nyaskivor.se

Patrick Crowson ”Finito La Comedia” (Indys/Hemifrån)

Hela auran kring Patrick Crowson stavas lo-fi. Tar man ett besök på hans hemsida möts man av suddiga och härliga grådassiga bilder som på många sätt talar samma språk som skivans musik gör, det vill säga ett mörker med en gnutta ljus någonstans där bakom horisonten. Gillar man bildkonst bör man faktiskt ta sig ett besök på hemsidan, helt lysande bilder på många sätt. Men på sidan finner man samtidigt ingen information alls – till skillnad från det stora flertalet artister har Patrick förstått att det finns ett värde i att inte ge någon information och därigenom dölja sig med ett skimmer av ovisshet – vilket även avspelas i hans lyrik och musik; som också känns svåråtkomlig fast samtidigt självklar.

När skivan spelas möts man av lo-fi americana där en akustisk gitarr är grundinstrumentet, som ackompanjeras av olika instrument beroende på låt. Bakom hela musiken ligger ett ständigt missljud eller brus som konstigt nog bidrar med att ge musiken ännu mer själ eller så ligger det där och stör för musiken – jag kan faktiskt inte bestämma mig för vilket det är. Mycket med den här skivan och herr Crowson är motsägelsefullt och det gör det svårt att veta vilket ben man ska stå på och vad man egentligen ska tycka. Vissa lyssningar känns skivan fenomenal och vissa gånger känns den omöjlig att förstå sig på. Därav kommer betyget inte bli högre än ett mittenbetyg. I vilket fall som helst tror jag att Crowson kan komma att leverera spännande plattor i framtiden.

På många sätt påminner Patrick Crowson om en ung och flummig lo-fi Bob Dylan utan den där uppenbara charmen och utan den där direkta punchlinen.

I början nämnde jag Patricks hemsida www.patrickcrowson.com men det är även värt att ta ett besök på hans myspacesida www.myspace.com/patrickcrowson ifall man är intresserad av att höra hans musik.

Lars Svantesson

Coheed and Cambria ”Year of the Black Rainbow” (Roadrunner/Warner)

Year of The Black Rainbow heter CaC:s senaste fullängdare, som är den femte i ordningen. Detta band har ett ganska häftigt koncept, alla deras album så här långt är delar/kapitel i en berättelse, skriven av frontmannen Claudio Sanchez, där detta album utspelar sig före händelserna i deras tidigare album. Detta är ganska intressant, jag kommer någon gång sätta mig och lyssna igenom alla album och försöka greppa hela storyn.

Åter till skivan. Musikmässigt är CaC en typ av progressiv pop/rock med inslag av metal för er som inte känner till dem. De är väldigt bra på att blanda dessa olika stilar, det känns skickligt utfört och det är så mycket smartare gjort än all gladpop/rock som finns, men ändå inte så destruktivt och enformig som viss metal kan vara. Många passager och riff är helt magnifika och får mig på ett riktigt nördigt musikhumör. Sångarens röst gör att det hela heller aldrig landar helt i metalgenren, på gott och ont.

Detta album växer helt klart vid varje genomlyssning, det har potential att bli bättre än deras förra skiva, som ibland kunde bli rent fjantig i sina poppiga melodier. Trummisen, ex-Dillinger Escape Plan, har också fått mer utrymme och jag märker att man vid varje genomlyssning hittar något nytt att gotta sig i. Några favoriter på skivan är Guns of Summer, Here We Are Juggernaut, Pearl of The Stars, This Shattered Symphony.

Men det finns ändå en del saker som jag inte riktigt gillar. Sången är oftast bra, men i vissa låtar blir det, precis som på deras förra album, oerhört krystat och töntigt. Många skulle nog inte vilja ha detta band på Metaltown till sommaren just för att de inte anser att det är metal. Made Out Of Nothing är en sådan låt som ibland bara blir lite för mycket.

Detta album får 3½/5 djävulshorn av mig, bandet har bra saker på g, bra riff och minnesvärda melodier finns. Jag hoppas och tror att albumet blir bättre i sin helhet med storyn som finns, det återstår för mig att kolla upp.

