nyaskivor.se

The Get Up Kids ”Simple Science” (Hassle/Sound Pollution)

Den stora svårigheten med The Get Up Kids är att deras popmusik med indienerv är ganska svårgripbar, det tar flertalet lyssningar innan den når fram helt och hållet. Det vore samtidigt orättvist att säga att det är väl värt mödan, för jättebra blir det aldrig. ”Simple Science” som EP:n heter innehåller 4 poplåtar som helt eller delvis innehåller experimentella ljudbilder. Det jag gillar mest med skivan är dess omslagsbild, den lilla pojken och den stora påskharen känns både rofylld och skrämmande på samma gång – ungefär som filmen Donnie Darko. Och det kanske är med orden rofylld och småskrämmande som man på bästa sätt kan beskriva The Get Up Kids musik. Helhetsintrycket av skivan ligger någonstans mellan hyggligt och bra där av en svag trea i betyg.

Lars Svantesson

Peter Mayer ”Goodbye Hello” (Little Flock/Hemifrån)

För ett tag sedan var det ett gäng unga engelska rock-, pop- och electronicamusiker som presenterade sin version av Beatles vita album, vilket kändes nytt, kul och fräscht. Peter Mayer, amerikansk gitarrist och sångare, har plockat ihop sina Beatlesfavoriter till albumet  Goodbye Hello. Här finns femton stycken klassiska Lennon/McCartney- och Harrison-kompositioner av hög klass. Men sättet de framförs på här framkallar stora suckar och uppgivenhet i kvadrat. Här finns inte Lennons snäsiga rockröst, Harrisons gitarrslingor, McCartneys basgångar eller Ringos karaktäristiska trumspel. Peter Mayer and Friends versioner är välkammat kompetenta men totalt ospännande, märkligt lama och urtvättade intill sista musikfibern. Vem ska vi då rekommendera denna platta till ? Kanske på någon fest för övermogen ungdom, när sextiotalstemat ska passa in i de fina salongerna. Själv ropar jag: Hello, stäng av ! Och Goodbye !

Bengt Berglind

Vic Chesnutt ”Skitter on take-off” (Vapor records/Hemifrån)

Det här känns mer som en demo, dels för enkelheten, nakenheten och den enkla layouten än en ”riktig” skiva. Men det är ju helt rätt att bara spela in det live i studion, inga omtagningar eller andra krusiduller. Det är enkelheten som är skivans styrka. Skivan är avskalad och har endast Vics röst, en akustisk gitarr och emellanåt lite avhållsamma trummor. Han är otroligt duktig att laborera med rösten. Texterna kommer i fokus när kompet är så avskalat som det är.

Han har aldrig fått det där riktigt stora kommersiella genombrotten men han har ett stort anseende bland artister som R.E.M, Madonna och Smashing Pumpkins som även har spelat in låtar som Vic har snickrat ihop. En bra skiva där enkelheten får stå för fiolerna.

Mattias Ransfeldt

1349 ”Demonoir” (Indie Rec/Sound Pollution)

Efter en lyssning av 1349:s femte fulllängdsalster Demonoir är jag fullständigt utmattad. Det är en brutal, överväldigande ljudmatta man utsätts för, trots små, små finstämda inslag av till och med piano i något spår, och efteråt är man glad att det är över. Missförstå mig inte nu. Det är i positiv mening jag skriver det. Demonoir är nog det bästa de har knåpat ihop hittills, Archaon, Frost, Ravn och Seidemann i norska black metalbandet 1349. Det är knallhårt som en smäll på käften, djävulusiskt ruskigt och omskakande. Allra bäst blir det på slutet i episka Pandemonium War Bells och The Devil of the Deserts. 1349 står 2010 på topp.

Mats Johansson

Jeff Beck ”Emotion & Commotion” (Rhino/Warner)

Om du inte kollat in DVD:n med Jeff Beck ”live at Ronnie Scott” så gör det nu, pronto. Med en liten snortight kompgrupp kanonmusiker i ryggen bjuder Jeff Beck på en smaskig mix ur sin digra låtlista från då och nu.

Joss Stone och Imelda May gör finfina vokalinsatser på scenen och deras röster passar som handsken till Jeffs  gitarrspel, både när det är sublimt eller rockigt tvärrått. På denna platta finns de bägge vokalissorna med. Joss Stone  gör sina bägge soulnummer med en klarhet som inte brukar finnas på hennes egna soloplattor. Imalda  May sjunger också utmärkt med ett stänk av mystik i rösten.

Den andra delen av plattan är helt instrumental och här dominerar och imponerar naturligtvis Jeff Beck stort med sitt gitarrspel. Det är inget konstigt med det. Men det som gör det hela till att man spelar plattan om och om igen är HUR mister Beck spelar. Det handlar om TONEN i gitarren. Till och med i en så sönderspelad melodi som Over The Rainbow, eller operasycket Nessum Dorma  och Corpus Christie Carol stannar tiden och gitarrtonen hänger kvar i luften som en mätt och lycklig kolibri, för att sedan flyga vidare på nya häpnadsväckande äventyr. Hammerhead är fusionrock av bästa märke. Många Jeff Beck-fans skulle säkert vilja ha ett helt nytt album fyllt med något liknande, så även jag. Men så blir det inte denna gång och det känns faktiskt helt OK !

