nyaskivor.se

Carolina Chocolate Drops ”Genuine Negro Jig” (Nonesuch/Warner)

Står du som jag ibland framför skivhyllorna och inte har en aning om vad du tycker om att lyssna på just då. För det ska ju passa in med tanke på väderlek, årstid, sinnesstämning, tid på dygnet och kanske också sällskap. Suckar du då djupt och plockar fram något som du lirat ettusenfemtioåtta gånger tidigare. I mitt fall kan det då bli Van Morrisons Moondance eller Dylans  Mercy.

Har du hamnat i denna situation och behöver  ett bra alternativ. Införskaffa Carolina Cholate Drops. Denna trio som består av unga afro-americaner tar dig med på en resa tillbaks till den amerikanska södern för många månar sedan. Musiken är helakustik med banjo, fiol och gitarr i förgrunden och skulle kunna vara ett nytt soundtrack till en fortsättning på filmen O brother where art thou. Det svänger ordentligt om musik från förr tänker man och blir kanonlurad då man upptäcker att CCD smugit in en R&B hiten Hit Em Up Style i oldstringbandförklädnad. På ett likande sätt gör de också med Tom Waits Trambled Rose. Mellan dessa väver man i jiggar, folkmusik ballader och en accapellalåt  som kunde härstamma från Old England. Eller kanske är den nyskriven? Så fortsätter det hela albumet igenom och man lyssnar och njuter med ett vidöppet musiksinne.

Bengt Berglind

Strandvägen ”Den vingliga vägen hem” (Commendante/Triada)

        I butik: 26 maj

Efter nyåret har det kommit ut flera skivor med bra rockmusik med punknerv på svenska. Och här kommer den absolut bästa av dem alla, Strandvägens debutskiva ”Den vingliga vägen hem”. Göteborgskvartetten Strandvägen är som en mix av Perssons Pack och Nina Rochelle (ni vet Martin ”Rymdraket” Svenssons rock/punkband som förövrigt släppt två kanonplattor).

Skivan sitter som ett smäck från början till slut. Det finns inga dåliga låtar, alla är bra och fyller sin funktion att höja upp albumet. Varierande låtar som rör sig mellan upptempo, ballader och midtempolåtar. Låtarna behandlar ämnen som kärlek, familjeliv, revolt och droger/missbruk. Låtarna har en poetisk känsla som är rak på sak, vilket gör att allt känsla äkta och ärligt. Texterna och musiken fungerar som i en perfekt symbios. Rockmusik i den här klassen är mycket stor konst. Som du förstår är det en total omöjlighet att tipsa om några låtar som står ut över de andra – därför tipsar jag om att gå till bandets myspacesida och provlyssna på låtarna som finns där.

Det är bara att ställa sig och köa utanför skivbutiken den 26 maj när plattan släpps, för du vill väl inte missa årets svenska platta?

Lars Svantesson

Alan Parsons ”Eye 2 Eye/Live In Madrid” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Den mångfasetterade Alan Parsons har utan tvivel en hel del på sitt samvete. Man
får gå tillbaks ända till ursprunget för den moderna musikens tideräkning för
att förstå vidden av hans musikaliska fallenhet (kompositör, musikproducent och
musiker). Anno dazumal 1968 bidrog han med – som blott 18 årig studiotekniker –
att lyfta fram ljudmattan till den grandiosa ”Abbey Road” av de inte helt okända
The Beatles. Förtroendet var cementerat och bakom spakarna vid uppföljaren (och
slutet på en era) ”Let It Be” stod ej längre inkognito samme man. Parsons arbete
som studiotekniker kröntes sedermera med Pink Floyds mästerverk och förmodligen
den mest betydelsefulla skivan någonsin – ”The Dark Side Of The Moon”(1973).

Efter att ha bildat ”The Alan Parsons Project” tillsammans med Eric Woolfson
1975 följde en räcka studioplattor. De allra första och enligt min mening de
mest tongivande var ”Tales of Mystery and Imagination” influerad av Edgar Alan
Poe vilket gör att den kusliga atmosfären förstärks och sätter direkta avtryck i
medvetandet samt ”I Robot” där experimentlustan och den tekniska fulländningen
kryddas med bitterljuva melodier.

