nyaskivor.se

Cooper ”Magic Rocks” (Coopermusic/Hemifrån)

Jakten på den förvunna kristallskallen är över. Den har påträffats i Kanada. När
allt hopp var ute återfanns den i lönnlövens hemstad Toronto.

Coopers debutplatta ”Magic Rocks” har ett så kristallklart, distinkt för att
inte säga rentav kliniskt ljud som gör att ett skimmer av overklighet uppstår.
En sådan harmoni bland klangerna kan bara skapas om utövarna har extraordinära
talanger.

Framförandet är över på mindre än en halvtimme, men det ger ett eftermäle av
förundran. Man blir berörd och undrar om man efteråt är samma lyssnare som förr.

Musiken borde egentligen inte vara något märkvärdigt. Det här kan tyckas vara
enkel modern rock. Ändå är det något som inte stämmer, då det framkallas
vågrörelser av passion och häpnad.  Här finns ett dovt mörker men också
glittrande underströmmar.

Skivan innehåller endast nio spår och därav tre instrumentala kompositioner.
”Old Man” – ett stillsamt, flyktigt spår som framhäver klaviatur och elgitarr i
ett sammanvävt nät av samklang. Klara influenser från Queen men med dämpad
akustisk gitarr som gott rättesnöre. ”Drummers Paradise” – där grundaren av
bandet Paul Cooper (klaviatur, trummor) får visa upp sina avsevärda färdigheter
på slagverk. Slutligen ”Times Up” – som är en oförutsägbar, eskalerande,
fingerfärdig hetsjakt mot det oundvikliga slutet. 
 
Den tunga delen av vågskålen vilar dock grundläggande på ”Middle Eastern Dream”
som banar vägen och känns som en mäktig början på ett nytt och spännande skede.
Den fortsatta vandringen på den väl utstakade rockstigen fastställs med ”Black
Sheep”, ”Bad Intention” och ”You Got Me”.    

Det är massiva gitarriff varvade med intelligenta, slingrande solon. Helheten
förststärks av en orubblig rytmsektion samt sångaren – Gordon Edwards – vars
röst har stora likheter med Teslas frontman Jeff Keith. Där slutar emellertid
all släktskap. Blanda däremot lite progressivt från Rush med riktigt bra rock a’
la April Wine samt lite egen musikalisk magi och sanningens ögonblick är nära.
Res med fantasins understöd några tidzoner västerut. Fäst blicken vid
horisonten. Det är möjligt att vi ser morgondagens hårdrockband där himmel och
hav förenas. Det är rentav troligt att det är i skepnad av Cooper. 

Thomas Claesson

Anna Kruse ”Lyckokatt” (Voices/Naxos/Triada)

När Anna Kruse återuppväcker Edith Södergrans skrivna ord med hjälp av musik kan det bara bli bra. Svenskdanska Anna har med en skör stril av känslor tonsatt den svenskfinska diktaren. Känslan som förföljer mig i samtliga spår är den nordiska naturen. Den svenska skogen blandas med spår av ett dekadent leverne där champangemingel har en viktig roll.

Med en röst lika vacker som Sofia Karlssons gör Anna Kruse en nästintill skrupelfri nordisk jazzskiva. Att tonsätta dikter utan att kompromissa med diktens enkelhet i det skrivna ordet är en svår uppgift. Anna lyfter Ediths ord med musik och låter de flyta fritt i symbios.

Trots en fantastisk röst till vackra ord vore Lyckokatt ingenting utan de briljanta musikerna samlade från Sverige, Danmark och Norge. De plockar fram en folklig nordisk klang till jazztonerna och ger skivan den känsla Ediths dikter förtjänar.

I sommar vill jag gå på champangemingel i skogen med gummistövlar på fötterna ackompanjerad av Anna Kruses Lyckokatt.

Sophia Lönnergård

Imperial State Electric ”Imperial State Electric” (Psychout/Sound Pollution)

                             I butik: SLÄPPS IDAG!

”Imperial State Electric kan vara den felande länken mellan The Beatles och Alice Cooper, eller rent av bron som förbinder The Byrds med Sex Pistols”, står det i skivbolagets pressutskick och det kan ligga något i detta. Cheap Trick är ett annat referensnamn man också skulle kunna droppa. Att Nicke Andersson från forna The Hellacopters har fötterna stadigt rotade i en mylla av klassisk stilbildande rock’n’roll vet vi i alla fall sedan tidigare. Imperial State Electric är hans nya soloprojekt, även om en hel del kompisar hjälper till på olika sätt på albumet.

