nyaskivor.se

Shout Out Out Out Out ”Reintegration Time” (Normals/Ada Nordic/Warner)

Kanadensiska Nik Kozub med band levererar dunkande electronica för danshaket. Många spår faller platt medans ett par sticker ut och man vill nästan börja röra på legsen till rytmen av det bloppande discobeatet. Men, det känns överlag väldigt sirapssegt. Det krävs mer för att jag ska haka på här. Jag överlåter detta till den som bara vill dansa no matter what. Musiken funkar inte fullt ut och jag får känslan av att tiden är mogen för att dra till nästa uteställe. Detta känns allt för ute och får iallafall inte in mig på rytmens dansbana.

Jenny Nilsson

Ozzy Osbourne ”Scream” (Sony Music)

Helt okej och bitvis bra. Det är inte vad man vill skriva om en ny skiva av och med en levande legend som Ozzy Osbourne, men det är bara att gilla läget.

Och på hans tionde studioskiva är Diggin’ Me Down, Soul Sucker och Time låtarna som sticker ut. Mycket tack vare att Ozzy fått sätta sin prägel med dom typiska sångmelodierna som han gör så bra.

Första singeln Let Me Hear You Scream är däremot en tjatig historia med alldeles för mycket skriksång i refrängen. Bort!
Det går inte att låta bli att jämföra med tidigare skivor, och låt- och ljudmässigt är det helt klart en (något bättre) syskonskiva till Black Rain. Lite synd då exempelvis förekomsten av effekter på sången inte känns rätt på en Ozzy-skiva.

Nye gitarristen Gus G har stora (gitarrist)skor att fylla och gör det bra. Och det ska bli intressant att höra nästa Ozzy-skiva, då han förhoppningsvis också deltar i låtskrivandet.

Producenten och låtskrivaren Kevin Churko kan dock med fördel bytas ut, för att åstadkomma en förändring och gärna något av återgång till No More Tears-soundet.

Det lär bli en större upplevelse att se och höra Ozzy med band i Stockholm i höst, än att lyssna på Scream.

Magnus Bergström

Band of Horses ”Infinite Arms” (Sony Music)

Jag vet inte hur det är med dig men när det gäller mina absoluta favoritskivor så vet jag oftast exakt vad jag gjorde och när det var jag lyssnade till dem första gången. Jag vet precis känslan jag fick när jag hörde ”Dogman” med King’s X. Vet precis var jag var när jag upptäckte Ron Sexsmith och vem jag uppgicks med när John Mayers ”Continuum” nådde mina öron första gången. Det är svårare med de äldre livskamraterna; Jimi, Aretha och Dylan för de verkar ju ha funnits där jämt.

Med denna bakgrund tycker jag det är konstigt att jag inte har en aning om när, var eller hur jag hittade Band of Horses. Deras två tidigare plattor; ”Everything All the Time” och ”Cease to Begin” är riktigt, riktigt bra. Såg dem dessutom på ”Way out West” förra året. När du hittat ett band du gillar och plattorna bara blir bättre och bättre händer två saker; dina förväntningar skruvas upp men insikten om att ”inget band i hela världen släpper bara toppenplattor” lurar nervöst i bakgrunden.

När nu deras senaste alster; ”Infinite Arms” inköptes på iTunes var det med skräckblandad förtjusning jag lyssnade på den de första gångerna. Det första som slog mig var att de både lät mer radiovänligt och mer ”arena-orienterat” än tidigare, MEN … Det är bara i positiv bemärkelse jag skriver det.

Den här plattan är sjukt bra. Den bästa de gjort om du frågar mig. Den är jämn men aldrig tråkig. Den är generellt lugn utan att tappa tempo. Den låter dig flyta med genom ett pärlband av mjukt glittrande ballader. De lite mer rockiga låtarna ger bredd och variation. Den ena bättre än den andra. Deras sätt att alltid lägga stämsången kriminellt högt utan att det skiter sig är ett välsignat mysterium.

Favoriter? Inte lätt, eller hur lätt som helst beroende hur man ser det. ”Blue Beard”, ”Infinite Arms” och ”Evening Kitchen” är sagolika. Men ”For Annabelle” är den bästa låt de skrivit. Att försöka använda ord för att beskriva något så vackert är dömt att misslyckas.

