nyaskivor.se

Band of Horses ”Infinite Arms” (Columbia/Sony)

Det har på 2000-talet skett något av en revival när det gäller proggmusik, folkmusik och s.k. amerikansk rootsmusik, det senare idag ofta populärt kallad ”americana”. Bland musikkritikerkåren har ”progg” och ”americana” blivt termer som står för något fint och autentiskt. Det här har lett till att även band som t.ex. Iron Maiden nuförtiden ibland får etiketten ”progg”, vilket aldrig skedde under bandets guldålder på 1980-talet. Då var ”progg” fortfarande något av ett nedsättande ord –  ”progg” sågs som pretentiöst och lite träaktigt och förlegat.

Men saker har alltså som sagt hänt sedan dess. Kanske har det att göra med den oroliga tiden i världen efter 11:e september 2001 och vårt behov av någon slags hemvävd traditionsbunden jordnära trygghet, som ovan nämnda musikstilar då i så fall skulle sägas kunna representera? Detta tål att begrundas vidare.

Det har hur som haver nu kommit en våg av inte minst amerikanska rock- och popband som tydligt och ofta uttalat inspirerats av 60-och 70-talsföregångar inom americana som Crosby, Stills, Nash & Young och The Band med flera. 2008 kom t.ex indiefolkbandet Fleet Foxes med sin självbetitlade debut och de internationella kritikerna vred sig ur led för att hylla bandets närmast sakrala stämsångdominerade musik.

Många av de här banden har en image där de klär sig i skägg och flanellskjortor, vilket gjort att det hela ibland kallas för ”flanellrock”. Och till kategorin ”flanellrock” får Band of Horses sägas höra. ”Flanell” är i det här fallet också extra passande eftersom bandet bildades i Seattle 2004 och denna stad var ju centrumet för många av de nedklädda flanellskjortebärande band som skapade grungemusiken under 1990-talet. Band of Horses har släppt två album tidigare: Everything All the Time (2006) och Cease To Begin (2007). Båda albumen betraktas nu som riktiga pärlor av en allt större växande skara fans runtom i världen.

Nya Infinite Arms är kanske poppigare än de tidigare plattorna och överhuvudtaget låter Band of Horses i mångt och mycket som en poppigare och slickare variant av Fleet Foxes, vilket är alldeles utmärkt. Den bitterljuva stämsången är bitvis helt magisk och många av de fint utsnickrade melodiösa låtarna känns redan vid ett par första lyssningar som smärre klassiker. Öppningspåren ”Factory” och ”Compliments” är vidunderligt bra. Jag blir euforisk!

Henric Ahlgren

The Soundtrack of Our Lives ”The Immaculate Convergence EP” (Akashic/Bonnier Amigo)

The Soundtrack of Our Lives som tidigare i huvudsak har släppt fullängdsskivor och ibland till och med mer (deras dubbelplatta Communion kom ut 2008) har nu gjort en download-EP.

The Immaculate Convergence innehåller fyra låtar och den första blir man direkt glad av. Det är en lite annorlunda version av låten The Passover från just deras dubbelalbum. Att de har valt att spela in just den sången igen tycker jag tyder på mycket gott omdöme. En riktigt bra, medryckande låt som ger en mässliknande känsla med Ebbot som predikar ”don’t worry, stop hurry”. Resten av EP:n har det typiska TSOOL-soundet som kännetecknar bra pop men ändå låter nytt. Take Me Back låter dock som ett spår jag redan hört och är lite för lik deras tidigare verk.

Av egen erfarenhet vet jag att TSOOL är ett grymt liveband och även om deras EP är värd att ladda ner är det en ännu större investering att gå på en av deras spelningar. Så tills nästa konserttillfälle infinner sig låter jag The Passover gå på repeat och inväntar förväntansfullt deras kommande låtar.

Fotnot: Från och med nu kommer TSOOL fortsätta att spotta ut nya låtar digitalt under 2010-2011 samt leverera sina magiska livespelningar fram tills den fysiska utgåvan av ”Origin Vol II”.