Det här är ingen direkt överraskande och banbrytande skiva, och det är förstås inte poängen heller. Det vi får är gedigen bruksmusik som är ett helt godkänt och trevligt komplement till de förlagor som den är sprungen ur. Det hela känns också en smula lättsammare och mera lekfullt gjort än The Hellacopters sista plattor som jag personligen tyckte blev lite stela och polerade. Imperial State Electric har mera partymusik över sig samtidigt som det också stundom drar mer åt powerpop än den vanliga rock’n’rollen, vilket funkar bra. Imperial State Electric är överhuvudtaget en skiva som jag tror kommer att passa utmärkt att köra som soundtrack om man vill släppa loss för ett tag under en schysst sommardag.

Några favoriter: ”A Holiday From My Vacation” och ”Lee Anne”.

Henric Ahlgren

Anna Bergendahl ”Yours Sincerely” (Lionheart/Universal)

Det är inledande Rolling Dice som får mig att känna dessa retrovibbar. Sedan kommer This is my life, som är en rätt okej låt men det kanske är för att den är förknippad med ett format jag inte gillar. Melodifestivalen. Jag förkastar det inte. Men jag är inte överförtjust i Idol, Talang eller Melodifestivalen. Det är en snäll popsoulsvängig skiva. Ofarligt. Men den berör inte fullt ut. Det finns guldkorn på skivan. Förmodligen kommer hon växa in i rollen som artist och uppföljaren blir nåt att hänga i granen.

Mattias Ransfeldt

Steget ”Förändrar allting” (Redtop/Border)

Piano duo, Nils Dahl vid tangenterna och Matilda Sjöström vid mikrofonen. Det är vackert, stämningsfullt, emellanåt är det lite svajigt på sina ställen. Sången påminner om Säkert (Annika Nordin). Det här är deras debut album, ”Förändrar allting”. Det är lätt att gilla det här. Det är enkel och rak pianopop från Göteborg.

Skivan inleds med Baby, baby, baby som är min favoritlåt tillsammans med Jag skulle dö för dig.

Mattias Ransfeldt

The Neighborhood Bullys ”What?” (Rankoutsider/Border/Hemifrån)

Likheterna med New York Dolls är slående. The Neighborhood Bullys låter som en mix av New York Dolls och The Knack, powerpoplegenderna som är mest ihågkomna för hiten ”My Sharona”. Med andra ord så lirar The Neighborhood Bullys sleazig powerpop på hög nivå. För att fortsätta likheterna med New York Dolls är deras debut platta ”What?” på gränsen till överproducerad vilket gör att musiken tappar mycket av den energin som de antagligen har när de står på scen.

The Neighborhood Bullys kommer ifrån Los Angeles och har blivit omskrivna som det bästa rock’n’rollbandet i L.A. för tillfället. Och på scen är de säkert en högenergisk vitamininjektion. Men på skiva känns de inte så energiska som det krävs för att dra den här typen av musik till allra högsta höjderna. Trots detta är The Neighborhood Bullys en frisk fläkt som är väl värd att lyssna lite närmare på.

Lars Svantesson

Y&T ”Facemelter” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Rökaren och säkerligen blivande livefavoriten On With The Show inleder Y&T:s första studioskiva på 13 år. Och redan efter några låtar går det att konstatera att Kalifornien-veteranerna har stinget i behåll.

Många är storheterna som i början av sina karriärer öppnat för Y&T, bandet som genom åren fått många fans men ändå inte blivit så stora som många av dess förband. Vad det beror på låter jag vara osagt, men då var då och nu är nu och det är glädjande att fansen – efter många års väntan – får ta del av en ny studioskiva.

Låtar värda att framhålla är redan nämnda On With The Show (underbar basgång), Shine On (lyckad blandning av melodi och tyngd med ”sexig” text) och One Life (medryckande refräng).

Tyvärr saknas en stor power ballad i stil med I Believe In You, den typ av låt som passar bandet som handen i handsken. Å andra sidan är det inte lätt att knåpa ihop ett sådant mästerverk…

Och tyvärr saknar några av låtarna en egen profil, det vill säga dom låter helt enkelt lite för mycket ”standard”.