Martin Engström

Lena ”My Cassette Player” (Lionheart/Universal)

Ibland måste man sälja sig för att nå ut med sin musik. Ibland är det nödvändigt att vara med i Idol eller Eurovision Song Contest. Så är det bara. Sen handlar det om hur man förvaltar det. Ta svenska Amanda Jensen som ett typexempel på att konceptet funkar.

Schlagervinnande Lenas singel ”Satellite” gick direkt upp listornas topp i Europa, och nu är det upp till bevis om albumet håller samma klass. Det finns många starka popdängor på skivan och några är covers på Jason Mraz mfl. Lena har själv knåpat ihop några låtar men för paketeringen av det hela står nöjesprofilen och producenten Stefan Raab.

Lena är bäst när hon flirtar med swingjazzen, det är uppenbart att hon har inspirerats av Lily Allen och Kate Nash.

En bra debut. Nu skall det bli intressant att följa denna tyska 19-åring i hennes karriär.

Mattias Ransfeldt

Annihilator ”Annihilator” (Earache/Sound Pollution)

Två minuter och 30 sekunder. Först då får sångaren/gitarristen Dave Padden ta ton. Och visste man det inte innan, så står det då helt klart att det är gitarrspelet som är i fokus när kanadensarna i (melodiösa) thrashbandet Annhilator är i farten. Och gitarristen/bandledaren Jeff Waters är en av dom bästa hårdrocksgitarristerna som finns, så det är inte mer än rätt att gitarren får stort utrymme. Men trots det: Kalla fakta är att för att få ett högre betyg så krävs aningens fler minnesvärda refränger, förslagsvis på bekostnad av aningens färre gitarrsolon (nya skivan innehåller hela 66 stycken!).

Bäst på skivan är utan tvekan inledande The Trend, som börjar lugnt och melodiöst för att allt eftersom accelerera till en aggressiv godbit med ”arg” text. Näst bäst på skivan är Nowhere To Go, i vilken thrash metal och melodiös hårdrock blandas, basen pumpar på och gitarrspelet är inspirerat och anrättningen kryddas av en melodiös (radio)touch = intressant blandning. Men skivan innehåller tyvärr också några ”standardlåtar á la Annihilator” som inte tillför något särskilt. Och Van-Halen-covern Romeo Delight känns bara onödig.

Potential för en fempoängare finns – det vet fansen sedan tidigare – men min gissning är att för att det ska vara möjligt så krävs en utomstående producent med pondus nog att kunna säga nej när herr Waters vill lägga till sitt etthundrafemtioelfte gitarrsolo…
För övrigt kan sommarens Rockweekend-besökare känna sig extra nöjda eftersom Annihilator spelar där, för live handlar det om ett mycket tight band med många bra låtar att välja på.

Magnus Bergström

Slowman ”I’m Back” (Slow Records/PLU)

Det värsta är inte att det går mycket sakta framåt. Det kan man leva med.
Det mest signifikanta är att det saknas en tydlig själ.

Blues är och har alltid varit min allra käraste ”baby”. Otaliga är de
bluesskivor som har passerat i revy under årens lopp.

Svante Törngren alias Slowman hävdar att han är tillbaks. Frågan är var han
har varit och vart han är på väg? Han har påbörjat en strapats på en avvikande
vandringsled som förhoppningsvis leder honom åter till utgångspunkten.

Enligt Arkimedes princip så ”påverkas ett föremål nedsänkt i vätska av en
uppåtriktad kraft, som är lika stor som tyngden av den undanträngda vätskan”.

Utför man ett experiment med Svantes skiva och sänker ner den i ett kärl med
vatten så stiger inte vattenytan med 100 % blues utan bara 30 %. I det här
fallet är något fel med formeln. 70 % av det som flyter upp är funkinspirerad
pop blandat med fragment av americana. Usch, sådant vill man inte se på ytan.Det
låter inte alls bra och vattenbubblorna spricker med besvärande känsla av
villrådighet. Besvikelsen är stor då detta utgav sig för att vara en
bluesskiva.

Jag har svårt för skivor som inte har en tydlig profil. Att sälja sin själ
till Djävulen till vilket pris som helst är förenat med många umbäranden. Jag
köper inte det konceptet rakt av.