Efter att i många år varit bortglömd och väl undanstuvad i en gammal trälår på
vinden träder nu Alan Parsons och hans projekt fram i dagsljuset och lyfter som
en gigantisk fågel Fenix upp mot himmelen. 30 år av mörker släpps ut och livs
levande människor ställs på en scen långt ifrån tryggheten i den slutna
inspelningsstudion. 

Liveskivan ”Eye 2 Eye” tål att lyssnas på och åskådarmassan får sina behov
uppfyllda. Ett antal duktiga musiker bistår med sina kunskaper och förvaltar
arvet från 70-talet briljant. Sångare från när och fjärran sätter färg på
tillvaron och avlöser varandra i en kaskad av angenäma hitlåtar och mera
eftertänksamma epos. 

Detta är den ultimata instegsskivan om man vill lära känna Alan Parsons. Han
styr sin ensemble kraftfullt, med omväxling och fascination precis som den
mentor han är utsedd att vara. 

Spektrumet från en svunnen tid speglas i de (ibland alltför) vackra melodierna
”Don’t Answer me”, ”Time”, ”I Wouldn’t Want To Be Like You” och ”Don’t Let It
Show” varvade med de progressivt obskyra ögonstenarna ”Breakdown/The Raven” och
”(The System Of) Dr. Tarr and Professor Fether” där illmarigheten har sitt
högsäte.

Denna sedelärande föreställning förseglas slutligen med ”Games People Play” och
det är bara att slå ett rött sidenband runt konvolutet och sätta ett sigill på
en välproducerad liveskiva som varmt kan rekommenderas till den något mognare
lyssnarskaran.

Thomas Claesson

Fotnot: Den amerikanska författaren Edgar Alan Poe levde mellan åren 1809-1849.
Under sin korta levnadstid skrämde han slag på både folk och fä med sina
mystiska skräcknoveller. Legenden förtäljer att hans ande lever kvar än idag och
möjligen kan man genom hans verk få svar på den stora frågan som mänskligheten
än idag ställer sig och det är inte varifrån ljuset kommer utan var mörkret har
sitt ursprung.

Petter ”En räddare i nöden” (Pope/Universal)

Petters senaste alster En räddare i nöden bjuder på några få bra spår. Däribland de spännande duetterna med Magnus Carlson och Timbuktu, Gör min dag respektive Älskar din stil. Två lite oväntade möten som får det att hetta till lite.

Temperaturen är annars förvånande låg. Samplingarna lite fantasilösa och Petter själv låter väl trött ibland. Skriver man en låt som Hård värld får man banne mig ta och låta som om man menar det man säger. Nä, Petter, det här förpassar vi till glömskans vrår och ser fram emot nästa gång.

Mats Johansson

Paul Weller ”Wake Up the Nation” (Island/Universal)

Paul Weller, före detta sångare i legendariska The Jam på 70-och 80-talen och utmejslad estet med mods- och soulkulturen som stora riktmärken, är idag en av de främsta brittiska pop-/rockikonerna jämsides exempelvis Morrissey och har blivit något av en nestor och fadersfigur för efterkommande urtypiska brittband som Oasis med flera. I hemlandet går Weller nuförtiden i musikpressen under smeknamnet ”The Modfather”.
 
Efter en mellanperiod i fotspåren av tiden med The Jam började Weller under 90-talet att bygga upp en framgångsrik solokarriär med bland annat de hyllade albumen Wild Wood (1993) och Stanley Road (1995). Förra albumet 22 Dreams (2008) framhölls närmast unisont av kritikerkåren (i alla fall av de inbitna anglofilerna) som det slutliga mästerverket i katalogen. Plattan kan beskrivas som experimentell och som en exposé över Wellers alla influenser och preferenser, karaktäristiskt dock för skivan är en ganska cool jazzig och trippig ton. 
 
Nu är Weller tillbaka med en uppföljare, albumet Wake Up the Nation – titeln är ett stridsrop mot dagens fabriksproducerade artister som skapas i program som Idol och liknande – och går lite i samma övergripande anda som förra alstret. Man skulle kunna säga att nya plattan är en rockigare variant av tendenserna på 22 Dreams. Vilket funkar alldeles ypperligt för mig.
 