Köp skivan utan att blinka. Tycker du den är dålig köper jag den av dig.

Betyget? Solklar femma.

Hasse Carlsson

Orden Ogan ”Easton Hope” (AFM/Sound Pollution)

Ett relativt nytt gäng på metalscenen är Orden Ogan. De bildades i Tyskland 1996 men tog sitt nuvarande namn 97. Nu kanske tretton år inte känns så ungt för vissa men för en person som är van med metal ifrån NWOBHM-eran så känns tretton år som rena dagis åldern i jämförelse.

Hunnit byta medlemmar har de dock gjort ett antal gånger under sina tretton år, hela tio medlemmar har hunnit komma och gå i bandet fram till deras nuvarande form. En uppställning jag hoppas är den slutgiltiga för jag fullkomligt älskar Easton Hope från första minuten till den sista. En utav anledningarna till att jag är så förtjust i albumet är att den är mycket mer varierad än mycket jag hört tidigare. Ett band har oftast en speciell stil man bygger upp genom åren och den förändrar man sällan. Vilket känns ganska självklart, varför skall man ändra på någonting som fungerar. Men med Orden Ogan så känns verkar det som att de inte vill fastna i en speciell stil. De blandar och ger igenom hela albumet och det är inte bara mellan låtarna som de varierar musiken utan även i låtarna så känns det som att man hela tiden upplever någonting nytt.

Nu är det ju inte så att de byter helt vilt mellan olika musikstilar, det är inte så jag menar. Men det gör det tillräckligt för att man hela tiden ska märka att nu händer det nånting nytt. För mig är Radical Peace ett solklart köp, det funkar till fester, slöande i solen eller under bussresan till arbetet. I vilken situation du än befinner dig så passar denna skiva utmärkt. Rent musikalisk sett så gör de även bra ifrån sig, Nils gör ett fantastiskt jobb med både keyboarden och rent sångmässigt. Ofta bygger man upp en grymt tung stämning i låtarna genom honom innan Seeb kommer in och utstrålar energi som ingen annan.

Jag tror att texten talar för sig själv när det gäller betyget på det här albumet, för efter de lovord som jag delat ut nu så känns det inte som att betygen kan landa på någonting annat än en femma. Så därför lägger jag betyget precis där. Så följ nu ett gott råd och införskaffa detta album så har ni någonting att fördriva tiden med i sommar. Har funnit mina favoriter på albumet i låtarna ”Goodbye” och ”All These Dark Years”.

Tobias Blixt

A Rocket To The Moon ”On Your Side” (Atlantic/Warner)

A Rocket To The Moons senaste skiva heter On Your Side och jag vet inte vad jag skall tycka till en början. Visst den börjar starkt med ”Annabelle” och ”Mr.Right” men efter några låtar märker jag att någonting är väldigt fel. Varför låter varenda låt exakt lika? Enligt mig kan man inte göra en skiva där alla 12 låtarna handlar om exakt samma sak, vilket i det här fallet råkar vara en tjej. Det har gjorts skivor med teman förut men då med oerhört mycket större varitation.

Så det är alltså där felet ligger, för låtarna är egentligen inte dåliga, faktum är att de låter riktigt bra allihop men det känns som att de kanske gjorde sig bättre utspridda på sex eller sju album. Alltså, förutom att den som skriver texterna behöver finna ny inspiration så låter skivan för övrigt mycket bra. Det är en proffsig produktion från ett band som på kort tid gjort sig ett namn inom musikscenen. Den som gillat deras tidigare låtar kommer fortfarande att gilla det här lika mycket om inte mer. Är man dessutom svag för låtar om kärlek och svallande känslor är skivan perfekt. I vissa fall blir det dock lite för tamt och i ”Like We Used To” så blir det hela så mesigt att till och med Erik Saade verkade manlig med sin ”Manboy” i melodifestivalen.

Hur lyder då slutomdömet för A Rocket To The Moons tredje fullängdare? Helt okej får jag nog ändå säga att skivan blir i sin helhet. Man får lyssna lite varierat på låtarna då och då för att det ska vara ett riktigt bra album så något maxbetyg blir det inte. Men alla låtarna håller hög kvalitet och de visar allihopa att de håller hög klass på musiken och spelar oerhört tajt efter att man bildat bandet så sent som 2006.

