nyaskivor.se

Iggy Pop & James Williamson ”Kill City (Restored, Re-Mixed, Remastered)” (Alive Records/Sound Pollution)

                                      Spotify

Efter The Stooges upplösning spelade sångaren James ”Iggy Pop” Osterberg och gitarristen James Williamson in albumet Kill City 1975 som en sorts demo med syftet att skaffa Pop ett skivkontrakt som soloartist. Plattan sjöngs in på helgerna då Pop hade permission från det mentalsjukhus där han genomgick en behandling för heroinmissbruk. Kill City kom dock sedan att släppas först 1977 efter att Pop redan fått soloframgångar med de två David Bowie-producerade albumen The Idiot och Lust For Life.

Detta är en ny remastrad version av Kill City där Pops sång har blivit mer tydlig i ljudbilden och låtar som förut varit fadade nu får klinga ut till sista tonen. Kill City anses av en del som Pops mest underskattade album och värt mer beröm än det fått. Jag kan bara instämma. I de mest briljanta stunderna låter Pop & Williamson här som ett Rolling Stones i högform fastän bättre. Kill City är en pärla som nu fått en välförtjänt putsning.

Lyssna på ”Kill City”, ”Johanna”, ”No Sense of Crime”, ”Lucky Monkeys”.

Henric Ahlgren

John Legend & The Roots ”Wake Up!” (Columbia/Sony)

Min kompis, med utmärkt musiksmak liknande min egen, gillar både John Legend och The Roots – men var för sig. I och med att de nu har lierat sig på albumet Wake-Up!, ansluter även jag mig till fanskaran.

John Legend har för mig varit en soulsångare i lättmjölksklassen och The Roots  har jag aldrig tagit mig tid att kolla in. Det är tydlig att man har sina brister.

Denna sammanslagning är det bästa som hänt den klassiska soulmusiken på år och dag. På detta album blåser de nytt liv i en rad soullåtar med amerikanskt medborgarperspektiv från 60-talet och framåt. Med The Roots i studion och i producentstolen sjunger John Legend med ett nytt självförtroende som för mig är förbluffande. Kanske är det befriande att få sätta tonsillerna i rörelse i låtar av Marvin Gaye och Donny Hathaway när man har ett kanonkomp i ryggen. Här finns också några utmärkta duetter och en liten dos rap. John Legend avslutar detta ljus i soulmörkret med den egna nyskrivna Shine.

Hoppas detta samarbete fortsätter med ett nytt album med orginallåtar vad det lider. Fler sångare som letar efter en nytändning  borde slå en signal och boka tid med The Roots i studion, till exempel Joe Cocker.

Bengt Berglind

Helstar ”Glory Of Chaos” (AFM/Sound Pollution)

 
 
Sångaren James Rivera och resten av bandet är något av en institution inom den lite hårdare delen av det omfattande musikträdet som kallas heavy metal. På nya Glory Of Chaos är musiken dessutom mer thrashinfluerad (typ ett melodiösare Exodus) än tidigare och det är till bandets fördel.

Enstaka favoritlåtar är svåra att finna efter en handfull genomlyssningar, men det går inte att blunda för Alma Negra – en fantastisk uppvisning av Rivera som visar att det trots många år i branschen är möjligt att fortfarande vara i den absoluta rösttoppen. Och att Summer Of Hate drar mer åt mid tempo-hållet känns inte helt fel, i och med att den då bryter mönstret en aning och därmed ger variation.

Ska man anmärka på något så är det – som i så många liknande fall – bristen på låtar som sticker ut. Det känns mer som en jämn massa, förvisso en mycket stabil och till största delen angenäm sådan.

Mitt korta slutomdöme lyder som följer: en alldeles utmärkt skiva att headbanga till. Och som ett tips kan nämnas att jag är helt övertygad om att skivan växer för varje lyssning.
 
Magnus Bergström

Popa Chubby ”The Fight Is On” (Provogue/Border)

                               Spotify

Vad är det som gör en 120 kilo tung flintskallig New York-bo så fantastiskt
härlig och alldeles, alldeles underbar? Kan det vara all den pondus som strålar
ut från den skräddarsydda skinnvästen iskuren på den välmatade överkroppen?
Eller kanske de kraftfulla armarna – med alla tatueringar och dess mångfald av
innebörd – som avslutas med de knubbiga men ack så känsliga fingrarna?

Nja, ingenting av detta är egentligen den springande punkten. Det är nämligen
bara en ynka pytteliten detalj som gör denna storväxta man så oerhört
fängslande. Det var inte på något sätt överraskande att barnmorskan vid födseln
fick ögon som var större än tefat. Docenter, vetenskapsmän och allmänt lärde män
har därefter slitits mellan hopp och förtvivlan i sin iver att lösa den
förbryllande gåtan. Ännu till dags dato är och förblir detta ett mysterium. Popa
Chubby var nämligen född med en gitarr på magen.

Popa Chubby alias Ted Horowitz såg dagens ljus en glänsande vårdag 1960. Redan
tidigt stod det klart att han var den utvalde. Han var kallad till jordelivet
för att spela vit elektrisk blues med tunga influenser av rock och ingenting,
absolut ingenting annat.

