nyaskivor.se

Blandade artister ”Andra spelar Sundström” (National/Border)

Han fyllde 50 i fjol och Stefan Sundström kan som artist skryta med 30 år branschen. För åtta år sedan gjorde han Spelar Allan som en hyllning till Allan Edwall. Men nu alltså dags för Stefan själv att tolkas av andra artister.

Sundström har varit produktiv nog att släppa fjorton album så material att plocka ur har inte saknats här. Men det är inte de allra folkligaste örhängena man har valt att damma av. Samma kompband är med genom hela skivan och artisterna har själva fått välja bland låtarna.

Dundertåget gör en riktigt lyckad Vitabergspredikan och Miss Li gör en fin tolkning av Under Isen. Sen går det utför i backen. Lars Winnerbäck, Ola Magnell, Little Marbles, Love Antell och Emelie Essinger lyckas inte riktigt lyfta sina tolkningar till toppen och ge dem nytt liv. Artisterna gör inte Sundströms låtar som om de vore sina egna och därmed inte bättre än originalen. Visst, så här brukar det se ut när man ska till att släppa tributealbum. Hyllningen är inte dålig det är bara det att Sundström själv är så mycket bättre.

Peter Dahlén

Chris Duarte ”Infinite Energy” (Provogue/Border)

Chris Duarte bördig från St. Antonio (Texas) började sin karriär som så många
andra med otaliga spelningar på allehanda pubar och lokaler. Vid 16 års ålder
var han redan en etablerad artist och det långt innan han själv var berättigad
att nyttja dryckerna som stod uppställda bakom bardisken.

Jag har haft ögonen på Chris Duarte ända sedan debuten med Texas Sugar/Strat
Magik (1994). Det var en skiva som träffade mitt i Bullseye. Duarte kändes som
en värdig om än inte ersättare så åtminstone efterträdare till Steve Ray Vaughan
som så tragiskt gick bort i helikopterolyckan 1990.

Infinite Energy bjuder på en varierande mylla av blues även om inriktningen vid
några tillfällen ändras, irrar iväg och försvinner in i snårskogen med andra mål
i siktet.

Hästen är sadlad och en Winchester – geväret som vann vilda västern – är tryggt
nerstoppad i högra sidofacket. Det är dags att jaga tvättbjörn. Första spåret ”
Ridin'” hoppar igång med en rejäl hästspark och man skulle kunna tro att Johnny
Winter sitter vid tömmarna på den vilt galopperande Mustangen. Influenserna är
inte at ta miste på.

”City Life Blues” och ”Sundown Blues” är två tunga spår med rätt adelsmärke. Med
grundplåtar härstammande från Jimi Hendrix och ett eget briljant gitarrspel
kommer man långt. Rytmsektionen ombesörjs av Matt Stallard på bas och Chris
Bourroghs vid trummorna. En trio är självfallet allt som behövs.

Långa ekvilibristiska gitarrövningar bjuds det på i ’Killing Time’ och ’Purple
Gloaming’. Duarte har lärt sig alla tricks under resans gång och jag är
övertygad om att en presentation på scen hade varit klart givande för att inte
säga övermäktig.

’My Heart Don’t Want To Let You Go’ ger sig ut i soul-träsket där Marvin Gaye’s
ande håller ett vakande öga på de ofrälsta som sitter fast i kvicksanden. En
helt onödig utflykt, som absolut inte helgar medlen utan bara väcker ont blod.

Att bege sig in i Jazz fusion – labyrinten med ’Hamra St’ var även det dömt att
misslyckas. Möjligheten att träffa på Miles Davis i slutänden är som bekant ett
hopplöst företag i en värld där kampen för evigt är förlorad. Däremot är risken
att gå vilse överhängande stor.

Duarte gör rätt i att bli vid sin läst och förbli den bluesman och Texas Ranger
han är utsedd till. Han måste förtjäna sina sporrar ärligt och inte ge sig ut på
planlöst kringflackande strövtåg och därmed kanske rent av sluta sina dagar som
en utarmad Rodeo Clown.

Thomas Claesson

Wiz Khalifa ”Rolling Papers” (Atlantic/Warner)

Wiz Khalifa, eller Cameron Thomaz som han egentligen heter, har tidigare släppt ett par uppmärksammade album på eget bolag. Numer återfinns han i Atlantics stall och släppte tidigare i vintras suveräna singeln Black and yellow – en hyllning till Pittsburgh Steelers – som rusade upp i topp på Billboardlistan.