Henric Ahlgren

Them Crooked Vultures ”Them Crooked Vultures” (RCA/Sony)

Att Dave Grohl och Josh Homme hade lite påsar ihop är ju ingen nyhet. Men hur kom John Paul Jones in i bilden? Herrarna Grohl och Homme och ett av världens mest legendariska rockbands mest anonyma medlemmar bildar alltså denna s.k supergrupp. Har man medlemmar som är aktiva (eller har ett förflutet från) Kyuss, Queen Of The Stoneage, Foo Fighters, Nirvana och Led Zeppelin, får man faktiskt använda benämningen; ”Supergrupp”.

Hur låter det då?

Hm, en mer rättvis fråga är nog; ”hur förväntade jag mig att det skulle låta?”.

I mitt fall trodde (läs; önskade) jag nog det skulle vara en liten mer portion av herr Grohls sköna melodier och gitarrslingor, men …

Hade det marknadsförts som herr Hommes soloplatta med några kompisar hade det känts mer rättvist, men …

Hur låter det då?

Efter att ha gett plattan några rundor och mina första vanställda förhoppningar dynat ut så tycker jag det låter bra. Joshs skruvade gitarrspel och ännu mer skruvade gitarrljud genomsyrar hela produktionen, på gott och ont. Jag har förlikat mig med det och tycker det är skönt. Exakt vad herr Jones bidragit med låter jag vara osagt (läs; har jag ingen aning om) men på sättet de ”flummar ut” här och var på plattan så känns bra och inte helt ”Zeppelin främmande”.

Öppningsspåret heter ”No One Loves Me & Neither Do I”. Någonstans strax efter 2.40 in i låten kommer ett SAGOLIGT skönt riff, jag är svårt svag för sådana. Jag vet att det är töntigt men jag kan inte låta bli att höja volymen några varv och dra på mitt ”bredaste rockbarnsliga leende”. Övriga favoritlåtar, just nu, är ”Mind Eraser, No Chaser”, ”New Fang” och ”Gunman”.

Är du sugen på att se dessa rockikoner live kan du välja antingen Roskildefestivalen eller Peace and Love till sommaren.

Hasse Carlsson

Primal Fear ”16.6 (Before the Devil Knows You’re Dead)” (Frontiers)

Primal Fear levererar med nya skivan ”16.6 (Before the devil knows you’re dead)” som vanligt metal av yppersta klass.

Efter ett kort intro öppnar den här plattan starkt med snabba ”Riding The Eagle” och tunga ”Six Times Dead (16.6)”. Just de två låtarna är något av det bästa bandet presterat. ”Black Rain” med orientaliska influenser och ”Killbound” med tungt komp och en refräng som fastnar direkt är också bra låtar. Däremot är ”Soar” inget utöver det vanliga, men det korta trumsolot av Randy Black i slutet av låten gör ändå att den får ett litet plus i kanten. Att följa upp tunga ”Killbound” med den något stillsammare ”No Smoke Without Fire” är ett lyckat drag, som ger lyssnaren tillfälle att vila och njuta av Ralf Scheepers skönsång. Avslutande balladen ”Hands Of Time” måste också omnämnas eftersom det är en både bra och unik låt i och med att fyra av bandmedlemmarna sjunger lead vocals.

Utmärkande för skivan är att inledningen och slutet är klart starkast, eftersom det i mitten är ett par låtar som passerar med ett ”jaha”.
Slutsats: Primal Fear levererar som vanligt det de gör bäst; snabb, tung, lugn, melodiös kvalitetsmetal med bra sång. CD:n släpps 22 maj.

Magnus Bergström

Chris Laney ”Pure” (Metal heaven/Sound Pollution)

Efter att ha varit medlem i många band och producerat många skivor är det dags för Chris Laney att göra solodebut – och som han gör det! Tolv låtar melodiös hårdrock med vass attityd är vad ”Pure” erbjuder och för tankarna till en ”skitigare” version av exempelvis 80-talets Kiss. Den som tycker att beskrivningen låter intressant kan utan tvekan inhandla ”Pure”.

