nyaskivor.se

Jesse Sykes & The Sweet Hereafter ”Marble Son” (Fargo/Playground)

                                              I butik: 4 april

Oh My Girl-albumet  för några år sedan med amerikanska sångerskan och bandledaren Jesse Sykes var en mindre sensation i mina örongångar. En skiva som var fyllt med ovanligt rockig americana, bra låtar och en gitarrist som spelade varierat, stämningsfult och ibland med stor pondus. Ett par album senare är det inte lika fräscht som då.

Visserligen är inledningsspåret en grym uppvisning i hur hela albumet borde tagit sig ut med sin psykedeliska americana. Lite som ett ungt Jefferson Airplane skulle ha låtit 2011. Men sedan avstannar det hela snabbt. Många av de resterande spåren är uppbyggda på samma sätt, med en lugn inledning som doftar engelsk folkmusik eller kanske  något som liknar gruppen Midlakes senaste album.

Jesse Sykes och hennes band är suveräna musiker som tar det hela på för stort allvar denna gång. Musiken, sången och arrangemangen är täta, snygga och musikaliskt oantastliga. I vissa fall kan jag lätt falla för detta. Men inte idag, inte nu. För det blir lätt tråkigt. Musik ska ha puls och ett groove. Kollar jag ner på foten som brukar indikera om det småsvänger något i musiken så sover den sin stilla törnrosasömn. Inte bra, för jag borde gilla det här.

Alla  musikingredienserna var på plats men det blev ingen kommunikation den här gången. Sorry Jesse !

Bengt Berglind

James Blunt ”Some kind of trouble” (Atlantic/Warner)

James Blunt delade världen när han 2004 släppte skivan Back to Bedlam med singlarna Goodbye my Lover och You’re Beautiful. Antingen älskade man honom eller så hatade man honom. Jag älskade honom i smyg. Inför denna skiva ställer jag mig likgiltig. Jag skulle inte köpa låtarna, men inte heller byta låt om de skulle spelas. Mest av den anledningen att skivan är intetsägande. Den väcker inga känslor, varken bra eller dåliga, hos mig. Jag orkar inte bryr mig helt enkelt.

Det är tråkig radiopop som inte tjänar på James speciella röst. Snarare tvärtom. Hans röst gnäller sönder högtalarna. Från första skivans melankoli har han gått till klämkäck mjukpop som tråkar ut mig.  Skivans samtliga låtar låter likadant. Förutom den sönderspelade Stay The Night. Det finns ingenting nytt med skivan, allt har jag hört förut. Det är verkligen synd.

James Blunts unika röst borde kunna göra underverk med musik, men ingenting händer. Jag blir uttråkad. Kan tänkas ha det i bakgrunden när jag fokuserar på annat. Det är en välproducerad skiva med mjukpop, så jag kan förstå andras eventuella gillande. Den faller bara inte mig i smaken. Alls.

Sophia Lönnergård

White Lies ”Ritual” (Polydor/Universal)

Skivan börjar med ”Is Love” som faktiskt i början ger mig vibbar av Nick Cave, vilket dock försvinner ganska snabbt när låten drar igång. Det är en okej låt som inleder, varken bra eller dålig. Det är en lättillgänglig vers och en refräng som har satt sig i min hjärna. Skivan fortsätter på ett litet tamt sätt dock, det är ingen låt som jag riktigt blir tagen av förutom inledningslåten. Överlag så blir också sångaren tråkig i längden, då han har en ganska monoton röst och inte direkt något vibrato att lägga på som kan piffa upp det hela. Det elektroniska används heller inte på något fräscht sätt, exempelvis i ”Peace & Quiet”. Man har ett ganska 80-talsinspirerat sound vilket jag inte alls gillar. Det känns mer bakåtsträvande än kreativt och nytänkande.

Den starkaste låten på skivan är inledningsspåret ”Is Love”, sedan måste jag säga att det dalar neråt, det är ganska svagt med endast en hyfsad låt. Frågan är ju också om vi behöver fler band i den här genren. White Lies är tyvärr ett band som jag inte tycker direkt tillför någonting till genren heller, så som jag tycker Muse absolut gör, där man också har ett mycket starkare kort i sångaren.  Ju mer jag lyssnar på Ritual så slår det mig att sångaren mer förstör än förgyller, och det speciellt i verserna. Då drar man ofta på ett softare sound och skalar bort ”onödiga” melodislingor och ger sångaren mer utrymme, vilket jag nu kommit underfund med oftast blir ett magplask. Det är istället i refrängerna som det finns lite styrka, där finns melodier som mixas mycket bra med sången.