Wiz Khalifa tillhör en ny generation hiphopartister som är aningen lugnare, lite känslosammare och som nosar en hel del på elektronisk musik blandat med en god portion soul men samtidigt tydligt influeras av storheter från förr: Tupac, Biggie et al. Arvet från den senare hänger med ganska markant hos Wiz Khalifa.

Albumtiteln Rolling papers anspelar enligt Wiz själv på sättet han numera nedskriver sina texter: i form av väldigt korta noteringar, snarare, än hela harangerna. En annan rätt så självklar association är förstås den till många hiphopartisters favoritröka…

Rolling papers vågar jag utnämna till en av årets bästa hiphopplattor redan nu. Här finns inte ett svagt spår.

Närvarande i alla låtar finns en imposant och skön tyngd och ovanpå denna sen Wiz Khalifas rap som rikoschetterande kulsprutekulor. Men hans register är samtidigt bredare och mer varierat än så, vilket han visar i de lite lugnare spåren. Och de är inte heller så få.

Inledningsspåret, som nämnts ovan, tillhör nästan undantagen med dess kraftfulla fart. Tyngden behålls i betydligt stillsammare Hopes & dreams, som med sitt mättade och mäktiga sound får bli ett talande exempel för övriga lugna låtar.

Produktionen är snudd på bländande, hur man lyckas få djup och liv i en i grunden och botten digital skapelse.

Wiz Khalifa är ett kraftpaket att räkna med, om han inte sjabblar till det med något som inte har med hans musikaliska kvaliteter att göra.

Mats Johansson

Mimikry ”Jag blöder lika mycket som du” EP (Krypton/Sound Pollution)

Mimikry är ett av få band från trallpunkvågen (även om de snarare är ifrån en andra generationens trallpunk) som fortfarande håller måttet. Detta är samtidigt ett band som inför min generation kommer ha svårt att tvätta bort ”På Rymmen”-stämpeln. För er som inte kommer ihåg det så var det någon gång i mitten av 90-talet som sångaren Hjalle och trummisen Heavy var med i TV4:s fredagsunderhållning ”På Rymmen”. I korthet gick programmet ut på att två okända människor skulle åka land och rike runt och försöka hålla sig undan från en kändis som jagade dem. Hjalle och Heavy blev med sin barnslighet något av rikskändisar.

Nu åter till Mimikry och deras senaste släpp – en ytterst trevlig 4-spårs EP, ”Jag blöder lika mycket som du”. EP:n börjar med en låt som delar namn med skivan. Det är EP:ns absoluta höjdpunkt. Det är en självbiografisk låt som skickar tankarna direkt till Lars Winnerbäcks absolut bästa låt ”Söndermarken”. Likheterna är många, men det som är mest bestående är att de båda låtarna är som ett uppbrott mot och samtidigt en kärleksförklaring till den uppväxt som textförfattaren haft.

Andra låten ”Ni får aldrig in mig där” ger mig både Strebers- och Dia Psalma-vibbar. Det är en rockrökare som är mot etablissemanget och ”normalsvenssons”, och samtidigt bär en stark känsla att ta ställning för det anti-normativa. Allt detta i en 3 minuters trallpunklåt. Man kan inte annat än mysa.

Tredje låten ”Nu vill jag hem”, känns lite Iron Maiden-aktig i sin upptakt med ett intro-riff som luktar ”Fear of the Dark”. I övrigt en ganska vemodig punklåt om längtan och saknad. Jag får klara 90-tals känslor, vilket får tolkas hur som helst – men borde tolkas som positivt.

Avslutar EP:n gör ”Jag kommer hem i morgon”, som är en punklåt som känns lika inspirerad av Dia Psalma som av Cornelis Vreeswijk och svensk vistradition. En fin avslutning.

Jag är glatt överraskad av denna grymma EP. Den är perfekt i sin längd och jag saknar egentligen inget. Vill du ha din punk i små doser är detta ett utmärkt val.

Lars Svantesson

U.D.O. ”Leatherhead” EP (AFM/Sound Pollution)

                                     Release: 8 april

Det blir inte mycket mer heavy metal än så här. Udo Dirkschneider (ex-Accept) fortsätter att hålla fanan så högt han kan för musiken han älskar. Respekt. 1987 var året då U.D.O. skivdebuterade och när det gäller musiken är det mesta sig likt sedan dess.

Av de fyra låtarna på Leatherhead är två från kommande skivan REV-Raptor och två har tidigare bara varit tillgängliga på Thundervision-dvd:n från 2004. De sistnämnda är inte direkt något att skriva hem om, och i synnerhet balladen Run! känns svag. Det är inte för att den är dålig, utan för att U.D.O. är näst intill en mästare på att leverera intressanta ballader och ställt mot tidigare sådana framstår det här som en standardballad enligt mallen för valfritt heavy metal-band.

