nyaskivor.se

Duran Duran ”All you need is now” (Pias/Border)

Engelska new romantics-bandet och de gamla pinup-pojkarna Duran Duran har ännu inte lagt hatten på hyllan för gott. Efter storhetstiden på 80-talet fick bandet en nytändning 1993 med det självbetitlade comeback-albumet Duran Duran (ibland kallat ”The Wedding Album”) och hitsinglarna ”Ordinary World och ”Come Undone” och har därefter lunkat vidare i maklig takt utan att göra större väsen av sig.

Nya plattan All You Need Is Now är det sjätte albumet sedan 1993-plattan och har på vissa håll faktiskt hyllats som bandets bästa skiva sedan albumet Rio (1982)! Jag kan nog inte riktigt instämma helt i den kören. Men faktum är att Duran Duran här visar sig fortfarande vara förvånansvärt pigga och i form. Det finns ekon från förr särskilt nämnda Rio och dess uppföljare Seven and the Ragged Tiger (1983) kan delvis stå som referenser för att beskriva ljudbilden på All You Need Is Now – detta parat med ett mera up to date sound som gör att det här sålunda känns otippat vitalt. Känslan för svepande melankoliskt marinerade slicka refränger sitter fortfarande också där den ska. Trevligt.

Lyssna på: ”All You Need Is Now”, ”The Man Who Stole A Leopard”, ”Mediteranea”.

Henric Ahlgren

M.ILL.ION ”Sane & Insanity” (Metal Heaven/Sound Pollution)

Redan efter någon minut av inledningslåten Cry to Heaven slås jag av tanken ”det här låter som Treat i sina bästa stunder”. Så många bättre jämförelser finns väl egentligen inte när det handlar om kompetent melodiös hårdrock utan krusiduller, starkt influerad av 80-talets så kallade pudelhårdrock.

Utöver den rent musikmässiga skillnaden med Treat så finns en annan gemensam nämnare: sången. Ulrich Carlsson är nämligen inte rakt igenom hundraprocentig men passar ändå helt perfekt till musiken, precis som i fallet med Robert Ernlund.

Såvitt jag kan höra finns det inte en enda dålig låt på skivan, men det finns å andra sidan en brist på originalitet i dessa. Att djupanalysera skivinnehållet är att gå ett steg för långt, det räcker gott med den övergripande ”innehållsdeklarationen” i inledningen av recensionen.
Det viktigaste är väl egentligen att konstatera det uppenbara: när S&I spelas på hög volym infinner sig en lika positiv som välbekant känsla – let’s party!

Magnus Bergström

Adele ”21” (XL Rec/Playground)

Den engelska rosen Adele från Tottenham slog igenom 2008 med hiten ”Chasing Pavements” och albumet 19 vars titel anspelade på den unga damens dåvarande ålder. Adele banade djärvt väg jämsides med Amy Winehouse och Duffy som ny souldiva med framtiden för sig.

Nya Rick Rubin-producerade plattan 21 visar att den nu 21-åriga stjärnan verkligen kan göra anspråk på att vara ”the great white hope” inom soulmusiken och Aretha Franklin-vibbarna är nästan tydligare på denna platta som är lite mognare och lite mörkare än debuten. Första singeln ”Rolling In The Deep” är inte mindre än fantastisk och skivköparna verkar ha tyckt detsamma, plattan har vid det här laget toppat Englandslistan och amerikanska Billboard.

Lyssna på: ”Rolling In the Deep”, ”Someone Like You”, ”He Won’t Go”.

Henric Ahlgren

Gov’t Mule ”Mulennium” (Provogue/Border)

                                     Spotify

Det finns datum i historien som aldrig glöms. Var och en som har upplevt den 3:e
september 1967, den 28 februari 1986 eller den 31 december 1999 har mycket lätt
att redogöra för vad som gjordes just de dagarna. 
 
Vid millenniumskiftet befann jag mig själv i en liten stad i Sverige. Vi kan
kalla staden Kristinehamn.