Om man visar sin trevliga sida, så kan man säga att tre spår med möda lyckas
komma upp till bluesepitetet. ”Take Your Time” lunkar på längs boulevarden
och hamnar emellanåt under gatlyktans sken innan den försvinner in i den mörka
gränden. ”Me And The Blues” går tack vare titeln inte att placera någon
annan stans än i bluesbagen. Vemodig livshistoria där alla har gått sin väg utom
just bluesen. Slutligen bästa spåret på skivan – ”The Silent Years” som är
tydlig i sin inriktning och visar med eftertryck att det finns hopp. Tur är väl
det för annars kunde huvudmaskinen rentav hamnat under kommandot Dead Slow
Astern.

Thomas Claesson

Timoteij ”Längtan” (Lionheart/Universal)

Här får vi folkmusikschlager a la Nordman och europop i en salig blandning, men med trummor, flöjt och fiol istället för nyckelharpa. Norske Alexander Rybak fyller i på ett av spåren och till och med sjunger på svenska.

De fyra bildsköna tjejernas ”Kom” klättrade relativt högt i svenska Melodifestivalen och debuten följer samma mönster. Bästa spår är inledande ”Högt över ängarna” och såklart duetten ”Vända med vinden” med Alexander Rybak.

Jag tror det största problemet här är att man tvingats ta fram en fullängdare på bara några veckor, för till skillnad från duetten med Rybak så låter en stor del av albumet aningens fabricerat. Visst är det charmigt, men med mer tid på sig inför nästa skivsläpp så borde man satsa på att ta fram känslan bakom den glittriga fasaden.

Jenny Nilsson

Primal Fear ”Live in the USA” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Det är något speciellt med (nästan alla) liveskivor. Var man på plats när den spelades in så är det självklart den perfekta souveniren. Var man inte på plats så är det ett sätt att ändå få ”jag var där”-känslan.
Live In The USA är inte den bästa liveskiva som finns på marknaden, men den är helt klart på den övre halvan. Och ju mer man lyssnar desto mer övertygande är den.

Exempelvis är livekänslan påtaglig och det får mig att tro att det inte gjorts mängder av pålägg i studion, även om det säkert förekommit. Å andra sidan har Primal Fear turnerat jorden runt i tolv års tid och har därmed blivit en samspelt enhet.
Om någon låt saknas? Självklart! Typiskt för live- och samlingsskivor är förstås att det inte går att tillfredsställa alla lyssnare till 100 procent. Men jag tycker nog att urvalet är klart bra, med höjdare som: Under The Radar, Killbound, Nuclear Fire, Fighting The Darkness, Riding The Eagle, Metal Is Forever och Chainbreaker.

Men balladen Hands Of Time är däremot inte någon av bandets bästa stunder… Och att ha den som näst sista låt (vilket motsvarar ett extranummer) känns helt fel. Nåja, det är en ganska liten brist i en i övrigt väl avvägd låtlista, som blandar gammalt och nytt (se tidigare uppräknade låtexempel).

Det finns inget som helst försvar för den som tycker om heavy metal i typisk tysk stil att inte uppleva Primal Fear live minst en gång i livet. Så är det bara.

Magnus Bergström

Paolo Nutini ”Sunny Side Up” (Warner)

Gillar du bara skivor som håller sig inom en genre? Då är nog inte den unge skotten Paolo Nutinis senaste, egenproducerade platta något för dig. Men OM du vågar snegla lite utanför den berömda lådan så kan det här bli … Ja, en annorlunda upplevelse. Okej, spänn fast säkerhetsbältet för här kommer, ”Sunny Side Up” en platta som sladdar värre än rallylegenden Ari Vatanen mellan stilarna.

Plattan börjar med en ska-doftande ”10/10”, karibisk turistradio kanske kommer spela den i evigheter. I ”Growing up beside” you visar Paolo och hans band The Vipers att dom kan både spela och sjunga samtidigt. Låten ”Candy” kommer inleda ett långt äktenskap med många kommersiella radiostationer i södra Usa, vad gäller ”Pencil full of lead”, så vet jag inte om han flörtar med New Orleans eller om han helt enkelt vill vara Kung Louie i djungelboken. Därifrån kastas vi direkt in i en 50-tals ballad som heter ”No other way”. En tvär gir och vi hittar ”High hopes”, vilken nog är tänkt som ett outro till hans djungelboksplaner. Innan vi vet ordet av blåser vi förbi den Cash inspirerande ”Simple things”. Åksjuk och behöver stanna? Glöm det, Ari, förlåt, Paolo är inte klar. Ett snabbt pitstopp i folkmusiksinspirerade ”Chamber music” för det är först efter den smäktande miniballaden ”Keep rolling” får vi andas ut.