Det nya materialet låter… Inte så nytt. Känslan av överblivet material från Dominator slår mig direkt. Inget ont i det på sätt och vis – det är en bra skiva – men de här två hade i så fall inte varit i skivans toppskikt och dessutom känns ljudet på EP:n ”stelare”.

Nja, slutomdömet blir att den här blandningen av nytt och gammalt känns som en aptitretare utan bett och det är bara att hoppas att REV-Raptor innehåller starkare låtar än dessa. Kraven är nämligen höga på herr Dirkschneider & co. Precis som det ska vara.

Magnus Bergström

Zero Illusions ”Oblivion” (Zero Illusions/Sound Pollution)

Det här är tredje skivan av och med göteborgarna i Zero Illusions, och som vanligt betyder kombinationen Göteborg och hårdrock ett bra resultat. Ljudet har rattats av Andy LaRocque (King Diamond, Evergrey med flera) och det har han gjort med den äran, då det är fylligt och gitarrerna är klädsamt vassa.

Att placera ZI i ett passande genrefack är inte helt enkelt, men okej, låt oss säga power metal med tyngd. Men eftersom det intressantaste på en skiva alltid är, eller åtminstone ska vara, själva låtarna så följer här en analys av dessa (i urval):

Ett smaskigt basdominerat intro trollbinder lyssnaren i inledande Alive, som dessutom har en härligt medryckande refräng. Bra val av öppningslåt och en blivande konsertfavorit.

Rise To The Challenge är fartfylld men lyfter aldrig, dessutom är refrängen lite väl enformig.
Den dominerande basen ”återanvänds” i Who You Are, och den här gången i sällskap med ettriga gitarrer och en lite annorlunda versuppbyggnad. Men refrängen är tyvärr inte värst medryckande och uppfyller inte vad den coola versen lovar.

Honesty reparerar ”refrängskadan” då det handlar om en fartfylld låt med en lättsjungen refräng i glad ton. Känns lite som en ”lillebror” till Alive.

Son Of The Devil Dags är en tyngre skapelse, framför allt när det gäller versen. Det är ett grepp som bandet uppenbarligen är förtjusta i och det fungerar bra. Lägg till en originell bridge/refräng som växer för varje lyssning och simsalabim; en av skivans bästa stunder.
Fram till skivans mitt är det glädjande att lyssna på de intressanta – och oftast ganska egna – idéerna, men sedan händer något… Andra halvan är alldeles för seg för sitt eget bästa, och då i synnerhet titelspåret Oblivion och ”balladen” Call of Duty.

Det ska dock sägas att avslutande Enemy Within är ett fartfyllt vitaminpiller som till viss del återställer ordningen, trots att den inte är i klass med skivans bästa låtar.

Hmmm… Jag vill både applådera och inte applådera åt Oblivion… Men nu är jag en sådan person som hellre friar än fäller, så det får bli en betygstrea för det är helt klart värt att kolla upp skivan. Och det känns som ett måste att fortsätta att följa ZI, i och med den potential som de bevisligen har inombords.

Magnus Bergström

Mastodon ”Live at the Aragon” (Reprise/Warner)

Mastodon börjar Live at the Aragon med att spela senaste skivan Crack the Skye från början till slut, och därefter följer fyra låtar från den övriga diskografin plus en avslutande The Malvin’s-cover (The Bit). Att flera av låtvalen som inte är från Crack the Skye är ganska oväntade betyder egentligen bara att ett experimentiellt band som Mastodon gör vad som förväntas av dem, inklusive det där med att framföra en skiva från början till slut.

Som vanligt i fallet Mastodon är det bara att tacka för det fina arbete som bandmedlemmarna får till när man syr ihop alla spretiga trådar som är Mastodons musik, till ett lapptäcke att njuta av om och om igen.

Live at the Aragon är ljudmässigt precis som en konsert ska vara: inte klockrent rakt igenom och i synnerhet då när det gäller sången, som ”svajar” här och där. Allt enligt mottot: är det live så är det.

Men, ja, det finns ett stort men… Jag kan bara inte dela ut ett högre betyg till ett livedokument som ignorerar fantastiska låtar som Blood and Thunder och March of the Fireants.

Magnus Bergström

Slash ”Slash” (Roadrunner/Warner)

En fundering som dyker upp vid första lyssningen av inledande spåren med i tur och ordning Ian Astbury, Ozzy och Fergie på sång är: jahaaa….vem har huvudrollen här egentligen?

