nyaskivor.se

Black Breath ”Heavy Breathing” (Southern/Sound Pollution)

Detta är heavymetal när den är som allra bäst. Det är nytt och färskt kött som slaktas i mägder när jag lyssnar på Black Breaths debutalster Heavy Breathing. Bandet är från Seattle men det låter fan inte grunge för det.! Tvärt om. Det låter hårdare och mörkare än något annat just nu och dessutom låter det en aning svensk dödsmetal a la Grave, och faktum är att några av bandets influenser är just Grave, Entombed och Dismember och det är alltid jävligt gött att höra den typen av mörker. Kanske hade det passat bättre att lyssna på den här skivan under vintern för stämningens skull med alla tomtar och troll som smyger runt husknutarna och lurar med onda tankar om oss. Det är ialla fall stämningen jag får när jag lyssnar på titelspåret Heavy Breathing.

Black breath startade 2005 och har tidigare släppt en EP som gav bandet ett gott rykte och man har nu med sin debutskiva klivit in i leken på allvar. Jag kan bara föreställa mig hur stora de kommer att bli. Om nåt gammalt band kommer och ska visa vart kylskåpet ska stå så kommer Black Breath att spränga det.

Tony Sundberg

De lyckliga kompisarna ”Hugos sång LP” (Wild Kingdom/Sound Pollution)

Ja vad fan ska man säga om det här nu igen då? DLK ytterligare en gång – jag sågade ju mer eller mindre sönder EP:n som kom i höstas. Nu kommer fullängdaren och den går i samma stuk som föregående EP och allt som bandet gjort tidigare också för den delen. Så känner igen sig gör man. Flashbacks till tidigt 90-tal precis som vanligt.

Tyvärr har det inte blivit bättre sen i höstas, helheten har snarare blivit ännu mer urvattnat. Det finns bra låtar på plattan men det är inte många. Överlag känns det som om man har haft brist på vettiga textidéer och det leder till att det jag tycker det blir patetiskt och löjligt. Plattan är full av nödrim som får Gessles värsta nödrim att bli rena rama poesin. Men i de låtar som texterna faller på plats och har något vettigt att förmedla blir det genast bättre. För då känns det inte lika krystat och patetiskt. Man får dock ge DLK en eloge att de kan få flera av dessa totalt värdelösa texter att svänga och bli störande trallvänliga. Men det håller tyvärr inte i längden.
 
Lars Svantesson

Sista Sekunden ”Åldras med stil” (Instigate/Sound Pollution)

Skånska bandet ”Sista Sekunden” speglar genom sina texter det moderna samhället, allra bäst gör man det i låtarna ”Min Stad”, ”Morfar Knut” och ”Det Nya Fenomenet Piratkopiering”.

Den förstnämnda låten handlar om att ett kallt samhälle där ingen längre bryr sig om sina medmänniskor och där människorna har börjat ge upp. I ”Morfar Knut” skriker man ut sin aggression över att företag som flyttar ut produktion utomlands och behandlar sin inhemska arbetskraft på ett omänskligt sätt. Man ger sig även in i piratkopieringsdebatten och menar att det enda den handlar om är att göra de redan rika ännu rikare.

Plattan är bandets tredje fullängdare och den rör sig fritt mellan hardcore och vanlig renodlad punk. Musiken och lyriken fungerar i en perfekt symbios, vilket gör lyssningen till ett rent nöje. ”Att åldras med stil” är en helskön platta som bara växer för varje lyssning.

Lars Svantesson

Mob Rules ”Radical peace” (AFM/Sound Pollution)

Det är svårt att inte tänka tribute när man hör namnet Mob Rules på ett band. Då Mob Rules ju även är namnet på Black Sabbath´s andra skiva med Ronnie James Dio i spetsen.
Men skenet bedrar som man brukar säga, Mob Rules är absolut inget tributeband och deras senaste album ”Radical Peace” är en intressant resa. Det senaste albumet är nämligen det sjätte i raden för detta tyska metal band, och förutom sina sex album har de även hunnit med att släppa en live DVD sedan sångaren Klaus Dirks grundade bandet 1994.

