumet, men jag tycker ändå att det bara har blivit bättre. Det känns som att det här ÄR Katy Perry. Ingen smörpop á la Britney Spears, utan lite… rockigare. Lite tATu över det hela, om ni minns dem.

Hela albumet går lite i stil med ”California Gurls” (som är den hittills mest kända singeln från albumet) MEN det blir bättre. Så gillar du den låten bör du definitivt inhandla albumet! Gillar du schalger (!!) skulle du nog också kunna njuta av det här!

Bäst: ”Hummingbird Heartbeat”

“Sämst”: “Fireworks”

Måste även passa på att säga att albumet nästan är ätbart. Hela skivan ser ut som en lollipopklubba med massor av bilder på bakverk. Dessutom kan man inte missa godisdoften som slog emot en när man öppnade konvolutet!!

Sara Köhler

Pernilla Andersson ”Ö” (Warner)

              I butik: 8 september

Pernilla Andersson är ute med sitt femte album på sex år. ”Ö”. Själv beskriver hon skivan som Harry Nilsson möter Fleetwood Mac i Twin Peaks. Många har nog sjungit med och nynnat på hennes förra hit med ”Johnny Cash och Nina P” från ”Gör dig till hund” (2008). Efter den gjorde hon en underbar skiva på engelska men sjunger nu igen på svenska och tolkar Eldkvarns ”Huvudet högt”. ”Kasta sten” är en Bob Dylan-inspirerad historia.

Hennes texter berör och hennes röst värmer. Just nu är det jämt skägg mellan Pernilla och Melissa Horn. Pernilla gör det med bravur den här gången. Mycket stämningsfullt. Hon har även en liten roll i nya Cornelis-filmen med Hank von Helvete som sjunger i Norska bandet Turbonergro. Jag vill ha mer av Pernilla Andersson. Såg henne i nån TV soffa – hon har attityd också. Rätt sådan. Verkar vara en sund människa, sen är hon ju gift med Dregen och allt. Hatten av för Pernilla.

Mattias Ransfeldt

Deer Tick ”Born on flag day” (Fargo/Playground)

Visserligen är det inte gruppens debutalbum War Elephant som kom för något år sedan. Och om inte detta vore nog så är album nummer tre The Dirt Sessions på gång att ges ut i England i höst.

Deer Tick är ett alldeles förtjusande litet slyngelartat rockband som rullar fram i hjulspåren av den stora amerikanska  rocktraditionen. Vad som gör att detta band verkar ha en lysande framtid framför sig är i första hand en knippe bra låtar skrivna av bandets ledare, sångare och gitarrist John Mc Cauley. Han sjunger dessa med en slängighet och en attityd som är bedårande. Sen är det det här med hans röst. Han verkar ha sina stämband inlindade med rostig taggtråd som ger rösten ett mycket särpräglad uttryck. Och det ska medges att de första gångerna jag lyssnade igenom Born On A Flag Day, så ville jag stoppa in en förpackning snabbverkande Strepsils i CDn, för att hjälpa John Mc Cauley att fixa rösten. Nu har jag vant mig och hör vilken framtida suverän frontman detta band har som omfamnar alla klicheér som finns i rockmusiken, men gör det på ett kärleksfullt sätt. Om detta sen är rock eller alt.country eller pop eller något annat, det spelar ingen roll. För det är kul och förbaskat bra nutida musik som får det att dra i mungiporna och värmer i det kommande höstdiset.

Bengt Berglind

Catamenia ”Cavalcade” (Massacre/Sound Pollution)

Efter några genomlyssningar av detta album så får jag känslan av att det är ett band som är lite ”förvirrade i sig själva”. Jag har märkt att låtarna skiljer sig en hel del ifrån varandra under skivans gång, det verkar vara ett band som inte riktigt bestämt vad de vill spela för genre. Ta första låten Blood Trails som är en ganska glad och uppåt tempolåt, lite mer av det rockigare slaget. Medan en låt som Quantity of Sadness ger mig vibbar av gammal dödsmetall. Detta är dock väldigt konstigt eftersom det är ett band som funnits sedan mitten på 90-talet och släppt hela sju fullängdare. De borde ha hittat sin grej! Jag ska dock inte säga för mycket eftersom detta är det första jag hört av bandet.

Men man har i bandet två sångare som ger en ganska bra bredd på den vokala biten. Vi bjuds på growl i stil med Children of Bodom och Amon Amarth och sedan en snällare rockigare rensång som påminner om Poisonblack. Man slänger också in, bland de rockigare bitarna, lite blastbeat stundtals. Enligt Massacre records är genren Heavy Metal, men det finns absolut inslag av råare stilar.

