nyaskivor.se

Halestorm ”Halestorm” (Atlantic/Warner)

Snacka om gottgottigottgott, det här är bitvis riktigt bra grejer. Och det var onekligen på tiden att Halestorm – som bildades redan 1997 – fick till det på skiva.

Skivans öppning är inget annat än helt suverän: Rivstart med intensiva ”It’s Not You” som (ovanligt nog) börjar direkt med refrängen och sedan hitsingeln ”I Get Off” som är så nära den perfekta radiohårdrockslåten som man kan komma.

Textmässigt är det mycket hjärta och smärta, något som kan bli enformigt i längden men eftersom texterna känns så personliga håller det skivan igenom. Förresten; är det bara jag eller är inte en stor del del av gitarrspelet i vackra balladen ”Familiar Taste Of Posion” snarlik Eurythmics-låten ”Sweet Dreams (Are Made Of This)”?

Halestorm är radiohårdrock av hög klass. En stor orsak till det är sångerskan/gitarristen Lzzy Hale som har en klockren röst med ett personligt uttryck (lyssna bara på ”I’m Not An Angel”). För den som – liksom undertecknad – tycker om melodier med känsla men också vill ha lite klös i paketet är Halestorm helt enkelt ett givet val.
 
Magnus Bergström

Extreme ”Take Us Alive” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Drygt 100 minuter intim livekänsla är vad ”balladkungarna” Extreme levererar på nya given Take Us Alive, som också kan ses som något av en best of. Och det är kul att konstatera att flera av låtarna präglas av en lekfullhet (läs annorlunda arrangemang från skivversionerna) som gränsar till improvisation.

Bäst är Decadence Dance, Rest In Peace, Get the Funk Out, More Than Words och Hole Hearted. Med andra ord bandets mest kända och i huvudsak tidiga melodier. Dom två sistnämnda kryddas av ljudlig allsång som gör att det som lyssnare känns som att man befinner sig mitt i konserten. Övriga låtar värda att nämnas är gitarristen Nuno Bettencourts läckra uppvisning i Flight of the Wounded Bumblebee och medleyt med gamla godingarna Kid Ego-Little Girls-Teacher’s Pet.

Det som gör att betyget stannar på 3,5 är att merparten av låtarna på bandets senare skivor är ganska tråkiga. En enkel-cd hade helt klart inneburit ett högre betyg. Dock ska sägas att skivans bästa stämsång levereras i ganska återhållsamma gitarrgodingen Take Us Alive, vilken liksom vackra midtempoballaden Ghost återfinns på senaste studioalstret Saudades de Rock. Alltså är dom två låtarna undantagen som bekräftar regeln. Tidigare nämnde herr Bettencourt och sångaren Gary Cherone, vars röst låter i princip exakt lika bra som i början av 90-talet, är dom bandmedlemmar som imponerar mest. Obs! För absolut bästa livekänsla rekommenderar jag att skivan avnjuts i stereohögtalarna, inte i hörlurar.

Magnus Bergström

Invasionen ”Hela världen brinner” (Columbia/Sony)

Dennis Lyxzén (Refused, The International Noise Conspiracy) bildade redan 1999 sidoprojektet The Lost Patrol som sedan bytt namn till Invasionen och nu har släppt sin första svenskspråkiga platta Hela världen brinner.

Det finns ekon av gamla hjältar som Ebba Grön, KSMB och även Docenterna – men det här låter inte alls så gammalpunkigt som jag förväntade mig, utan är mer poppigt.

Jag saknar dock det lilla extra klöset, även om det här även finns en del skönt powerpoppiga pärlor som t.ex. ”Korrumperat” och ”Kom igen”.

Henric Ahlgren

Yosei ”The Wind-Up Waltz” (Brus & Knaster/Playground)

När jag har lyssnat klart på skivan The Wind-Up Waltz av Yosei så känner jag mig överraskad. Jag hade inga förväntningar innan jag började men känner mig ändå överraskad. Musiken är pop och folk men drar tydligt åt jazzhållet. Med inslag av flöjtar, saxofoner och andra instrument blir musiken levande och känns väldigt naturlig. Låtar som The Illusionist har medryckande och svängiga refränger och de flesta är sköna att lyssna på. Vissa andra blir tyvärr så långsamma att de nästan verkar sövande.