Sedan debutskivan 1994, ”It’s Chubby Time” har en jämn, fin leverans av plattor
passerat i revy. De som sticker ut mest är ”One Million Broken Guitars” (1998) ,
”The Good The Bad And The Chubby ”(2003) samt den makalösa ”Electric Chubbyland
Plays Jimi Hendrix” (2006).   

Idel ädel guldkorn vaskas fram på den fullmatade och kanske tuffaste skivan
hittills – ”The Fight Is On”. Titlar som ”We Got Some Rocking To Do” och ”Rock &
Roll Is My Religion” talar sitt tydliga språk. En Gibson Les Paul gör
fortfarande underverk även om (eller tack vare att) den är nersliten av ringar,
kedjor, klockor, naglar och allehanda tillhyggen. Det finns förmodligen inte
heller något vackrare än en Vintage-gitarr som pryder en välmående, kraftfull
ölmage.

När ”Wicked Wanda” trippar fram längs boulevarden är alla lyktstolpar
högriskobjekt. Att vända sig om vid fel tillfälle kan ge en obehaglig
överraskning och inte alls den njutning som var avsedd från början.  Samma
trevliga taktfasta toner strömmar ut i ”Locked In A Memory” där fingrarna
arbetar likt vingslagen på en kolibri och inte lämnar en oberörd plats på
gitarrhalsen.

Att luras in villfarelsen att Poppa Chubby skriver enkla. banala texter till
sina melodier vore ett justitiemord. Vi bevittnar den raka motsatsen, då
samhället och dess beslutsfattare i allra högsta grad förebrås med underfundiga
sammansättningar av textremsor utarbetade med spetskompetens. Det skrivna ordet
sammanfaller idealiskt med de medryckande sångerna som t.ex. i ”It’s over” som
känns som skivans höjdpunkt. Under den här rocklåten går först högerbenet igång
med en förvånansvärd taktfasthet men vänsterbenet är inte sent med att haka på.
Sensmoralen blir att det aldrig är över förrän den tjocka damen har sjungit. I
det här fallet är damen dock förtäckt och yttermera personifierad av självaste
mr. Chubby. 

Som om inte detta vore nog så avslutas kapitlet Chubby denna gången med en äkta
live version på Motorhead’s ”Ace of Spades”. Ibland är det tillåtet att ta ut
svängarna eller hur?

Detta är en skiva för alla Jimi Hendrix fans. Det är bara ett problem. Tanken
leker oupphörligen med att det här rentav är ett strå vassare. I alla fall för
att vara en högerhänt gitarrist så kan den gode Chubby bättre än någon annan
levande sin blues och mer därtill.

När skyskraporna i Bronx sträcker sig efter himlen hörs toner nere från
källarvalven där endast de kulturella finsmakarna befinner sig. Här hörsammas
toner från en mogul som man skulle kunna tro härskar genom söndring. Nu är det
egentligen inte så komplicerat. Det är i själva verket bara så att ”The Fight Is
On”.  

Thomas Claesson

Kultfakta: Själva namnet Popa Chubby är en lek med det idiomatiska slanget ”pop
a chubby” vilket innebär att få erektion.

Anthony Crawford ”Five is Red” (Admiral Bean/Hemifrån)

De två första singlarna från ”Five is Red” doftar Beatles och slutet av 1960-talet. Det finns en viss retrokänsla över hela skivan. En fräsch sådan. Det är ”Self to the dark” och ”Window down” jag pratar om. Visst osar det Neil Young också över dessa två låtar.

Resten av skivan smakar en stor portion av just Neil Young men även My Morning Jacket. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att Anthony spelar med i Neils band till vardags och skivan är inspelad tillsammans med Everest och även Bo Koster från just MMJ. Jag blir väldigt nyfiken på bandet Everest och deras egna musik.

Det är i slutet av skivan som de malande gitarrerna kommer igång på riktigt och når själva kulmen i ”That ole highway” och What a way to begin”. Där hittar man referenser till Jesse Malin och mästaren själv Ryan Adams.

Jag hävdar bestämt att Anthony Crawford är mer intressant än både Neil Young och My Morning Jacket av idag. MMJ känns som de är på väg att somna in och Neil Young är ju inte den mest aktuella killen i stan heller. Men han var och det skall han ha respekt för – även om det nu är Crawford som regerar!

Mattias Ransfeldt

Boister ”Some moths drink the tears of elephants” (Indys/Hemifrån)

En fantastisk blandning av Tom Waits skrammel, circus-liknande musik och Cat Powers lunga finstämda toner. Men det finns även spår av Eels (om någon minns dem). Vissa låtar blir så där härligt dansanta som bjuder upp till spontan dans kring lägerelden, när cirkusen har stängt och alla har gjort sina sysslor. De mer lugna låtarna är nästan så vackra att man vaggas till sömns. De blir som godnattsagor.