Tobias Blixt

Jaqee ”Kokoo Girl” (Rootdown/Border)

Ibland inträffar märkliga sammanträffanden. På en kors-kanal går en ny serie som heter ”Damernas detektivbyrå”. Den handlar om en sagolikt vacker afrikansk kvinna som startar en egen detektivbyrå i Botswana. Trots att författaren, Alexander McCall Smith, är skotte är den ändå klockrent afrikanskt värmande och charmig. Alla underbara färger, uttryck, och smittsamma leenden gör att jag faktiskt inte kan slita mig.

Eh, time out, säger du, är det en recension av en tv-serie eller en platta?

Lugn och fin som en flygmaskin, säger jag, jag kommer till det. Kanske …

Nåväl, det jag försöker säga är att mitt i denna ljuvliga afrikanska charmoffensiv snubblar jag över Jaqee och hennes senaste platta Kokoo Girl. Med handen på hjärtat så är jag nog inte reggaens störste hänförare på denna sida av … hm, vad som helst. MEN, som genre, har den självklart en given plats, om än liten, i mitt musikälskande hjärta. Precis som Mma Ramotswe är en lite udda fågel som kvinnlig deckare är Jaqee en person med en väldigt speciell flygrutt genom livet. Hon kom från Uganda till Sverige som tidig tonåring och har hunnit med att bli kallad souldrottning, släppt en bluesplatta och även att sjunga Billie Holiday med Bohus Big Band. Döm då av min förvåning när jag hör att hon numera bor i Berlin och att hon släppt denna reggaeplatta producerad av den tyske producenten Teka. Frukten av detta är alltså plattan Kokoo Girl. Min teori är att ”Damernas detektivbyrå” krattade manegen åt den så vansinnigt talangfulla Jaqee, för plattan gick rakt in i hjärtat på mig. Jag älskar hennes sång, för sjunga det kan hon. Hade någon, för tjugo år sedan, sagt till mig att jag kommer hylla en tysk för en reggaeproduktion så hade denne person fått taxin betald till närmsta sinnesjukhus. Men så är fallet. Allt spelar i samma ”tonart”; sound, melodier, körer, naiva låttitlar och framför allt; låtarna. Kanonlåtar säger jag. Titelspåret kommer med all säkerhet att användas av en enad läkarkår för att behandla depressioner, drar man inte på mungiporna under den här låten är man dövare än Bockstensmannen. Så medan jag skriver en fyra i betyg tar du och köper ”Kokoo Girl”, enklare har det aldrig varit att rädda en sommar. Jag lovar.

Hasse Carlsson

Billy Sheehan ”Holy Cow” (Mascot/Border)

Efter de tidigare soloskivorna Compression – 01 och Cosmic Troubadour -05 känns Holy Cow hett efterlängtad. Spåren på albumet visar inte bara upp hans fingerfärdighet på basgitarren – som i det närmaste uppnår ekvilibristiska höjder – utan även en förvånansvärt stark röst samt ett gediget gitarrspel. Trummisen Ray Luzier håller i trumstockarna, men annars sköter Billy i stort sett hela föreställningen själv. Några gästarbetare har vi dock och det är inte vilka som helst.Självaste Billy Gibbons (presentation överflödig) medverkar på ”A lit’l bit’l do it to ya ev’ry time” och Paul Gilbert (Mr Big) på intrumentala ”Dynamic Exhilarator” samt Dug Pinnic (King’s X) på ”Turning Point”.

Under Billy’s 30 åriga  karriär har han spelat med storheter som David Lee Roth, Mr Big, UFO ,Cosy Powell, Glen Hughes och Glenn Tipton för att nämna några i galleriet. Nu står han själv stadigt på om än inte fyra ben som kon, så åtminstone två.

Rivstarten med ”In a week or two (I’ll give it back to you)” visar att detta är basdriven rock av högsta kvalitet. ”Another broken promise” mullrar som åskan i norr och tänjer på gränserna av vad som över huvud taget är möjligt att göra. Magnifika ”A bloodless casuality” visar att han är den sanna virtuosen med bländande teknik och en stadigare ryggrad än en framliden inte helt okänd best vid namn T-Rex.