Som varande gitarrist, visserligen fenomenal sådan men kanske inget vidare på sång, är det förstås vanskligt att bjuda in så pass färgstarka röster och personligheter som de tre nämnda och vidare även namn som Chris Cornell, Lemmy och Iggy Pop. Förmodligen visar det väl bara vilken sorts självtillit Slash har. Kaxigt, även om han menar att han bara bjudit in bästa polarna. Slash har ju emellertid sen tidigare också en viss vana att jobba med truliga, struliga frontmän med sammansatta personligheter. Det är liksom vardagsmat.
Trots den inledande funderingen är Slash första soloprojekt i verklig mening ett riktigt kraftprov med idel bra låtar. De medverkande sångarna gör överlag bra insatser, även om det på sina håll blir lite halvhjärtat i form av exempelvis ganska trötte föredettingen Astbury.
Ozzy bidrar å andra sidan starkt i Crucify the Dead som är något av en slutuppgörelse med forna samarbetspartners, kanske särskilt en….

Slash själv bevisar gång efter annan vilken skön gitarrekvilibrist han är och det står fullständigt klart vem det var i G´n´R som stod för den musikaliska kraften och idéerna.
Bluesiga By the sword med Andrew Stockdale på sång tillhör toppnumren tillsammans med Gotten med Andrew Levine och kickassrockrökaren Doctor Alibi med Lemmy.
Till alla er som väntar på nytt Velvet Revolvermaterial: lyssna på det här och glöm alldeles bort att vänta!

Mats Johansson

Ruined Soul ”My Dying Day”(Suicide/Sound Pollution)

                    I butik: 23 april

Hmmm, ordet stabil är kanske inte vad man som skivköpare vill läsa i en recension, i den ständigt pågående jakten på nya skivfynd, men vad ska man göra…

Svenska soloprojektet Ruined Soul i regi av Johnny Johansson (Disdain) har nämligen med My Dying Day gjort just detta: ett stabilt album som låter proffsigt (som alltid när Andy La Rocque är inblandad).

De inledande tre låtarna My Dying Day, Rivers of Blood och Destruction samt avslutande rökaren Alone (lyssna på det hypersnabba trummspelet) är klart bäst. Och av nämnda låtar är det Destruction som sticker ut mest. För att vara en låt på en death metal-skiva överraskar den med inledande tunggung, lugn vers och brygga för att sedan explodera i en mer traditionell aggressiv refräng. Allt kryddat av ett smakfullt gitarrsolo. Hmmm, det går onekligen att spåra ett musikaliskt släktskap med In Flames i just den här låten…

Trots flera positiva inslag når inte Ruined Soul riktigt ända fram. Det är svårt att sätta fingret exakt på vad det är som saknas, men bristen på originalitet har ett lillfinger med i spelet. Och så är det förstås helt enkelt så att en skiva med mängder av gästspel aldrig riktigt blir lika homogen som en ”vanlig” bandskiva. Men visst är följande gästlista imponerande: Matias Kupiainen (Stratovarius), Niklas Stålvind (Wolf), Peter Huss (Shining), Jonas Kjellgren (Scar Symmetry), Benny Jansson (Ride The Sky), Marios IIiopoulos (Nightrage), Jonas Hörnqvist (Treasure Land), Janne Stark (Constancia), Olof Mörck (Nightrage), Tobias Jansson (The Law), Patrik Johansson (Arise) och Eric Rauti (Dreamland).

Äh, hur som helst: för den som tycker om välpolerad death metal helt fri från keyboards är det bara att kolla in Ruined Soul – och bilda sig en egen uppfattning.

Magnus Bergström

Vince Melamed ”What matters most” (Adroit records/Hemifrån)

Han är en studiomusiker uti fingerspetsarna och spelat ihop med de stora namnen. Rosanne Cash, Bob Dylan, Cher, Tina Turner och The Eagles för att nämna några. Gillar man den typiska AOR-musiken så är det här rena rama guldgruvan. Jag är en förespråkare för AOR i allra högsta grad, men ibland som på den här skivan blir det lite för pretto. Det blir ofta det när det är studiomusiker med i bilden. De är för skolade och för bra, det blir för perfekt och för tillrättalagt. Nu behöver inte det vara något negativt men det blir inte heller så intressant. Det funkar ju för grupper som Toto och The Eagles.

Gillar du gubbrock när man vet vad man får så är det här en platta för dig.

Mattias Ransfeldt