Anne Watts ha ren skön röst som gör sig bra till de zigenarliknande tonerna på ”Some moths drink the tears of elephants” vilket för övrigt är en grym titel på en skiva. Och vem kan motstå en skiva med en elefant på omslaget som innehåller dragspel, banjo och trombon. Bara en sådan sak.

Skivan har ett vemod och en gnutta hopp, en sprallighet som tilltalar mig. Den har en viss råhet och blandar blues, jazz och Vauduvill.

Mattias Ransfeldt

Terrible Lizard ”Terrible Lizard” (Indys/Hemifrån)

Hur många punkrockband finns det som låter så här? Det här blir avdankad pubrock, likt Psychopunchs skiva “We Are Just As Welcome As Water In Satans Drink” där titel och omslag är bättre än skivan. Så är det i det här fallet. Jättetråkig punkrock som hör hemma på ett sunkigt hak någonstans. Det blir nästan att Chicago trio blir någon variant på bandet The Presidents of United States of Amerika. Fast sämre. Mycket sämre. Inte lika roliga. Pubrock som egentligen inte bör upplevas eller inte heller på något sätt spridas vidare. Jag vill utfärda en musikvarning här: Akta er för ödlorna!

Mattias Ransfeldt

Celilo ”Bending Mirrors” (Homesweet/Hemifrån)

Om man har tröttnat på My Morning Jacket och Wilco, tycker att Neil Young var bättre förr. Då har ni vaskat fram guld om ni inte redan har upptäckt Celilo.

Sångaren Sloan Martin hävdar att deras influenser är Neil Young, Sun Kill Moon och Pink Floyd mfl. Det kan inte stämma bättre än så. Hur beskriver man Neil Youngs musik rättvist? Retro-rock? Den här skivan håller sig inom ramen Neil Youngs 70-tals skivor och My Morning Jackets skiva ” It stills moves”. Likt svenska Claes Cleeve & Sasquatch klarar Celilo av att förvalta musikarvet från Neil.

Om man lyssnar på Anthony Crawfords röst  på ”Five is red” så låter han liksom Sloan Martin väldigt likt Neil Young på sången. Musiken ligger också väldigt nära, därav är det svårt att inte dra referenser just till denna herre.  Ibland är Celilo mer Neil Young än Neil Young själv. En skiva som borde finnas i var mans skivhylla. Jag vill därför passa på att hylla denna grupp och hoppas att fler får upp ögonen för dem.

Mattias Ransfeldt

Rhett Miller ”Rhett Miller” (Shout Factory/Hemifrån)

Old 97´s sångare Rhet Miller testar då och då sina vingar med diverse soloalbum. Det blir en karbonkopia av Whiskeytowns Ryan Adams men som inte riktigt kommer fram. Inte för att det han gör är dåligt men det är inte unikt och inte heller hejdundrandes bra. Det är inte så att jag hoppar jämfota av lycka och berusning. Det finns en uppsjö av artister och grupper som låter alt-country och det är svårt att sticka ut ur den massan. Bandet Old 97´s bildades i början av 1990-talet och har inte nått de stora framgångarna utan ligger och skvalpar på en lite lägre nivå än Ryan Adams och hans Whiskeytown.

Låten ”Happy birthday don’t die” handlar om hur han tror att världen ser ut när hans dotter Soleil fyller 100 år. Det är väl den trevligaste och sticker ut mest på albumet.  För övrigt är det inte mycket att hänga i julgranen. Påminner om ett av Ryan Adams lågvattenmärken.

Mattias Ransfeldt

Toby Keith ”American Ride” (MCA/Universal)

När den årliga countrygalan rullar förbi i TV-rutan återfinns alltid Toby Keith på parkett eller på scenen. Han tillhör den stora skara hattbärande artister som brukar dominera denna tillställning fullständigt. Men varför bär dom hatt? Är det för att flinten växer, eller är det för att de vill visa att de huvudsakligen fortfarande är countrymusiker? Gränserna håller nämligen på att suddas ut mellan rock, pop och country. Detta märks med all tydlighet på Toby Keiths senaste album American Ride.

Titellåten är bredbent rockig med en bra melodislinga som äter sig in medvetandet. Precis som en hitlåt ska göra. Kollade du på Toby hos Skavlan eller på Nobels fredprisgala i Oslo så förstår du varför. Det som jag tror kan bidra är att Toby Keith och många andra crossover countryartister omger sig med skickliga musiker som spelar live på scen och TV-sändningar. Deras band på scenen är ett mindre storband på åtta till tolv musiker och körsångare. Själv föredrar jag när Toby drar ner tempot och reflekterar över olika teman som i Cryin’ for me och Are you feelin’ me.

Denna platta dräller av fullt godkända låtar enligt formulär A i Toby Keiths låtskivarskola. Ibland med lite bluesfeeling i If you tryin’ you ain’t eller den irlänskt färgade Gipsy driftin’. Annars är det fullt spjäll som gäller för mr Keith rakt in i den superamerikanska solnedgången. Då räcker det för mig och jag söker mig istället inåt den moderna alternativa countrymusik som det finns massor goda exempel på. Son Volt, Wilco och Jayhawks är tre sådana exempel.

Bengt Berglind