De flesta av låtarna passerar dock ganska obemärkt förbi mig. Det finns inga riktiga dunderhits på den här skivan, några enstaka melodier kan dock finna sig en plats i hjärnbanken en tid framöver. Två favoriter är The Path That Lies Behind Me och A Callous Mind.

Skivan får 2/5 djävulshorn från mig. Det är tydligen ett rutinerat band som producerat en skiva som jag tycker låter som ett ofullständig debutalbum.

Martin Engström

Korn ”Korn III: Remember who you are” (Roadrunner/Warner)

Att Korn släpper nytt är för mig inte längre så häftigt. Jag märkte att denna skiva skulle släppas i förbifarten när jag surfade omkring en dag på olika musiksidor. Det har varit lite sisådär med deras släpp på senare år. Det har funnits några okej låtar men helheten har ofta varit alldeles för svag. Albumen fram till och med Untouchables är de jag gillar bäst. Sedan dalade det av och jag tyckte nästan att det bara blev sämre i och med att Head hoppade av. Kanske Munky fick för stor plats i skapandeprocessen? Jag vet inte, men det för mig en tydlig förändring.

Men låt oss jämföra Korn III: Remember Who You Are med deras förra släpp Untitled, då kan vi se att den förra försökte förnya sig med mer elektronisk inriktning, vilket jag faktiskt gillade ganska mycket. På den här skivan har man istället gått från ett ”överproducerat” ljud med mycket effekter till ett äldre och skitigare ljud där gitarrerna återigen gör de flesta effekterna, så som det var på deras tidigare givar. Gitarr och bas har alltså fått mer utrymme, liksom trummorna som stundtals är riktigt bra. Jonathan är lika bra på sången som vanligt. Men det når ändå inte upp till forna tiders glansdagar, musiken känns mer primitiv och samma attack och ilska känns förlorad. Det är faktiskt lite synd att Korn inte får till det så bra som förut, för de har potentiella musiker. Fast kanske är det jag som ändrat mina krav på musiken jag vill lyssna på för tillfället, det är förmodligen en kombination av de båda.

Låten som är klart starkast är Are You Ready To Live?, där Jonathan visar att hans röst kan vara lika fin som rå. Några andra bra låtar på skivan är: Pop A Pill, Never Around, som är ännu en stark låt på skivan tillsammans med Oildale(Leave Me Alone). I övrigt är det inte mycket att hurra för, Lead The Parade och Let The Guilt Go är två av de sämsta låtarna på skivan.

Något gör, som jag antydde tidigare, att jag inte kan lyssna på Korn med samma behållning som jag kunde förr. Ändå stod jag på Arvikafestivalen 2009 och sjöng med som en galning när Korn gjorde sin bejublade spelning. Men då var det som sagt de äldre hitsen som avverkades och som är så otroligt bra. Samma extatiska och upprusande känsla upplever jag inte alls av deras nyare material.

Så frågan är vad jag ska ge detta album för betyg. Det är inte så bra som Korn en gång varit, det finns endast ett fåtal låtar som sticker ut och blir bra, i viss mån okej. 2 ½ av 5 möjliga djävulshorn får det bli efter lite övervägande, det känns som att den globala uppvärmningen har gett Korn lite skapandetorka. Jag är mest glad att de fortfarande håller ihop så jag kan få chansen att se dem live igen, för det var magiskt.

Martin Engström

Ed Harcourt ”Lustre” (Piano Wolf/Playground)

Efter fyra skivor och en best of vid 29-års ålder trodde många att Ed Harcourt var slut som soloartist. Han tog ett brejk men fokuserade på att skriva och producera ny musik. Nu är han, efter fyra års tystnad tillbaka. Lustre släpps på eget bolag och under de fyra åren som gått har Ed utvecklats otroligt mycket som artist.

Det är en mer mogen Ed, naken och utlämnande som vi hör på Lustre. Musiken är enklare och ljudet fylligare. De fyra, tysta åren har gjort att Eds kreativitet har flödat. Den musikaliska lekfullheten från debutalbumet Here be Monsters (2001) är tillbaka tiofalt. Sammansättningen av ljud får skivan att låta som musikalisk prosa och jag är åter förälskad i Ed.

Introt till A Secret Society fick mig att undra om låten verkligen hörde till skivan. Alla tvivel blåstes dock bort när refrängen fått mig på fall. Att välja en favorit på skivan är näst intill omöjligt. Låtarna har alla en hög kvalitet och känns precis lagom slarvigt välbearbetade. Det är en ombytlig skiva som passar till både fest, vardag och fredagsmyset i soffan.