Man upptäcker snabbt medan man lyssnar på ”Radical Peace” att detta är ett band med många års rutin och de har sin egen stil när de spelar. Skivan Innehåller sju spår varav det femte ”The Oswald File” är en 18minuter lång redogörelse som i sex olika kapitel tar upp mordet på John F Kennedy och om Harvey Lee Oswald var den verklige mördaren. ”The Oswald File” är skivans starkaste låt med alla de ingredienser som gör att man vill lyssna genom alla 18 minuter utan att tröttna.

Den inledande låten  ”Children Of The Flames” Satte ribban högt direkt och dem lyckas hålla sig över den ribban  fram till ”The Oswald File”. För efter det huvudnumret så känns det som att Mob Rules tog semester och de två sista spåren på skivan håller inte alls samma klass som de tidigare spåren. För mig så kunde skivan lika gärna vara slut efter spår 5. 

Men överlag är det ett bra album och Mob Rules visar att de är ett band av världsklass. De skriver politiska låtar som tål att tänkas på ett tag och går in på känsliga ämnen som Josef Mengele och de hemska experiment som denne utförde. Bandets sätt att skriva och framföra sina låtar på gör att man vill sätta sig in i texterna och budskapen som banden vill förmedla till lyssnare når fram på ett enligt mig bra sätt. Jag ser även flera spår på skivan som borde passa utmärkt på kommande livekonserter, jag tänker främst på ”Trial By Fire” och ”Astral Hand”. Dessa två låtar är även dom som jag tycker utmärker sig själv mest på skivan förutom ”The Oswald File”.

Hade man lyckats med att göra de två sista låtarna på skivan intressantare så skulle skivan vara ett absolut måste för varje inbitet metalfan. Men som det blev nu så blir jag tvungen att sänka betyget ett snäpp.

Tobias Blixt

Helt Off ”Marknadens soldat” (Pope/Universal)

Inte helt okände Timbuktu har tillsammans med M.O.N.S. och Chords sidoprojektet Helt Off. Detta har man pysslat med till och från under fem-sex år vid det här laget. Tredje plattan Marknadens soldat bjuder på högklassig reggae på svenska. Det är soft och tillbakalutat men med angelägna, politiskt färgade texter. Det sociala budskapet känns nödvändigt och efterlängtat i dessa dagar.

Bästa svenska reggaen har alltid gjorts i Skåne och Marknadens soldat utgör inget undantag,
även om den inte bryter ny mark på något sätt.

Mats Johansson

Toni Holgersson ”Ibland kallar jag det kärlek” (Bonnier Amigo)

Förhoppningsvis behöver inte Toni Holgersson någon närmare presentation, hans album från 90-talet borde vara tillräckligt för att folk ska veta vem han är. Nu är han tillbaka efter många års tystnad på grund av drogmissbruk och hemlöshet. Både SVTs och TV4s nyhetsprogram har gjort små reportage om hans comeback, men man valde att lägga det stora fokuset på att Toni har tagit sig ur missbruket och hemlösheten. Däremot valde man inte att göra ett kulturreportage och ta upp hans nya musik (den hördes lite i bakgrunden, i något av reportagen vill jag minnas), vilket är synd eftersom det är både Holgersson och hans musik värd.

Holgersson har lyckats att locka till sig ett par mycket intressanta gästartister som gör att skivan lyfts ytterligare ett snäpp. Anna Maria Espinosa gästar på ett par spår och hjälper till att göra låten ”Och så går dessa dagar” till att bli skivans absolut vassaste spår. Markus Krunegård gästsjunger på ett spår medans Martin ”Jag är med på nästan alla svenska skivor” Hederos lirar fiol och klaviatur hela skivan igenom.

Med tanke på vad Holgersson har tagit sig igenom skulle man kanske kunna vänta sig totalt nattsvarta texter, så är inte fallet. Visserligen är texterna mörka och personliga men de har samtidigt ett ljus och förmedlar ett hopp om något bättre. Musiken är långt ifrån enformig utan ger lyriken liv samtidigt som det utmanar hörseln med små fina finesser och utspel som gör lyssningen till något spännande varje gång.