Individuellt är det sångaren/gitarristen Dave Meniketti (vilken röst!) och basisten Phil Kennemore som visar framfötterna. Att det fyrsträngade instrumentet har en framträdande roll skivan igenom är ett stort plus.

Tack för att ni hittade tillbaka till studion, Y&T! Och publiken på sommarens Sweden Rock Festival kan räkna med en suverän konsert av ett suveränt liveband.

Magnus Bergström

Annis ”If It’s A Dead Fish It’s A Dead Fish” (Lonely Road/Border)

Annis Brander är en bländande stor liten sångfågel, uppväxt på en bondgård i Västergötland. Under studentåren lånade hon sin mammas gitarr och upptäckte Emmylou Harris. Det var tur att någon tipsade henne om just countryn för det är bland annat där hennes fantastiska stämband hör hemma. När det låter sådär avskalat, med endast en varm akustisk bakgrund från den egna gitarren, då kommer den personliga rösten till sin fulla rätt. Då är det magiskt – jag har själv varit på plats och upplevt det med egna öron…

”If it’s a Dead Fish, It’s a Dead Fish” består av 12 sånger och enligt Annis själv så bjuds vi på melankolisk pop med countryinfluenser. En av skivans starkaste, och en given hit efter singeln Runaway, är låten Sweet Illusion, ett samarbete mellan Annis och Aleena Gibson/Martin Fredriksson. På skivan bidrar Annis också med en handfull helt egna, riktigt bra kompositioner däribland inledande Sound of Nothing liksom genombrottsnumret och vackraste låten Broken Dreams. Både den och radiosingeln One Suitcase har spelats in på nytt och det låter mognare än förut. Titiyo och Thomas Denver Jonsson medverkar på varsin låt och Henrik Åström, som även ligger bakom Miss Li’s första album, har tagit sig an produktionen.

Häromåret startade Annis sitt eget lilla skivbolag, Lonely Road Records, och kanske har hon just därför gått miste om den där lilla extra uppbackningen från musikindustrin med att nå ut med sitt budskap. Det är därför den här recensionen behövs.

Peter Dahlén

Lyssna på den akustiska ”Broken Dreams” här:  youtu.be/I2iYVXzTyiY 

Kongh ”Shadows of the shapeless” (Trust no one/Sound Pollution)

Efter lite drygt 25 minuter in på Shadows of the shapeless börjar man sakteligen förstå vidden av den kapacitet som Kongh besitter genom sin musik.

Introspåret ”Unholy water” på 11 minuter och 33 sekunder får begreppet tid att framstå oväsentligt. Fullkomligt träffsäker kombination av en lätt obehaglig melodi och resolut mangel leder till stor tillfredsställelse hos lyssnaren. När innerörat sedan önskar mer behöver man inte vänta speciellt länge för att återigen falla i trans under konung Kongh´s våld. Jag skulle nog utan att ens behöva ljuga litegrann påstå att Shadows of the shapeless håller samma höga standard rakt igenom. ”Tänk på döden” erbjuder tid för välbehövlig återhämtning innan den fenomenala ”Voice of the below” gör intåg med besked. Mitt tips får bli, köp skivan eller skit inte i det.

Henrik Lindvall

Praying Mantis ”Sanctuary” (Frontiers/BAM)

För att vara ett band som skivdebuterade 1981 så låter Praying Mantis förvånansvärt fräscha. Tidsmässigt hör bandet hemma i ”The New Wave Of British Heavy Metal” men de är helt klart melodiösare än övriga band i den genren.

”Sanctuary”, som släpps den 3 juni, handlar i huvudsak om melodiös hårdrock med bra sång, och det har vi hört många gånger tidigare. Men när det levereras så bra som i det här fallet så går det inte att klaga på att skivan saknar originalitet. Producenten Andy Reilly har många bra skivor på sitt samvete (med bland andra Asia, The Cult, Bruce Dickinson och FM) och har säkerligen en stor del i det välljudande slutresultatet. Öppninglåten ”In Time” är ett starkt stycke med snygga tempoväxlingar och en bra refräng och det mönstret känns igen i varje låt fram till avslutande ”Sanctuary”, oavsett om det handlar om snabba, midtempo eller lugnare låtar.

Kuriosa: Paul Di’Anno (sång) och Dennis Stratton (gitarr), kända från Iron Maiden, var under en ganska kort tid medlemmar i Praying Mantis.

Magnus Bergström