Bengt Berglind

Vanden Plas ”The Seraphic Clockwork” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Fyra år efter kritikerfavoriten Christ O är progressiva tyskarna i Vanden Plas tillbaka med nya temaskivan The Seraphic Clockwork.

För den som eventuellt blir avskräckt av ord som progressiv och temaskiva så måste jag påpeka att i det här fallet handlar det inte om ”musik för musiker”, utan i huvudsak om minnesvärda melodier. Men visst ges musikerna också många tillfällen att visa vad dom kan (läs soloutflykter).

Textmässigt handlar det – mycket förenklat – om en annorlunda science fiction-berättelse. Att Vanden Plas är svaga för berättelser känner fansen till sedan tidigare, i och med dom egna musikalerna Abydos, Ludus Danielis och Christ O. Och dessutom har man varit involverade i produktionen av Jesus Christ Superstar, Hair och Der Herbst des Winterkönigs.

På en såpass omfattande och innehållsrik temaskiva som The Seraphic Clockwork är det svårt att plocka ut enstaka favoritlåtar, i och med att det egentligen är en enda låtberättelse uppdelad i olika kapitel. Men okej då, inledande Frequency och avslutande On My Way To Jerusalem är något alldeles extra – progressiv metal i världsklass.

Det skulle vara mycket intressant att få ta del av skivan i sin helhet live, vilket inte borde vara helt osannolikt (kanske på europeiska sommarfestivaler?).

Ja, det är bara att konstatera att så här nära storheterna Dream Theater har inte Vanden Plas varit tidigare. Vad månde bliva…

Magnus Bergström

Ronan Keating ”Songs for my Mother” (Polydor/Universal)

Låt mig börja med en bekännelse. Jag skulle göra vad som helst för att ha en röst som Ronan Keating. Det är enkelt att förstå med tanke på att jag inte ens kan vissla på en katt. Mysteriet, för mig, är hur han använder denna gudagåva. Hans nya skiva, ”Songs For My Mother”, är hans sjätte soloalbum sedan Boyzone splittrades år 2000. Den är en hyllning till hans mor som tragiskt gick bort i bröstcancer för lite över 10 år sedan. Under dessa år har han varit en baddare på att samla in pengar till cancerbekämpande ändamål, allt från att springa maraton till att driva framgångsrika fonder. Jag lyfter på hatten, har alltid beundrat personer som får saker gjort.

Hur står det till med skivan då?

Jag hoppas den är ett ytterst kort kapitel i hans karriär. Han har valt ut låtar som betytt något för honom under sin uppväxt. Joshua Kadison’s låt ”Mamas Arms” är med för den hjälpte honom under sorgearbetet efter moderns bortgång. I övrigt är det bl.a låtar av Joni Mitchell, Elvis och Bob Dylan. Det är inga lätta mantlar att axla. Och det går så där. Det är så inställsamt och slätstruket att jag flera gånger ifrågasätter om det verkligen är de låtarna jag lyssnar på. Stråkarren är så smöriga att Roger Whittakers 80-tals plattor förmodligen skulle bli avundsjuka om de fick höra dem. Var tog Cindy Laupers kaxighet vägen i öppningsspåret ”Time after Time”? Lyssna på ”I belive I can fly”, där blir det ännu tydligare, den lyfter verkligen inte ens en nanomillimeter och att den svänger som en tysk linjal gör inte saken bättre. Efter att jag hört ”Suspicious Minds” är jag övertygad; karln kommer med all säkerhet vara kung bland paljettklädda rikemanskärringar på kasinorestauranger i Las Vegas om några år. Men han kanske vill det, vad vet jag?

Nej, käre herr Keating, du har trettio singlar i följd på Englandslistans topp tio, (det är du ensam om i världen, så grattis till världsrekordet), tre av dina tidigare fem soloplattor har direkt gått upp på plats nummer ett. Den etta denna platta får är dock av ett helt annat slag. 

Hasse Carlsson

The Sounds ”Crossing The Rubicon” (Warner)

Inledande ”No One Sleeps When I’m Awake” är både låt- och textmässigt en passande inledning och samtidigt beskrivning av The Sounds nya skiva. ”Crossing The Rubicon” är fylld med lättsam partymusik, uppbyggd på indierock med mycket keyboards. Bandet har med sin tredje skiva valt att fortsätta med sitt väl inarbetade musikaliska koncept. Förutom inledningslåten är ”Beatbox” värd att nämna, då den har skön pratsång av Maja i versen och en medryckande refräng. Och textmässigt får vi åter stifta bekantskap med karaktären Tony från ”Tony the Beat (Push It)”.