Det finns lite potential i bandet, det kanske kommer fram senare, vad vet jag. Det är dock ingenting jag med stor behållning kommer att se fram emot. Betyget till Ritual blir 2/5. Inte ens några djävulshorn som jag brukar ge…

Martin Engström

Stala & SO. ”It IS SO” (3rd Strike Music)

1997 bildades SO i de finländska skogarna men att det skulle dröja 14 år och 3 EP:s innan deras väldigt efterlängtade debutalbum kom ut kunde nog ingen räkna med. Men nu är det här. Är det då enligt förväntan?

SO är inte som andra band. De flesta andra kan man enkelt sätta en genre på – de är så och de är så, baserat på deras låtar. Det går inte med SO. De har en klick 80-talshårdrock i ”Shout”, en lite gypsyaktig rocklåt i ”She”, en tårdrypande ballad i ”Bye Bye”, grooviga beats i ”One Nite Stand” och lugn poprock i ”My Happy Day”… Hela skivan är som ett mixband, ingen låt är den andra lik. Jag antar att man kan kategorisera in albumet under rock, men en subgenre är inte att ens försöka sig på. Jag antar att det är detta Todd Tarantello syftar på när han säger att ”This Is THE SHOW BY SO.” i det kaxiga, men storslagna och cirkusliknande introt.

Skivan är uppdelad i två olika delar. Först ena halvan med gamla goda låtar från EP:sen och andra hälften med nytt material. Det som är lite synd på skivan är att det gamla materialet, som frontmannen Sampsa Astala rört om totalt med och arrangerat om, är helt solitt tillsammans med Melodifestivalslåten ”Pamela” – men att det nya materialet faller lite… platt. Det är inte riktigt det jag skulle definiera som SO. Det håller inte samma klass som det tidigare.

Ändå är det precis vad jag förväntade mig. Sampsa A. Stala (sångaren) är egentligen riktigt bra på att skriva låtar, dock tror jag att albumet blev lite påskyndat i och med släppet till Melodifestivalen. Om han hade fått lägga ner lika mycket tid på det nya materialet som han gjorde med det gamla, hade alltihop blivit ganska kick ass. Nu blev det helt okej. Med några riktiga guldkorn. Såklart.

Bäst: Lite tvedelad mellan den nya ”One Nite Stand” och min stora personliga favorit ”Shout”. Så får väl säga båda dessa! Sämst: Avslutningslåten ”E-Major”. Varför?

Sara Köhler

The Strokes ”Angels” (RCA/Sony)

Efter ep:n The Modern Age (2001) och debutalbumet Is This It (2001) hajpades New York-bandet The Strokes stort av alla hippa musikkritiker världen över och sågs som rockmusikens räddare och tronarvingar till klassiska New York-band som Velvet Underground och Television. De här förväntningarna blev förstås omöjliga att leva upp till och med de efterföljanden plattorna tappade The Strokes mark och nyare band tog deras plats i rampljuset.

Men The Strokes har aldrig gjort ett dåligt album och har med tiden också blivit underskattade i relation till den tidigare hajpen, i mitt tycke. Nya albumet Angles är det fjärde i ordningen och låter lite som en exposé över eller blandning av föregående album. Det påminner även en del om sångaren Julian Casablancas elektroniskt färgade och vitala soloplatta Phrazes For The Young från 2009. Det här är The Strokes i högform, helt enkelt – ett band med ett unikt sound och en växande låtskatt.

Lyssna på: ”Undercover of Darkness”, ”Taken For A Fool”.

Henric Ahlgren

Mr. Big ”What If…” (Frontiers/Cosmos)

 
 
Eric Martin (sång), Paul Gilbert (gitarr), Billy Sheehan (bas) och Pat Torpey (trummor). Om jag börjar recensionen med bandmedlemmarnas namn så vet alla läsare vad som väntar: melodi och känsla med kvalitet i framförandet. Och självklart individuella prestationer av yppersta klass.

Låtblandningen är sig lik sedan tidigare: uptempo, midtempo och ballader. Ett typexempel som visar vad Mr Big står för är Around The World med flera smakfulla bas- och gitarrdueller, vilka lyfter låten till oanade höjder. Smaskigt!

Övriga låtar värda att nämnas är American Beauty – fartfylld med goa’ trummor, As Far As I Can See – melodiös godbit kryddad med ett utsökt gitarrsolo och I Won’t Get In My Way – med framträdande basspel och precis den typ av låt som passar Erics röst bäst.
Jag måste också nämna producenten Kevin Shirley (Iron Maiden, Dream Theater, Rush m.fl.) som fått till ett mycket fräscht sound.
Att betygsfemman uteblir beror på att det här trots allt inte är en skiva som så att säga uppfinner hjulet, och dessutom är dom två sista låtarna (I Get The Feeling och Unforgiven) lite väl enkelspåriga.