”Ibland kallar jag det kärlek” är en fullt värdig comeback som är bra mycket bättre än vad jag någonsin kunde ha hoppats på, den når inte riktigt upp i samma klass som ”Zigenaren i Månen” (från 1991) som är en personlig favorit men den är bra mycket bättre än 1993 års ”Blåa Andetag”. Hela skivan är intressant och bra. Mina favoritlåtar i skrivande stund är ”Ibland kallar jag det kärlek”, ”Och så går dessa dagar” och ”Parken”.

Lars Svantesson

Sofia Talvik ”Florida” (Makaki Music/Border)

Florida har varit en stark inspirationskälla för Sofia Talvik då hon i flera månader bott där och det orsakar därför ingen större förvirring då även hennes nya platta fått namnet Florida. I pressmeddelandet för hennes skiva kan man läsa att Talvik nu ”drar upp volymen till max” och att skivan gärna ska lyssnas på nercabbat och med vinden i håret. Men Florida är ingen fartig skiva. Förvisso är den mer up-tempo än hennes tidigare skivor men jämfört med resten av Pop-Sverige , eller USA för den delen, så är den ganska lugn. Men det är lättlyssnad musik och jag tror att den kan passa de flesta eftersom hennes sound inte sticker ut för mycket åt något håll.

Musiken påminner tidvis om Sophie Zelmanis senare skivor fast med en starkare stämma då Talvik har en bra röst som är skön att lyssna på. Skillnaden mellan deras musik är att Zelmanis är originell medan Talviks känns ganska platt. Visst svänger det ibland men de flesta låtar håller sig på samma nivå och låter ganska lika. Det är en helhetlig skiva men jag saknar överraskningar. En låt som skiljer sig är You Plate Your Heart With Gold där Talvik sjunger ut och det verkar som en låt hon verkligen vill sjunga. Något jag gärna hört lite mer av.

Florida är behaglig musik, men inget som berör. Jag tror att Talvik kan mycket mer och vill se henne ta i mer nästa gång, hellre för mycket än för lite. Så för sommaren tycker jag inte att denna platta passar i en bil med fartvindar i håret utan att den ska avnjutas i en solstol under solen.

Rebecka Bergh

Jack Peñate “Everything Is New” (XL Rec/Playground)

                                            Release: 26 juni

Det är en helt annan ljudbild och produktion som möter oss på Jacks andra album. Från de drivande skiffle gitarrmattorna som hetsade fram ett sån härlig energi på första albumet till en mycket vidare och större ljudrymd med fyllig bas och karibiska toner. Tillsammans med ett något lägre tempo flyter vi fram i nattklubbsnatten en varm sommar.

Eftersom jag tyckte första plattan var skitbra, blev jag först en aning nervös vid en liten snabblyssning. Hade Jack fastnat i någon sorts kommersiell fälla? Hade han glömt låtarna för en förväntad sedelbunt och överproducerat detta?

Inte Jack inte, för bakom det välproducerade (icke överproducerade) finns det mycket bra låtar med starka melodier och härligt dansanta rytmer anförda av Jacks lite ivriga och lätt melankoliska röst. Refrängerna tar alltid upp låtarna ett snäpp och gör en glad, man kan nästan ana en lätt touch av Talking Heads i bakgrunden. Det känns som den moderna tidens indie där vi trycks fram genom nattlivets gator och klubbar. Rytmen pumpar oss behagligt vidare under stjärnhimlen.

Det hela inleds i ett mjukt behagligt tempo med den vackra ”Pull My Heart Away”, för att fortsätta med den snygga pulshållaren ”Be The One” som är en skönt pulserande låt med en energihöjande känsla om än något återhållsam.

I titelspåret finner jag det som får mig att tänka på tidigare nämnda Talking Heads. Det är antagligen den lite ettriga lätt maniska gitarren som dyker upp då och då som får mig att hamna i TH land.”Tonight’s Today” fortsätter i samma sköna beat med den sparsmakade sköna pulsen. Det låter kanske som detta skulle vara tjatigt, men så är inte fallet då man vaggas in i en sorts ”state of mind” och känslan är att man vill ha mera.