Innan du kryper ur bilen, drar av dig hjälmen och flämtar några ord om att ”det var sista gången …” så tag någon minut och smält intrycken lite. Efter att jag umgåtts ett tag med denna även, musikaliskt, svängiga platta så måste jag säga att jag gillar den mer och mer. Det som håller ihop allt är nämligen Paolos suveräna sång. Hans ena stunden sårbara, andra stunden skrovliga, tredje stunden sammetslena och fjärde stunden bara helt underbara röst håller inte bara ihop plattan, den lyfter den givetvis enormt. Ja, vad sätter jag för betyg efter en sådan här vansinnesfärd? Eller skall jag kalla det en uppvisning i ”genre-rally”? Det blir en stark trea från mig. I detta nu, bör tilläggas, för om några veckor kanske den vuxit. Kan den komma ända upp till en femma? Framtiden är den enda som kan skvallra om det. Så i med ettans växel, för nu åker vi igen!

Hasse Carlsson

Data ”Skywriter” (Naive/Playground)

En ung fransman som kallar sig Data har släppt sitt första album ”Skywriter”. När jag först börjar lyssna undrar jag vad det låter som, det är något jag hört förut. Efter en stunds funderande kommer jag på att det liknar IQ, som jag har på en gammal vinyl därhemma. Men ibland påminner soundet om Genesis. Eller är det Marillion? Någon låt får mig att tänka på Boney M:s gamla psykadeliska ”Silly Confusion”, vilket jag tycker är rätt kul. Enligt skivbolaget låter ”Skywriter” ungefär som en kombination av catchiga pophooks, syntetisk funk, lite sent sjuttiotal med ett stänk av åttiotalsdisco. Jag håller nästan med. Hursomhelst låter det ganska electro, och framför allt låter det riktigt bra.

När jag lyssnar på musiken får jag en varm känsla av styrka och godhet, att kämpa för det goda mot det onda, att vilja göra det bästa och att mena väl. Det känns som att överstiga svåra hinder men ändå vara nästan nöjd, att förstå vad som är viktigt men hela tiden vara nära att falla. Ofta låter det kraftfullt och starkt men också skört och lite sorgligt. Data är en musikkonstnär som är noga med hur det låter, han har god känsla för låtuppbyggnad och han använder sina mollackord klokt, med frikostig känsla men måtta. Även texterna är bra, det känns genomarbetat och äkta. En skön rad är ”I came so far to give you fantasy, I hope you open up your mind…”. Det är starkt, varmt och innerligt. ”Skywriter” är en helskön skiva som jag tycker om mycket, en av mina absoluta favoriter.

Svante Carlesjö

Pretenders ”Break up the concrete/Best of” (Warner)

The Pretenders är inget vidare studioproduktivt band. Sen nittiotalets början har gruppen kommit med ett nytt album sisådär vart femte år. 2002 var senast det begav sig, med plattan Loose Screw. Nya Break Up The Concrete har alltså dröjt väldigt länge, även med deras mått mätt.

Chrissie Hynde, förgrundsfigur och den enda som har varit med sen starten 1978, har jag alltid gillat. Mycket på grund av hennes politiska engagemang och arbete för djurens rätt, men även vad gäller musiken; hon har sett till att The Pretenders alltid har behållit sin stil och varit trogna rötterna i punk och rock´n´roll. Därtill har hon en av rockens bästa sångröster.

Nya plattan har ingen omedelbar hit á la Brass In Pocket eller I´ll Stand By You men är å andra sidan föredömligt jämn och bjuder på bra rock kryddat med en gnutta rockabilly. Ett par ballader finns också inkluderade, i vilka Hynde tillitsfullt låter röstresurserna briljera med mognad och potens. Inga överdåd, men det behövs sällan för den som vet vad han/hon är kapabel till. Med nya skivan följer också en bonus Best Of-CD, åtminstone till en början.

12 juni spelar The Pretenders på Where The Action Is i Stockholm.

Mats Johansson