Rebecka Bergh

Topper – Punk Dont Death…Just Get Through It (Supernova/Cosmos Music Group)

                               I butik: 26 maj

Onsdagen 26 maj blir en högtidsdag för svensk punkrevival. Stockholmsbandet med det i sammanhanget  briljanta namnet Topper släpper sin efterlängtade andra fullängdare Punk don´t death…Just get through it och den är ordentligt bra.

Det låter lagom mycket Clash anno -77, det är slamrigt men samtidigt lagom polerat och mycket väl framfört. Framförallt  bjuder plattan, så gott som ända in på målsnöret, på en räcka smått fantastiska melodier med avväpnande refränger. Singeln Suburbs lyser starkast och hör till det bästa som åstadkommits inom svensk punk. 15 miles, Life och 60 seconds står inte långt efter. Egentligen är det bara i de tre sista spåren det sackar något. Avslutande Bloody dub, once a dub är skivans skamfläck: en obegriplig och svåruthärdlig dubhistoria.

Sammanfattningsvis är det alltså ändå en fröjd att Topper finns tillstädes och lyckas prestera så in i norden bra musik. Sångaren Bo Ramone Johander är ett välgörande tillskott sen senast, tillför ytterligare energi och skärpa.

22 maj är det releaseparty med spelning på Mosebacke. The Wall of Clash supportar.

Mats Johansson

Triumph ”Greatest Hits Remixed” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Det här är bra, det är helt enkelt riktigt bra och av hög klass. Triumph är ett klassiskt ”arena rock”-band vars musiker hanterar sina instrument på ett enastående sätt. Lägg också till sång i hårdrockens elitskikt. Voila! Det är receptet på Greatest Hits Remixed.

Det bjuds på 14 låtar: 13 klassiker och en tidigare outgiven coverinspelning (Love Hurts) och för lyssnaren är det bara att tacka, ta emot och njuta av underhållningen.

Bandets comebackkonsert på Sweden Rock Festival för ett par år sedan var inte rakt igenom felfri och visade upp ett ganska ringrostigt band. Men glädjen över att åter stå på scenen tillsammans gick det inte att ta fel på.

Åter till nya samlingsskivan: Det går inte att säga annat än att den som tycker om hårdrock med melodi och finess helt enkelt ska ha den i samlingen. Så är det bara. Punkt slut.

För den som inte är helt övertygad är det bara att kolla in låtlistan: Allied Forces, Lay it on the Line, Follow Your Heart, Magic Power, I Live For the Weekend, Hold On, Just One Night, Fight the Good Fight, Spellbound, Never Surrender, Lights Go Down, Somebody s Out There, Rock and Roll Machine, Love Hurts.

Och kan det vara så väl att den här samlingen betyder att bandet verkligen är tillbaka = ny skiva/turné är på gång…? Jag håller tummarna för det.

Magnus Bergström

H.E.A.T ”Freedom Rock” (Stormvox/Playground)

Melodiösa AOR-hårdrockarna H.E.A.T. från Upplands-Väsby kommer, efter den internationellt hyllade självbetitlade debutplattan (2008) och framgångsrikt deltagande i melodifestivalen 2009, nu med uppföljande andra albumet Freedom Rock.

Precis som på debutplattan är det här hantverkskickligt och snyggt producerat med ett trendigt sound som andas 1980-tal. I sina bästa stunder – jämförelsen är klyschig men svår att undvika – låter H.E.A.T. lite som Europes lillebrorsor, förslagsvis era Out of This World eller Prisoners of Paradise. I de svagare momenten drar det mer åt en urvattnad variant av Toto.

Första singeln ”Beg Beg Beg” från Freedom Rock gick in i ena örat och ut i andra, utan att sätta några nämnvärd spår hos mig. Och tyvärr är tendensen lite allmänt så när det gäller hela plattan. Allt är välproducerat och låter väldigt bra ljudmässigt, men sångerna är en gnutta för utslätade och biter sig inte riktigt fast på önskvärt vis. Det är helt enkelt inte lika vassa melodier och krokar som på debutplattan.