Dimman låg tät den natten. Då menar jag inte den själsliga eller kroppsliga
dimman utan Moder jords dimma från naturen. Fyrverkeriet stod uppställt på Norra
Torget och tolvslaget närmade sig. Raketer för tiotusen och åter tiotusentals
kronor briserade i skyn. Ingen såg raketerna när de exploderade i dimman.

Dova knallar hördes milsvitt. Karl den XII:e måste ha upplevt något liknande
under sina fälttåg i Polen, där mörsare med jämna intervall fyrade av sina
salvor i krökta banor mot skyn. Nu hördes dånet i en liten stad i Sverige. Vi
kan kalla staden Kristinehamn.

I en annan del av världen var det ännu sex timmar kvar till tolvslaget. Roxy-
Teatern i Atlanta (Georgia) förbereddes som värst, då Gov’t Mule skulle spela
senare på kvällen. Read the rest of this entry →

Elizabeth Cook ”Welder” (Proper/Cosmos/Rootsy)

Efter att frivilligt ha bevittnat delar av den årliga CMA-galan i Nashville är det lätt att tappa tron på countrymusikens framtid i det stora landet i väst. Det är samma namn och samma hattar som år efter år  framför en unken vuxenpop som inte har mycket att göra med country över huvudtaget.

Elizabeth Cooks senaste Don Was-producerade album Welder är däremot ett utmärkt exempel på att det finns massor av bra och uttrycksfull nyare country. Hon har ett bett i rösten som för tankarna till Loretta, Dolly och andra kvinnliga giganter i samma branch. Bäst blir det när hon drar ner tempot och sänker rösten som i Not California, Mama’s funeral och Follow The Like Smoke. Men det räcker inte. El Camino är nytänkande country med en kul text och personliga mörka Heroin Addict Sister visar på Elizabeth Cooks eminenta låtskrivartalang.

I melodiösa Girlfriend Tonite gråter en ensam steelguitar smakfullt och i avslutande Til Then finns ett kort gitarrsolo som tillsammans med Elizabeth Cooks röst lindrar och läker ett brustet countryhjärta som inte vet hur man stänger av teven.

Bengt Berglind

Looptroop Rockers ”Professional dreamers” (Bad Taste Records/Border)

Looptroop, numera med tillnamnet Rockers, firar imponerande 20 år men har inte varit särdeles produktiva vad gäller släpp av fullängdare i verklig mening. Nya Professional dreamers är blott det femte i ordningen. Men vad gör det när de lyckas hålla en så god kvalitet?

Det är en jämn platta de fått till, lättillgänglig och omedelbar men fylld av den experimentlusta och lekfullhet som de gjort till sitt kännemärke.
Gästar gör Gnucci Banana, Chords och Lisa Ekdahl. Den sistnämnda i spåret Joseph, tillägnad ett hängivet Looptroopfan som gick bort i cancer häromåret.

Mats Johansson

Me And My Army ”Thank God for sending demons” (Parlaphone/EMI)

Sverige är nuförtiden inte direkt någon underutvecklad liten bananrepublik på nordliga breddgrader, när det kommer till att skapa populärmusik med bärkraft och gedigen kvalitet. Nej, det spottas nästan på löpande band ut stilsäkra och enormt medvetna, välgjorda produktioner. Trubbeltyngda producentdemonen och musikskaparen Andreas Kleerups nya band Me and My Army och dess debutplattan Thank God For Sending Me Demons är ett typiskt exempel på det här.

I förhandssnacket har bl.a. referenser som Fleetwood Mac:s excessplatta Tusk och Phil Lynotts soloalbum från tidigt 80-tals omnämnts. Det finns här också en folk- och skäggrocktendens kombinerat med ett sound som låter som en lite rockigare variant av Kleerups egen självbetitlade elektroniskt dominerade soloplatta från 2008. På Thank God For Sending Demons varvas sånger med några instrumentala stycken och man kan inte säga annat än att Kleerup besitter en fingertoppskänsla utöver det ordinära. Sången delas mellan flera i bandet, däribland även Kleerup.