Själv kan jag inte låta bli att tänka på att det var ungefär så här jag på förhand önskade att ”Live To Win” av och med Paul Stanley skulle låta (som istället är så nära en popskiva en hårdrocksartist kan komma). Öppningslåten ”Situation” slår an tonen med en härlig gitarrslinga, bra sång och en refräng som sitter redan vid första lyssningen. ”I Dunno” är en av de starkare låtarna på skivan, inte minst på grund av den sexigt fräcka texten som tillsammans med aggressiva ”I Hate Yer Guts” är de låtar som textmässigt sticker ut mest. Chris skäms inte för att smyga in referenser från artister han inspirerats av; exempelvis i ”Last Man Standing” som lånar en hel del från Kiss-låten ”A Million To One”. Och det gör att leendet är nära till hands när nästföljande låt ”Skin On Skin” inleds med orden ”We’re A Million To One”… Och ”Get U Down” med sin storslagna refräng är en inte alltför avlägsen släkting till flera av Def Leppard-klassikerna.

Att välmeriterade Lennart Östlund är inblandad som både låtskrivare, musiker och producent samt att skivan är inspelad i anrika Polar Studios i Stockholm har förstås stor betydelse för det välljudande slutresultatet. Gästspelen på skivan är många. Bland andra medverkar Vic Zino, Mats Levén, Zinny Zan och Nalle Påhlsson. Och så har före detta Kiss-gitarristen Bruce Kulick varit med och skrivit ”The Stranger In You”. Skivor med gästspel från många artister blir ofta lite splittrade men på ”Pure” går det helt klart en röd tråd genom hela skivan. Bra jobbat, Chris!

Magnus Bergström

Anna Järvinen ”Man var bland molnen” (Häpna/Playground)

Året var 2007 och jag fick feeling tillsammans med Anna Järvinen. Debutplattan ”Jag fick feeling” var riktigt bra men nu tycker jag Anna har lyckats göra en bättre skiva. ”Man var bland molnen” har producerats av  Dungen-Gustav som även är med och spelar. Gustav har lyckats att förmedla den enkelhet som finns i Annas melodier. Inget för utsvävat men inget för snävt.

Anna Järvinen visade på debutplattan att hon är en duktig låtskrivare och nu tycker jag att hon har tagit ett steg längre. I låten ”Äppelöga” använder hon sig av elgitarr och ett härligt piano som får en att bli sådär riktigt vårrusig som bara den första vårsolen kan göra en. Annas sköra röst och vackra text gör låten till den bästa på skivan. Gunget i låten ”Är det det här det hela handlar om” överraskar mig på ett positivt sätt. Hade aldrig kunnat tro att det skulle bli så bra som det faktiskt är men när jag vaknar upp ifrån musiken märker jag hur gunget har smittat av sig på mig.

Anna Järvinen visar tydligt att hon har kommit för att stanna! Anna Järvinen har feeling fortfarande…

Tobias Johansson

Allen Toussaint ”The Bright Mississippi” (Nonesuch/Warner)

Några heta septemberdagar 1997 var jag i New Orleans med min pappa. Vi spisade livejazz på anrika Preservation Hall och sydstatskäk på krogarna i French Quarter. Även om den inte hela tiden var i synfältet kändes alltid närvaron av the Mighty Mississippi. New Orleans är väl sig inte riktigt likt efter Katrina, men jag skulle gärna åka dit igen. Allen Toussaint, drygt 70 bast, producent, musiker, kompositör och levande legend inom rythm´n´blues-scenen i New Orleans, tar mig tillbaka.

22 april släpps albumet The Bright Mississippi som är en ren hyllning till jazzens New Orleans och inspelat helt och hållet live under en fyra dagars sejour i studio. Tillsammans med inom jazzen namnkunniga musiker som Nicholas Payton (trumpet), Don Byron (klarinett) och Joshua Redman (saxofon) tolkar Toussaint (piano) jazzstandards sen tidigare odödliggjorda av Armstrong, Bechet med flera storheter och gör det så in i vassen vackert, fräscht och värdigt. Jag vet att det är en klyscha, men skall du köpa en enda jazzskiva i ditt liv så….

Mats Johansson