Den lugna avdelningen då, ja där har vi två spår: ”Make it to another day (I keep rolling on my way)” som anslår en behaglig takt med inbjudan till angenäm lyssning. Precis vad man behöver för att få ner pulsen.”Turning point” däremot påminner om en Gruffalo (Skogsjätte) som mödosamt trampar på tuvorna ute på gungflyn utan att riktgt få fotfäste.

De avslutande instrumentala låtarna ”Theme from an imaginary sci fi” och ”Cell towers” får väl mest anses som en skolbok i konsten att slå an fyra strängar. Skalövningar kanke en del säger, men vem kan spela ackord på en basgitarr? Det är inte för inte som Billy bland musiker kallas för basgitarristernas svar på Eddie Van Halen.

Thomas Claesson

Caj Karlsson ”Tillsammans Med Mig” (Pama/Warner)

Tänk dig att du är chefskock på en fin liten restaurang. Du har dina trogna kunder och har gjort dig ett namn. Under dina år i branschen träffar du många kollegor som på olika sätt ger dig pusselbitar till det du kallar din yrkesmässiga utveckling. En dag får du idén och möjligheten att bjuda in alla dina kockvänner för att göra något gemensamt. Nu finns det två alternativ. Alternativ ett, alla vill bestämma och sätta sin prägel, gästerna känner inte igen sig och allt slutar i frasen ”för många kockar o.s.v”. Alternativ två är inte lika sannolikt men möjligt. Då kommer alla kockar att rätta sig till din meny men ändå bjuda på sina egna unika uttryck och idéer.

När jag väl ser kockarna ställa sig på led inser jag att det måste varit snudd på omöjligt att alternativ två skulle lyckas. Vad sägs om Frida Öhrn, Mikael Wiehe, Stefan Sundström, Lars Demian, Anders F. Rönnblom och Magnus Lindberg, för att nämna några. Men det är exakt vad som hänt. Det låter fortfarande Caj Karlsson om denna anrättning. Vissa låtar känner vi igen från tidigare menyer men de har fått nytt liv igen tack vare ovan nämnda vänner.

Nu får alla stjärnkockar ursäkta men låt mig lyfta fram några insatser som sticker ut lite extra. Linus Norda i öppningslåten ”Ett Brev”. Vilken kille, att lyckas få en ”standard upbeat låt” att bli spännande och fräsch kräver sin man. Linus röst har verkligen något extra. Jag kommer på mig själv med att drömma om att köra cabriolet genom ett soligt Sverige, endast iförd mitt fåniga leende. Eller nja, inte ”spritt språngande”, utan, ja du fattar.

Att Staffan Hellstrand kliver in och levererar så tungt i ”De Sju Livssynderna” är bara att applådera. Trots att deras sångslingor snor omkring och ibland känns lite ”första gången vi testar den ihop” så är det just det som ger låten sin energi.

Hade det inte varit för den lilla ojämnhet som skivan ändå håller, hade betyget blivit högre. ”Let Me Internet You”, som exempel, både blandar och ger. Från en klockren betraktelse av internet och våra beteenden till avslutningens skämt (hoppas det är det i alla fall) med Robbie Williams ”Let Me Entertain You”, blir det varken hackat eller malet.

Sist men inte minst, låt mig avsluta med att höja ett varningens finger. Hon har nockat mig innan, låten var med redan på ”Rapport Från Dårhuset” från 2007. Ändå glömmer jag hålla upp garden och PANG så ligger jag där och undrar hur det kommer sig att golvet har hoppat upp i mitt ansikte. Linda Ströms sång i ”Håll Om Mig” får Ingos höger att verka som en smekning. När jag kommit till sans igen ringer jag Google och skriker; vem är hon?? Så vackert att klockorna stannar, så innerligt att jag mellan varven har svårt att hålla tårarna tillbaka. Tack Linda Ström. Vackrare än så blir det inte.

Denna starka trea har ett lika enkelt som solklart budskap; köp ”Tillsammans Med Mig”. Caj och hans kocklandslag kommer ge dig och din själ näring under lång tid.