Faktum är också att ”1000 miles”, det tävlingsbidrag som H.E.A.T. deltog med i melodifestivalen (och som finns med som extraspår på nyutgåvan av debutplattan), i princip överglänser allt låtmaterial på nya Freedom Rock. Och det är inget styrketecken.

Hettan uteblir alltså den här gången och det ordentliga lyftet kommer aldrig. Att plocka in ett par hittiga utomstående låtskrivare med känsla för extra starka refränger vore kanske något att betänka inför framtiden? Då skulle H.E.A.T. kunna bli riktigt heta runt hela klotet, menar jag.

Henric Ahlgren

Tony Denikos ”Already Gone” (Indys/Hemifrån)

Med sitt nya (och tredje) album ”Already Gone” levererar Tony Denikos inget nytt för oss att beskåda under solen. Det är en mix av country, blues och americana som du säkerligen hört flertalet gånger förut. Men Tony kan sina saker och får skivan att vara intressant rakt igenom. Det är en varierande och trevlig platta för stunden, men ingen som lockar till att plockas fram för att spelas ofta – fast det beror mest på att det finns flera plattor i samma genre som är betydligt vassare – när den väl plockas fram för att spelas så bjuder den upp till dans.

Det som lyfter albumet är att Tony Denikos är en mästare med ord och vet hur han ska betona orden för att göra låtarna intressanta. En av skivans bästa låtar ”Auction Block” där Tony hånar att hela USA säljs ut. Ett annat höjdarspår är den tårdrypande balladen ”Broken Down Cowboys” som handlar om en ung ensam soldat som längtar hem. Men bäst av allt är ”Home For Christmas” om en ung pojkes önskan att hans döda pappa ska komma hem. Är du ingen större fantast av americana behöver du inte den här skivan på din inköpslista, men är du en hängiven lyssnar av genren americana kommer ”Already Gone” ge dig flertalet underhållande lyssningar.

Lars Svantesson

Thorbjørn Risager ”Track Record” (Cope/Voices Music/Triada)

Jag befinner mig på ett tåg mellan Stockholm och Karlstad. Någonstans i de då fortfarande snöbeklädda skogarna mellan Hallsberg och Degerfors. Så slumpar min mp3spelare fram albumet ”Track Record” av Thorbjörn Risager; som blir mitt soundtrack på den fortsatta resan genom det värmländska landskapet. Vilken platta!

Det är som att ta en tur tillbaka i tiden, till tiden innan skolade röster med idolambitioner. Thorbjörns röst är en helt fantastisk rockröst, som bemästrar allt från det rivigaste till det mjukaste. Han levererar alla låtar med en sådan känsla att man kan lyssna på den här skivan flera gånger om på raken. Musiken är som hämtad ur ett soundtrack från den amerikanska södern, det är blues med stark soulkänsla.

Lars Svantesson

Pathosray ”Sunless skies” (Frontiers/BAM)

Den som inhandlar ”Sunless Skies” kommer att ge öronen en dos progressiv metal av bra klass från Italien i form av andra skivan från Pathosray. Musiken har inslag av exempelvis Dream Theater, Symphony X och Fates Warning men är inte fullt i klass med dessa – än är bäst att tillägga, för bandet har stor potential och kommer troligtvis att bli bättre för varje skiva.

”Crown Of Thorns”, ”Sons Of The Sunless Sky” och ”Poltergeist” är undertecknads personliga favoriter efter ett tiotal lyssningar. Sångaren Marco Sandron är värt ett extra omnämnande eftersom han låter mer engelsk i uttalet än de flesta italienska sångare och växlar naturligt mellan lugn och aggressiv sång. Och duktige gitarristen Alessio Velliscig tar varje chans han får att bränna av solon i Yngwie Malmsteen-stil. På ”Perpetual Eclipse” och ”Poltergeist” gästsjunger Silvia Marchesan och på ”The Coldest Lullaby” och ”Rainfall” är det Klaaire som ger en hjälpande hals. Båda kompletterar Marco på ett bra sätt och bidrar till skivans variationsrikedom. ”Sunless Skies” rekommenderas för den som vill ha sin metal varierad och melodiös (men ändå med ett visst sting).

Magnus Bergström