nyaskivor.se

Carly Simon ”Never Been Gone” (Warner)

Carly Simon är med Never Been Gone  en i den långa rad av mer eller mindre glömda popartister som vill komma igen, och gör detta med nya halvakustiska versioner av hennes gamla hits – plus några nya låtar. Till hjälp har hon sonen Benjamin Taylor. Pappa heter James, men det visste du väl redan? Jag har ett närmare musikaliskt förhållande till honom än till Carly och hennes musik.

Jag känner igen hitsen You´re so vain, Boys From The Trees och Comin´ Around Again. De fastnar nu och gjorde det då de kom första gången också. Men nu är det bara så att  Carlys röst berör mig inte det minsta, även om det är avslappnat och skönt att lyssna på. Jag kräver och vill att något ska gripa tag och dra mig in i musiken och dess underbara värld. Men sorry Carly, det har du aldrig gjort, varken nu eller när det begav sig. Det gör däremot den förre detta mannen James Talylor både nu och då; men det hör egentligen inte hit. Ett stortpluspoäng ska i alla fall Carly ha för texten till You So Vain. Enligt legenden var Mick Jagger måltavlan.

Bengt Berglind

Syn:Drom ”With Flesh Unbound” (Vicisolum/Sound Pollution)

Det är glädjande att konstatera att svensk death metal är fortsatt välmående. Sundsvallgrabbarna i Syn:Drom levererar med sin debutplatta With Flesh Unbound i stort sett exakt det som ett death metal-fan vill ha: högt tempo och bra sång i stil med Morbid Angel och Vader, men med liiite mer melodier.

Speltiden 35 minuter är för genren helt ok = en lagom dos mangel när så önskas. Om dom melodiösa inslagen varit fler så hade betyget blivit högre. Det är sådana grepp som gör att death metal-band har möjligheten att sticka ut mer från mängden. För ska man anmärka på något så är det att ibland känns With Flesh Unbound som att lyssna på en och samma låt.

Bäst på skivan är inledande (ja, jag bortser från det ganska intetsägande introt) Scorned Messiah och avslutande Winds Of Disease, som båda är ganska varierade och med sångaren Jonny Pettersson i absolut toppform.

Jag måste också lyfta fram trummisen Daniel Mikaelsson som håller lika hög klass som dom stora namnen i genren.

Syn:Drom är onekligen ett intressant band att hålla ögonen/öronen på nu och i framtiden (då förhoppningsvis med fler melodiösa inslag).

Magnus Bergström

Sinne Eeg ”Don’t Be So Blue” (Red Dot/Triada/EMI)

Mina närmaste referenser till Sinne Eeg är Norah Jones och Diana Krall fast utan den uppenbara popkänslan som de två tidigare nämnda ofta har i sina låtar. Med andra ord är Sinne Eegs musik fin jazz som för min del enbart fyller en funktion, det vill säga som bakgrundsmusik. Tyvärr hittar den inte närmare mitt hjärta än så.

Lars Svantesson

Sarah Blasko ”As day follows night” (Dramatico/Bonnier Amigo)

Sarah Blasko gör med detta album en storsatsning på Europa. Hon har en lång och gedigen karriär bakom sig ,  – down under. Till sin hjälp har hon den svenske producenten Björn Yttling  från poptrion Peter, Bjorn and John och en hög med svenska musiker. As Day Follows Night  är  en elegant och storslagen produktion med ett stort spektra av stilar och tempon i musiken. Jazziga instick blandas med cabarémusik, valstempon och mörkare vemodiga melodislingor.

I början ger musiken ett splittrat intryck. Det finns inget att hålla sig i och känna sig trygg. Men efterhand löser detta sig när man får förtroende  för Saras röst och hennes sätt att sjunga. Fram träder då en säker och nyskapande kvinnlig artist. Sedan måste man ge en stor guldstjärna till Björn Yttling för den suveräna produktionen som skapar stämningar med sina skiftande ljudlandskap.

As Day Follows Night är ett album som växer ju mer du lyssnar och öppnar ditt musiköra på vid gavel.  

Bengt Berglind

Amy Macdonald ”A Curious Thing” (Mercury/Universal)

Amy Macdonalds andra album A Curious Thing är tragiskt nog överproducerat. Att gömma denna genuina skottska turboröst och en handfull bra poplåtar i bombastiska orkestermattor är på gränsen till straffbart.