Lyssna på: ”Chemicals”, Thank God For Sending Demons”, ”The Only One”.

Henric Ahlgren

Teddybears ”Devil’s Music” (Epic/Sony)

Eklektikerna i  svenska Teddybears är tillbaka med ett splitternytt album. En gång i tiden var gruppen ett hardcoreband (jag är så pass gammal att jag minns detta), men har gått en ganska lång väg i och med sin nutida blandning av elektronika, klubbmusik, rock, reggae med mera.

På plattan deltar bl.a. internationella storheter som Flaming Lips, B52’s och Cee Lo. Och man kan förstå varför dessa namn vill vara med. För Teddybears är ett helt briljant band som i sina bästa stunder utan problem matchar liknande internationella topprojekt som t.ex. Gorillaz och Timbalands Shock Value-grejor.

Några toppspår: ”Rocket Scientist”, ”Get Mama A House” och ”Crystal Meth Christian”.

Henric Ahlgren

Scorpions ”Sting In The Tail” (RCA/Sony)

Under några år i början av 80-talet var de mina absoluta favoriter. Jag upptäckte dem under den numera legendariska, tv-sända festivalen i Dortmund 1983, då de delade scen med bl a Def Leppard, Iron Maiden, Ozzy och Judas Priest. Jag såg dem i Karlskoga 1984 och minns hur min syster och jag kivades på väg hem därifrån sen om vilken av oss det verkligen var som Rudolf Schenker hade vinkat till. Det var nog till syrran…. Min tid som hard core Scorpions fan sammanföll med bandets storhetstid 1982 – 1985, på ett ungefär.

Nu har de släppt vad som enligt utsago blir den sista studioplattan och ger sig ut på en inte riktigt neverending tour, men väl 3 år och därefter har de lovat lägga av. Stommen Schenker och Meine har vid det laget nått svensk pensionsålder.

Sista skivan Sting in the tail är tyvärr ett knappt värdigt avsked. Det skiner igenom i såväl sound som låtskrivande att de plus producenterna (Micke Nord Andersson och Martin Hansen) försökt nå fram till hur det lät på 80-talet. Voiceboxen får vara med – ja, till och med den! – och redan i förstaspåret. Här finns dock inga riff och refränger i klass med Rock you like a hurricane, No one like you eller Big city nights. Balladerna Lorelei och SLY är på gränsen till patetiska kopior av tidigare åstadkomna alster. Producenterna Nord Andersson och Hansen har även medverkat i låtskrivandet. Så också Fredrik Thomander och Anders Wikström. Stor nordisk anknytning, alltså, vad det nu kan vara värt?

I början av april hamnar skorpionerna på Hollywood Rock Walk. Det kan de vara väl unt – på gamla meriter.

Mats Johansson

Neverstore ”Age of hysteria” (Sony)

Neverstores tredje fullängdare, ”Age of Hysteria”, är ett faktum. Den följer i samma linje som de två tidigare, ”Sevenhundred Sundays” och ”Heroes Wanted”, det vill säga pop-punk i bästa radio och MTV-stil. Ändå är det inte mycket på den här skivan som sticker ut och gör den mer intressant än allt annat medelmåttigt inom genren.

Allt är precis som man kan vänta sig, ett gäng rockigare låtar och några färre ballader. Albumet känns väldigt överproducerat vilket förstärker känslan av ett tillrättalagt och ointressant sound. Ser man till låtkvalitén så innehåller ”Age of hysteria” ett gäng låtar som skulle kunna lyfta helheten men de faller ganska platt på grund av produktionen och bristen av engagemang och jävlar anamma. Det gör att skivan inte är något som jag kan rekommendera. Vill man däremot kolla upp Neverstore rekommenderar jag 2008 års ”Heroes Wanted” som både är bättre och mer intressant.

Lars Svantesson