Att The Sounds endast släppt tre skivor trots att de varit med i ganska många år beror på att de jobbar hårdare än de flesta band med att göra sig ett namn genom livespelningar (á la 70-talet). Och tack vare att de har haft ett antal stora hitsinglar (bland annat genombrottshiten ”Living in America”) så har skivorna alltid lång hållbarhet. Det märks att alla i bandet har blivit skickligare på sina instrument och alla får tillfällen att märkas i ljudbilden, som exempevis de snygga gitarrstämmorna av Felix Rodriquez i ”Midnight Sun” och det långa keyboardsolot i ”Lost In Love” av Jesper Anderberg. Och självklart hörs som vanligt Maja Ivarsson med sin speciella röst som pendlar mellan att låta glad och vemodig om vartannat. Allt backas skickligt upp av Johan Bengtsson (bas) och Fredrik Nilsson (trummor). Men för att lyfta musiken tycker jag att bandet på nästa skiva ska våga sig på att dra ner på de elektroniska ljuden och istället låta gitarrerna ta större plats i ljudbilden och därmed ge plats för ett lite ”skitigare” sound (som när de spelar live).

Magnus Bergström

Sofia Karlsson ”Söder om kärleken” (Playground)

 
Om det handlade om att bedöma Sofias röst så skulle det bara kunna bli ett betyg, en femma. Hon sjunger överjordiskt vackert och det kan omöjligt undgå någon. Men nu är det ett album det gäller här… Jag älskade ”Svarta ballader”, hennes andra skiva. Där tolkar hon Dan Anderssons dikter på ett svindlande vis. Även om jag inte hade läst mig till det; skulle jag vara säker på att det serverades D.A-dikter till frukost i det Karlssonska hemmet på söder. Det är med en självklarhet man bara får av åratals intag hon tar sig an texterna till låtarna på ”Svarta ballader”.
 
Men nu till ”Söder om kärleken”, hennes fjärde album. Öppningsspåret, ”Om du var här” lovar gott. Även ”Smält mig till glöd”, ”Andra sidan”, och särskilt, ”Dina händer – Göteborg”, uppfyller med råge detta löfte. Då vill jag klämma till med ”gåshudsklyshan”, så bra är det. Men jag stöter egentligen på patrull redan vid andra spåret, ”Skärmarbrink”. Det är möjligt att problemet ligger mest hos mig själv, men jag har väldigt svårt för när det blir så där överdrivet folkmusik-hurtigt… Jag ser folkdräkter, knätofsar och folk i just nämnda folkdräkter som krokar arm och gör ”spontana” tjoho-utrop, och det filas på felan, och någon säger: -Ta mig sjuttsingen vad bra han blåser i sin flöjt! Kort sagt, det blir för mycket för mig. Även ”Dadgad” och ”Visa från kåkbrinken” tangerar gränsen för vad jag tål.
 
Vad som dock är viktigt med denna fantastiska sångfågels senaste alster, är att hon på allvar prövar sina låtskrivar-vingar. Enligt hemsidan så står Sofia för allt material sånär som på en text av Andreas Mattson och en komposition av Roger Tallroth. Jag hoppas innerligt att hon fortsätter skriva egna låtar, och framför allt att hon tar hand om sin ljuva stämma och fortsätter skämma bort oss med den.

Olle Nilsson

*Trevlig Midsommar!*

Conor Oberst & Mystic Valley Band ”Outer South” (Wichita/BAM)

Du kanske har stött på denne talangfulle 29-åring tidigare? Förmodligen genom hans band, Bright Eyes. Här dyker han upp igen med sin soloskiva; Outer South. Nu tillsammans med sitt nya band; The Mystic Valley Band. Och låt mig säga det direkt, det här låter minst sagt lovande.

Är du ett superfan av Bright Eyes kanske du tycker att plattan ter sig lite spretig, vad vet jag. Personligen kände jag direkt att det är en platta med många lager, bottnar och en stark växtkraft. För växer, det gör den. Melodierna är självklara och det låter, förlåt flummet, verkligen levande. Låtarna är rakt igenom rejäla hantverk, det märks att killen har snickrat låtar sedan hans far och bror lärde honom två ackord i tio-årsåldern.

Ja, så nu sitter jag här och försöker hitta ord och uttryck som, på ett tydligt och rättvist sätt, beskriver de känslor som kan dyka upp. Men, ju bättre musik, desto svårare. Vet inte om det beror på att den lyckats ta sig igenom alla intellektuella lager och fritt börjat husera i själens inre vrår. Att i det läget dessutom försöka lyfta fram några få russin i en fantastisk kaka känns som en omöjlighet. Är det den poppiga låten Airmattres, den folkliga Ten Women eller den lugna och sinnesjukt vackra White Shoes? Och betyget? Usch, det här börjar bli en rysare. Så fort jag känner att jag har koll, lyssnar jag lite till och vips förstärks känslan av att den är värd mer. Som du kanske märkt tidigare, är jag försiktig med höga betyg. En fyra är skyhögt, en femma är ytterst få förunnat. Ytterst få, för att det är lätt att bli extas för stunden. Hade plattan haft några färre låtar hade femman varit solklar. Nu får Conor och hans mystiska band nöja sig med en fyra. Det bör dock nämnas, den fyran är precis hur stark som helst.

Hasse Carlsson