Även förra albumet This is the life var på var på väg mot katastrof som detta album stundtals är, men räddades av charmen i musiken och texterna. Producenten vem det nu är, tänker nog så här att med den här häftiga rösten som Amy har ska det rockas så inihelsefyr så det hörs över hela de brittiska öarna och lite till. Men så blir nu inte fallet. Alla påhittiga pålägg och det flåshurtiga tempot tar udden av allting och öronen vägrar att vara lyhörda och ta emot Amy Macdonalds  popmelodier.

Amy gästade nyligen Landet vi lever i och hyllades i storstadspressen för sitt musicerande med en tight liten rock- och popcombo i sitt sällskap. Så skulle jag vilja att det lät på platta också. Exempel på detta är My One Love och This Pretty Face, lättfotat popmusik utan större åthävor och utan ton av studiofläsk i ryggen. Allra, allra bäst och rent av magiskt blir det i plattans sista spår. En helakustisk liveversion av Springsteens Dancing in the dark.

Bengt Berglind

Pretty Maids ”Pandemonium” (Frontiers/Bonnier Amigo)

I en föränderlig värld känns det tryggt med Pretty Maids, som med nya skivan Pandemonium levererar dansk dymnamit i sedvanlig stil.

Det går inte att undgå att imponeras av herrarna Ronnie Atkins (sång) och Ken Hammer (gitarr) som trots många medlemsbyten genom åren ändå (nästan) hela tiden lyckats hålla skutan på rätt köl.

Och det kanske är att skruva upp förväntningarna för mycket för den som inte hört nya skivan, men jag vågar ändå påstå att den är en näst intill perfekt mix av Jump The Gun och Sin-Decade. Det vill säga undertecknads personliga favoriter av bandets tidigare alster. Hur som helst; oavsett jämförelser bakåt i tiden så är det bara att konstatera att bandet övertygar och fortfarande är relevanta.

För bevis på sistnämnda är det bara att lyssna på inledande titelspårsrökaren Pandemonium, som innehåller allt lyssnaren förväntar sig av bandet. Det vill säga en väl avvägd blandning av melodiöst och aggressivt gitarrspel, läckra keyboardslingor och bra/personlig sång.

Men det finns lugnare tongångar på skivan också, exempelvis I.N.V.U. – också en viktig ingrediens i danskarnas sound.

Andra starka låtar som är värda att spelas extra mycket är One World One Truth (bra driv och bra refräng), Final Day of Innocence (introt är en snygg passning till The Who-låten Won’t Get Fooled Again) och It Comes At Night (visar upp en lite tyngre och ”mörkare” sida av bandet).

Minus då? Jo, att det saknas en riktigt stor ”sing along”-låt i stil med Savage Heart. Synd, då bandet har den potential som krävs, men trots det inte får till den där goa’ fullträffen. Och så vore det inte fel med en akustisk låt med herr Atkins personliga röst i fokus.
Till sist en personlig reflektion: Det känns en smula overkligt att det har gått hela 20 år sedan Pretty Maids spelade på Nobelstadion i Karlskoga (med Alice Cooper som headline).
 
Magnus Bergström

Revolve ”Burning Money” (Screaming/PLU)

Lite väl intetsägande och lite för mycket hårdrock för att falla mig i smaken till fullo. Men i sina ljusstunder är det tungt, maffigt och riktigt medryckande.

Revolves musik står med ena foten i rockgenren och andra i hårdrocksgenren – enligt mig påminner musiken en heldel om Foo Fighters (fast inte ens i närheten av lika bra). Det här är inte det minsta nyskapande och kanske är det därför det inte känns speciellt intressant, trots att låtarna inte egentligen är dåliga.

Bäst av allt är skivans ballader som är riktiga powerballader och skulle nästan kunna vara hämtade från 80-talets hairmetalscen. Det är just balladerna som höjer upp skivans totala betyg till en stark 3:a.

Lars Svantesson

Saint Deamon ”Pandeamonium” (Frontiers)

Nu kommer äntligen uppföljaren till ”In shadow lost from the brave” från förra året. ”Pandeamonium” är Saint Deamons andra släpp på hårdrockshimlen och släpps 20 maj. Detta är ju faktiskt en grymt bra skiva. Med sin melodiösa hårdrock, sina starka powerballader och sköna refränger visar de här grabbarna att bandet kommer vara med i gemet länge, lääääänge.

Lyssna på den helt sagolika ”Deseption” och njut. Det är faktiskt en av de bästa låtar jag hört. Löjligt bra och hela skivan håller en så hög klass att jag vill utnämna den till årets bästa, trots att vi bara är i maj månad. Uppföljare brukar vara svåra, men här har Saint Deamon verkligen lyckats att göra en skiva som kommer att ge eko i den melodiösa metallvärlden, och det för en lång tid framöver. Namnet Saint Deamon är uppkallat efter ett spökskepp. Det kan man kalla att få vind i seglen…

Ni som gillar Astral Doors, Sturm und Drang (tonårsgrabbarna från Finland) och Silent Force kommer inte att bli besvikna.