Lina Langendorf har skrivit alla texter och gjort all musik, dessutom är det hon som sjunger och spelar gitarr i bandet. Musiken är världsinspirerad och på hemsidan står också att läsa att Lina har rest runt och tagit till sig av olika influenser. Yosei har ett nytt sound och det är svårt att hitta något annat band att likna dem med. En jämförelse kan dock göras med Jenny Wilson, vars röst är väldigt lik Linas. Just de två artisterna samarbetar faktiskt också på skivans första låt, The Raven.

Yosei finns ännu inte på Spotify och även om den inte kommer vara den allra största musikupplevelsen i år är skivan väl värd att ladda ner eller köpa i affären. Så att även du kan bli överraskad.

Rebecka Bergh

Her Bright Skies ”Causing A Scene” (Panic/Bonnier Amigo)

Första kontakten jag fick med Social Siberia, eller Joakim Jensen som han heter till vardags, var när jag första gången kom in på hans Myspace-sida i början av mars. Jag blev väldigt intresserad när han sa sig vara en blandning av pop, akustisk och skatepunk. Då började jag hoppas på att det skulle vara musik i samma stil som tidiga Billy Bragg eller ännu hellre rebellisk anti-folk i samma skola som Hamell on Trial. Men så fel det visade jag hade. Musikaliskt låter Social Siberia snarare som ett poppunkigt Rocky Dennis (Jens Lekmans projekt innan han blev just Jens Lekman). 

Skivan innehåller många fina popmelodier som leveras på ett ganska eget sätt. Tyvärr fastnar han ändå i den typiska singer/songwriter högen av artister och där finns många fler som gör det både bättre och mer intressant. Jag tycker skivans bästa spår är ”17”, ”Lone Gunman” och ”Can’t Commit Without A Loss”. Kolla upp dem för att göra dig en uppfattning om Social Siberia.

Lars Svantesson

Her Bright Skies ”Causing A Scene” (Panic/Bonnier Amigo)

Det är tungt och samtidigt smörigt. Det är hårt och samtidigt mesigt. Det är vanlig sång som mixas med growl. Det är hårdrock mixad med popmelodier. Det är söta unga pojkar som försöker skapa något intressant men som misslyckas någonstans i början. I måttliga mängder står jag ut och tycker till och med att det är lite småtrevlig musik – men i albumform håller det inte. Men som flickidoler funkar ni säkert, grabbar. Lycka till!

Lars Svantesson

The Answer "Everyday Demons" (SPV/Border)

Det bara blixtrar till när jag för första gången hör den här gruppens andra skiva. Tror jag är förflyttad till en irländsk rockklubb, vaknar till efter första låten och bästa spåret Demon eyes men märker att jag är hemma. Vad var det som hände? Är det Jimmy Page och Robert Plant som vräker på i högtalarna? Nej det är The Answer, Irlands nya hårdrocksexport.

Här på uppföljaren till kritikerrosade Rise från 2006, gör bandet en rakt igenom utmärkt platta; man känner att 70-talet har vaknat och är tillbaks. För anhängare av AC/DC, Free, Black Crowes, Led Zeppelin osv så är The Answers nya ett givet inköp. Likheter finns med nyare band som Airbourne och Black Stone Cherry och listan kan göras väldigt lång när man letar influenser. Det här är 70-tal i 2000-talstappning. Enkelt men ändå fullständigt. Ett kliv rakt upp från förra releasen, och frågan är om inte denna kommer stå sig som en av årets bästa alla kategorier. Ska något band toppa detta så får de det svårt. Det är svängig, röjig bluesdoftande rock’n’roll raktigenom och låtarna bara växer. Bara att sätta på och drömma sig bort. Kanonplatta. Visst, de värmde upp scenen för AC/DC nu senast, men nästa gång är de huvudattraktionen! Köp-köp-köp!!!