Hasse Carlsson

Madness ”The Liberty Of Norton Folgate” (Naive/Playground)

Min första tanke är galenskap när jag ser att britterna ska ge ut ett nytt album så långt efter den tid då de var riktigt hippa och underbart livfulla och kul. Jag tänker att givetvis ska även dessa herrar försöka leva på sitt fina rykte från tidigt 80-tal och kanske tjäna lite kosing på någon turné eller så, där publiken ändå bara vill höra de gamla hitsen. Givetvis varför inte, alla gamla avdankade band tycks ju göra så och i viss mån kan man förstå dem, man måste ju försöka få lite pengar till levebröd. Men rent musikaliskt tycker jag att, låt det fina som varit förbli fint och obefläckat, så de små grå cellerna tänker entydigt galenskap.

Detta var innan jag lyssnat på plattan och fått en av årets hårdaste snytingar, eller som man kanske ska uttrycka det, mest positiva överraskningar. Jag får mig till livs en underbart kryddstark brittisk paj fylld med allt man behöver för att bli på bra humör och le länge. Att göra en platta i samma stil som man tidigare gjort kan tyckas vara enkelt, men som alla som sysslar med musik vet är det bland det svåraste som finns. Samtidigt som man vill ha sin etikett kvar vill man också fräscha upp den utan att för den skull tvätta bort det som var bra på den gamla.

Madness har här lyckats få fram just det, det låter fräscht, kanske inte nytänkande, utan friskt och just fräscht. Samtidigt är allt kvar som vi älskade med detta band, ska-känslan, swingen och den otroliga spelglädjen som här känns nästan som när de debuterade. Det finns också ett djup och allvar bakom de svängande rytmerna, texterna är inte enbart ”Baggy Trousers” relaterade utan här finns en vardagsåskådning värd att lyssna till.

En rakt igenom stark platta, utan egentliga dippar, men jag har dock några favoriter som spelas lite oftare såsom ”Sugar And Spice, ”Forever Young” samt titelspåret. Tack Madness för att ni tillrättavisat mig och lärt mig att inte döma förrän jag verkligen lyssnat, det är inte bara dumt det är galenskap.

Tomas Ingemarsson

Marilyn Manson ”The High End Of Low” (Interscope/Universal)

Marilyn Manson har tagit ett steg tillbaka soundmässigt och återinfört ljudbilden från ”Mechanical Animals” och det mår låtarna bra av. Om bara låtarna hade hållit samma klass som på ”Mechanical Animals” så hade betyget blivit högre.

”Devour” börjar lugnt och är lite seg för att vara en öppningslåt, men tempot ökar allt eftersom och den får ändå godkänt. Lyssnaren får vänta till femte låten innan det där magiska Marilyn Manson-ögonblicket inträffar: ”Arma-Godd**n-Motherf**kin-Geddon” kan beskrivas som ett barn med föräldrar som ”Beautiful People” och ”Rock Is Dead”. Alltså en mycket bra låt som dessutom är försedd med en lagom provokativ text och personligen anser jag att det här är en av herr Mansons bästa låtar någonsin. ”Running To The Edge Of The World” är trots sitt lugna, balladliknande tempo en skön och dessutom lång paus (6:25 minuter) från de rockiga industridoftande låtarna som radats upp innan. Apropå långa låtar så består smått episka ”I Want To Kill You Like They Do In The Movies” av nio minuter bra musik och text. Båda dessa låtar visar upp Marilyn Mansons intressanta mjukare sida.
Efter skivans lugnare mittdel så följer några ganska intetsägande låtar innan det tar sig i form av guldkornen ”We’re From America” (med USA-kritisk text) och ”Into The Fire” (med ett riktigt bra gitarrsolo).

”The High End Of Low” innehåller helt klart ett par låtar för mycket och för skivans bästa borde upp emot en handfull låtar sparats till singelbaksidor och liknande. Nog för att det är bra att få valuta för pengarna, men kvalitet är bättre än kvantitet… Och i och med att ett antal låtar inte fastnar trots många genomlyssningar så har jag en känsla av att Marilyn Manson kan prestera ännu bättre (förhoppningsvis på nästa skiva). För övrigt är det bara att gratulera Metaltown-publiken; Marilyn Manson och Slipknot (delvis inspirerade av herr Manson) på en och samma festival är sannerligen inte illa.

Magnus Bergström