Kuriosa: Det svensk-norska bandet bildades 2006 av trummisen Ronny Milianowicz (Dionysus, Hammerfall). Producerad av Roy Z  (Judas Priest / Halford, Bruce Dickinsson) och  Jens Bogren (Opeth, Paradise Lost) och det borgar såklart för att skivan håller en hög kvalite. En MYCKET bra sångare vid namn Jan Thore Grefstad som tidigare spelat med bl.a. TNT, gitarristen Ronnie Le Tekro i hans band Wild Willy’s Gang. Där efterträdde han faktiskt självaste Jorn Lande.

Lars Söderberg

Dylan Mania by Beatrice Ardisson (Naive/Playground)

Fransyskan Béatrice Ardisson är ord- och ljudkonstnär, och en sorts samlare av coverversioner av kända artisters låtar. Bowie Mania kom för ett par år sen. Nu släpps skivan Dylan Mania med – just det! –  tolkningar av dylansånger.

Det är en minst sagt brokig samling. Uttolkarna är såväl franska som internationellt mer bekanta artister och grupper. Nästan alla musikaliska uttryck finns representerade. Ibland är det mycket bra. Slumcats punkslamriga version av Subterranean Homesick Blues är ett exempel på det. Bryan Ferrys febriga A Hard Rain´s A-Gonna Fall ytterligare ett. Antony & the Johnsons sorgsna tolkning av Knockin´ on Heaven´s Door är hårresande bra. Oftare låter det tyvärr mycket sämre. I några fall rentav uselt. I´ll be Your Baby Tonight görs av French Connection med hemskt, knappt uthärdligt jazzsvängdäng. En Just Like a Woman, framförd av Minimatic och sjungen med stark fransk accent är heller inte kul. Detsamma gäller Kumisolos Mr. Tambourine Man i kass, glättig popversion. Dylan då? His bobness himself? Jo, även han är representerad. Gör så att säga cover på sig själv i Animals, Birds and Cigarettes, som dock inte är med på den förhandsutgåva undertecknad har haft tillgång till. Den är hursomhelst inkluderad om man köper skivan.

Mats Johansson

M. Ward ”Hold time” (4AD/Playground)

Så fort jag hör en platta med M. Ward känns det som han vevar igång ett jättepositiv från 1930-talet som innehåller alternativ rockmusik komponerad av självaste Django Reinhardt. Det är en raspigt härlig kombination av amerikansk folkmusik, rock, blues och country med lätta inslag från Hawaii. Stålljudande gittarer som bildar underbara mattor av ”hängsväng”. Mannen har en makalös känsla för små finskurna melodier som kommer upp i ett makalöst sväng med små enkla medel.

Jag blir alltid på ett jäkla bra humör när jag hör Matt sjunga, det finns någonstans en underfundig positivism som är svår att sätta fingret på. Helt klart är att han är en av de absolut intressantaste låtskrivarna/producenterna med sitt speciellt uppbyggda ljudlandskap vilket faktiskt många gånger känns kretsa kring tidsepoker som för länge sedan passerat samtidigt som det är fräscht och nytänkande.

Detta är en mycket homogen platta som säkert är med i fighten om mina årets topp 20 album när december månad vilar tungt över oss, dock når det inte riktigt upp till superalbumen ”Transistor Radio” och ”Post-War” men jag tror fortfarande att vi inte hört denne mans mästerverk.

På plattan tar han hjälp Lucinda Williams på den långsamma ”Lonesome Me” vilken är som klippt och skuren för damen i fråga. Det finns dock ett gäng låtar som är intressantare än just denna duett som t.ex. titelspåret eller ”Epistemology”. Med på plattan finns också Jason Lytle tidigare i Grandaddy som f.ö. släpper sin solodebut denna månad. I bakgrunden finner vi aktrisen Zooey Deschanel vars röst verkligen trivs i Matts ljudlandskap. Hoppas ni inte missade plattan ”She & Him – Volume One” med de båda från ifjol.

När ”Never Had Nobody Like You” eller Buddy Holly klassikern ”Rave On” i Matts regi ljuder ur stereoanläggningen kommer jag i sådant självsväng att jag är tvingad att gå ut på balkongen för en nypa luft. Tänk om man kunde stanna tiden för ett slag, då skulle jag gärna göra det med M. Ward i CD-släden.

Tomas Ingemarsson