Låten ”Every Glance” kanske avviker lite från de övriga numren på plattan med lite sorgsnare toner som ligger tätt mot en välarbetande bas, ett mycket lyckat koncept. Plattan avslutas snyggt med låten ”Body Down” och jag har inte haft tråkigt en sekund, detta var en skickligt sammansatt dans-indie platta som håller stilen och tempot rakt igenom. Snyggt jobbat Jack!

Tomas Ingemarsson

Black Eyed Peas ”The E.N.D.” (Interscope/Universal)

                                             Release: 10 juni

The E*N*D heter den, The Black Eyed Peas nya skiva. Det är sannerligen inget slut det rör sig om. Titeln utläses The Energy that Never Dies. ”I´m so 3008. You´re so 2000 and late”, blir vi varse redan i första spåret. Då är vi sanningen närmre.

Skamlös stilmix blir alltmer ett kännemärke för gruppen med de oefterlikneliga artistnamnen: Will.i.am, Taboo, Fergie och Apl.de.ap. Hiphop, soul, pop, funk, house, punk, techno… Influenserna är närmast oräkneliga och man kanske kan fråga sig: vad f-n vill The Black Eyed Peas egentligen? Efter några genomlyssningar är man inte svaret skyldig längre: göra världens bästa dansmusik! Det är nämligen uppenbart. Mixen kokar ihop till just det.

Likt Manu Chao sprider de musikens evangelium. Det är så gott som totalt i avsaknad av svärta. Dessutom ytterst drivande, energiskt, nyskapande och gosse, vad det svänger! Som en märklig (mänsklig?) kontrast till det enkla, goda världsförbättrande budskapet i låtar som One Tribe och Party All The Time antyder färska rapporter i pressen gnisslingar mellan gruppens medlemmar. Hursomhelst, detta kan mycket väl bli sommarens skiva.

Mats Johansson

Passion Pit ”Manners” (Columbia/Sony)

Har du hört en skiva någon gång och inte riktigt varit säker på var den står? I mitt fall är det ofta skivor som är välproducerade som gör mig initialt förbryllad. För det är endast om låtarna lever kvar och har ett eget liv, efter jag lyssnat, som avgör om de blir intressanta för mig. Plattan Manners med bandet Passion Pit var, till en början, en sådan platta. De  fem amerikanska gossarna från Cambridge, Massachusetts, gör snyggt producerad electro-pop. Balansen mellan syntarnas elektroniska kulisser och rösternas mer organiska ljudmattor bidrog till att ljudbilden tog tag i mig. Men är låtarna bra, var jag tvungen att fråga mig.

Ja, efter att vi umgåtts ett tag, jag och Manners, så kan jag meddela att den är inte så dum. Den är faktiskt riktigt bra. Okej, vad är det jag fastnat för?

Bra melodier är ett bredband till Hasses hjärta. Så är det och så hoppas jag det alltid kommer vara. Skivan är full av välskrivna popmelodier, smakfulla, och energiska. Bra dynamik i låtarnas uppbyggnad är lätt att tappa bort med alla samplers, syntar o dyl. Nej, tvärt om, de sköter det snyggt. Michael Angelakos har en bra röst, som han verkligen använder och skriver texter som handlar om mer än ”bara kärlek”.

Skivan öppnar starkt och variationsrikt, utan att för den skull tappa den berömda tråden. Framåt de sista låtarna tycker jag dock den förlorar i både kraft och kvalité. Men, hallå, detta är deras debutplatta, sköter sig pojkarna kan det här bli riktigt, riktigt bra. Bara en sådan sak som att de ser ut som snälla nördar som tävlar i grenen; ”hur många i bandet kan ha Costello-brillor utan att skivbolaget får ett frispel” gör att jag gillar dem. Får de bara växa långsamt kan det bli fason på det här lovande bandet. Trean jag ger dem är stark. Mycket stark. 

Hasse Carlsson