Lars Söderberg

Här en fet påsksmäll, i form av ett smakprov till er som ännu inte är övertygade om The Anwers rejäla storhet, och för er andra också…

THE ANSWER 10. Juni 2007 – Classic Rocknacht – Köln, Palladium
www.rockpalast.de/video.phtml?id=the_answer

John Me ”I am John” (Sony Music)

Bakom etiketten John ME döljer sig Mattias Edlund, som tidigare var sångare i The Motorhomes. I arbetet med det här albumet har Mattias haft hjälp av bl a Jocke Berg.

Här serveras vi 10 st poplåtar och det låter modernt och välproducerat, snyggt och prydligt. Musiken rör sig i samma terräng som Coldplay och Kent, vilket kanske inte är så oväntat.

Det tidigare släppta spåret ”Love is my drug” fastnar direkt och flera i familjen därhemma stannar upp och lyssnar när de går förbi, låten är ett häftplåster som gjord för P3, en riktig hit!

När jag lyssnat igenom alla låtarna ett antal ggr slår det mig att det är svårt att stänga av för det låter väldigt bra. Det handlar om behaglig pop som inte är påträngande och inte bullrig, det är snarare vackert återhållsamt och varmt innerligt. Det låter som John ME har med sig hjärtat i både musiken och sången och jag tror på vartenda ord han sjunger.

Texterna är på engelska och handlar mest om kärlek, längtan och att vilja vara någon annan. Tror jag. Om orden är seriösa och bra eller om det är hjärta-smärta-nonsens är väl upp till humör och sinnesstämning att avgöra. Det spelar egentligen ingen roll, texterna harmonierar bra med musiken och tillsammans blir det skön magi.

I sällskap med albumet ”I am John” sitter jag gärna och mår bra i en mörk soffa en kväll med ett glas vin. Det är inte precis en partyplatta, utan känns mer tänkvärt vemodigt och njutbart småmelankoliskt.

Det här är ett starkt album och flera av låtarna har hitpotential. Jag hoppas få höra mer av John ME i framtiden.

Svante Carlesjö

Mastodon ”Crack the skye” (Warner/Reprise)

1999 bildades Mastodon i staden Atlanta, Georgia, och detta är deras fjärde skiva. Vad kan man då vänta sig av dessa progressiva metallare så här långt in i karriären? Mycket av allt skulle man kunna säga. Skivan är producerad av Brendan O’Brien som bla producerat storheter som Bruce Springsteen, Pearl Jam, Audioslave och AC/DC, vilket jag faktiskt inte vet om det borgar för något bra eller dåligt när det är Mastodon det nu handlar om.

Som vanligt när det gäller det här bandet så finns det en story inblandad, den handlar bland annat om utomkroppsliga upplevelser och astrala resor samt inslag som handlar om den ökände ryska munken och hovläkaren Rasputin.

Musiken på skivan är stundom melankolisk och stundom aggressiv. På det hela taget är skivan mycket melodiösare än tidigare verk, så det som de har förlorat i tyngd har de helt klart tjänat in i melodiositeten. Skivan öppnar starkt med låten Oblivion, som piskar upp en först ganska obehaglig stämning för att sedan gå vidare i någon slags melankolisk, men ändå mysig refräng. Sedan går det vidare genom Accept doftande Divinations, super-melankoliska The Czar (som hintar om Rasputin) vidare genom några andra bitvis anonyma spår och avslutar slutligen starkt med The Last Baron. Skivans sista låt känns för övrigt som om de har ”mashat” ihop ett gäng låtar till ett enda långt episkt mästerverk som klockar in på ganska exakt 13 minuter.

Intrycket jag får är att detta är ett mer moget Mastodon. Fjärde skivan är på inga sätt lik deras andra skivor och jag tycker nog att de kanske förlorat lite av sig själva. Betyget blir ändå en stark trea.

Fredrik Karlsson