Tystnaden som spreds när skivan var slut var ovanligt stilla, inte ens stadens ljud tränger längre in i lägenheten. Jag trycker på play igen och denna gång glömmer jag inte repeatknappen så jag kan dansa runt till Ed hela eftermiddagen.

Sophia Lönnergård

Deströyer 666 ”Defiance” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Sex år har gått sen förra skivan ”Terror Abraxas” släpptes. Med nya skivan ”Defiance” så är Deströyer 666 tillbaka och det är bättre än någonsin. Det blir aldrig tråkigt att  lyssna på den här skivan och jag har lyssnat på den varje dag sen den kom; inte så vanligt hos mig nu för tiden. Jag är nämligen en smula trött på all jävla tråkig musik som görs idag. Det brukar vara en handfull band varje år som imponerar, och 2009 är Deströyer 666 ett band som regerar, överraskar och får mig att känna lust och lycka.

Australienarna i Deströyer 666 har sedan debuten 1995 utvecklat en mörk och mycket intressant typ av death/black metal, med en hungrig lust där blodet sprutar och jag älskar det verkligen mer än något annat jag har hört i år. Jag tycker vissa låtar på den här skivan är så pass bra att jag lyssnar på dem flera gånger varje dag. ”I am not deceived”, ”A stand defiant” och ”A thousand plagues” är de låtar på nya alstret som sticker fram mest. Med det lite skitiga och tunga soundet på den här brutala och stundvis toksäkra skivan så kommer den att utgöra en bombliknande effekt i ditt hem när du vrider på hög volym.

Tony Sundberg

Telekinesis! ”Telekinesis!” (Morr Music/Bonnier Amigo)

Vi reser till Seattle och får oss en dos indierock av Michel Benjamin Lerner som kallar detta projekt eller band för Telekinesis, som till vissa delar på de lite mer fartfyllda låtarna får mig att tänka på bandet Weezer. Producerat skivan har Chris Walla från Death Cab For Cutie gjort och visst doftar det även lite DCFC också.

Detta är en ganska trallvänlig och medryckande platta, inget som man kan säga är särskilt nytänkande eller innovativt men för den skull helt ok när man är på humör. Jag kan ibland tycka det är skönt att slänga på en sådan här platta och bara hänga med i tuggummitakterna som studsar av och an.

Det är en kort effektiv liten platta med de flesta låtar på under 3 minuter, och det funkar fint, för denna typ av indierock ska rivas av snabbt och koncist i min mening. Det finns därför heller ingen anledning till varför jag ska tjata så mycket mer om denna platta mer än att konstatera att låtmaterialet är ganska jämnt. De låtar som kanske fastnat lite extra hos mig är ”Coast Of Carolina” och ”Awkward Kisser”.

Med det lämnar jag er med en 3:a i betyg. Tack och hej leverpastej.

Tomas Ingemarsson

La Roux ”La Roux” (Polydor/Universal)

 
Inom hårdrocken räknas idag 80-talet som den gyllene eran och det har som ett fenomen på senare tid börjat dyka upp en rad med hårdrockband som har en uttalad ambition att återuppväcka det klassiska 80-talssoundet.

Kanske är det nu dags för 80-talets synthpop att möta ett liknande öde.

Att lyssna på La Roux och det självbetitlade debutalbumet är något av en déjà -vu-upplevelse för den som var med när det begav sig under synthvågen i början av 80-talet. La Roux musik är ett skamlöst retro-kalas där de tydliga influenserna formligen exploderar i ansiktet: Yazoo, Human League, tidiga Eurythmics och så vidare. (Nog kan man också ana influenser från de moderna svenska synthmästarna The Knife.)

La Roux är en engelsk synthduo bestående av sångerskan Eleonore ”Elly” Jackson och låtskrivaren Ben Langmaid. I England har gruppen firat stora triumfer denna sommar, debutalbumet har legat på andraplats på topplistan och singeln ”Bulletproof” har nått toppen.

Jag är ganska svag för det här. Eleonore Jackson ser ut som en futuristisk korsning av Annie Lennox (Eurythmics) och 80-talsaktrisen och favoriten Molly Ringwald (stjärna i flera av den nyligen avlidna regissören John Hughes idag kultklassade filmer som t.ex. Breakfast Club och Pretty In Pink). Sångmässigt kan Jackson beskrivas som en spädare, kyligare och anemisk version av Alison Moyet (Yazoo), vilket har sin charm.

Det här är en kul popplatta för en stund.  Starkast är öppningsspåren med bl.a. singlarna ”In for the kill” och ”Bulletproof”, övriga låtar är lite blekare. Ändå var väl 80-talssynthen i sina bästa poppigaste stunder än mer catchy och slagkraftigare än så här?

Henric Ahlgren