Det finns comeback- och/eller återföreningsskivor som inte är i närheten av förväntningarna (som Kiss med ”Psycho Circus”) men What If är glädjande nog ett mycket vitalt livstecken från ett band som fortfarande kan leverera. Det låter dessutom som att bandmedlemmarna har roligt att spela tillsammans och kan man sända ut sådana signaler till lyssnaren så har man lyckats.

Magnus Bergström

Hour Of 13 ”Ritualist” (Earache/Sound Pollution)

Hour of 13 sneglar inte så lite på tidiga Sabbath utan att för den skull plagiera i någon mån.

Stämningar och texter får mig också att sända en tanke till de idag nästan bortglömda, på sin tid utmärkta Demon. Minns Don’t break the circle och ni fattar vad jag menar. För övrigt finns inga paralleller banden emellan. Hour of 13 gör tvättäkta, klassisk doom och inget annat, medan Demon var mer melodiösa och snabbare.

Hour of 13:s gitarrist och låtskrivare numero uno Chad Davis kan verkligen konsten att framkalla lagom saktmodiga och riviga riff som får nackhåren att resa sig på den mest luttrade doomfantasten. Ingen oäven sololirare är han heller.

I studion står för övrigt Chad Davis för det mesta, sången borträknad. Sjunger på The Ritualist gör Phil Swanson. Dennes något begränsade register kompenseras av en god portion charm, en i sammanhanget inte helt malplacerad anspänning och kanske framförallt en i dessa dagar rätt ovanlig frånvaro av detta eviga growlande. Swanson är numer utbytt mot Ben Hogg. Synd, kan jag tycka utan att för dens skull nedvärdera Hogg som är en rutinerad frontman.

Bästa spår: Demons all around me.

Mats Johansson

Whitesnake ”Forevermore” (Frontiers/Cosmos)

                         Release 25 mars

Brittiske David Coverdale är en av de främsta ambassadörerna när det kommer till melodiös bluesbaserad hårdrock och vid det här laget en grundmurad ikon till sångare. Vore det inte för Robert Plant (Led Zeppelin) eller Paul Rodgers (Free, Bad Company) skulle man även utan större tvekan kunna påstå att Coverdale är den störste och mest stilbildande av alla klassiska hårdrocksångare som haft rötterna stadigt förankrade i bluesmyllan.

Efter att under en sejour avlöst Ian Gillan i Deep Purple bildade Coverdale mot andra hälften av 1970-talet Whitesnake – ett band som på många sätt huvudsakligen är ett likhetstecken med frontmannen Coverdale själv eftersom övriga medlemmar kommit och gått under åren och endast David har bestått samt varit den obestridde ledaren. Sin rent kommersiella peak fick Whitesnake under andra hälften av 1980-talet med den radioorienterade mångmiljonsäljande skivan 1987, sedan dalade det när grungen gjorde intåg vid 1990-talets inbrott. För ett par år sedan körde Coverdale igång Whitesnake med en nytändning i och med energistinna albumet Good To Be Bad (2008) och man spelade bl.a. på Sweden Rock Festival detta år. Nu är Whitesnake tillbaka med ytterligare en platta i samma nyinspirerade anda: Forevermore.

Forevermore rockar tämligen bra och tar utan några blygsamheter vid ungefär där förra plattan Good To Be Bad placerade sig. Det är välproducerat och snyggt rakt igenom. Den musikaliska kraften finns och hårdrockräven Coverdale visar åter att han är en storstilad och värdig veteran som kan sina saker. Samtidigt finns det en viss kylighet i ljudbilden som väl har att göra med dagens moderna digitala inspelningstekniker, men som får mig att längta tillbaka lite till ett mera gammaldags och varmare produktionssound. Låtarna tenderar också att dra åt ett lätt slentrianmässigt håll när det kommer till texter och musik och refrängmelodierna saknar de forna dagarnas extra skärpa och lyft. Men den här ormen har ändå kvar sitt giftiga bett i de allra bästa stunderna på plattan.

Lyssna på: ”Love Will Set You Free”, ”Easier Said Than Done”, ”One Of These Days”.

Henric Ahlgren

Amy Allison ”Sheffield Streets” (Urban Myth/Hemifrån)

Det blir lite gammal countryfeeling i ”Everybody Ought to know” som är en duett med Dave Alvin. Ett annat känt namn finns med på skivan, nämligen Elvis Costello som gör en insats ”Monsters of the Id” som Mose Allison spelade in redan 1969. Hennes röst påminner mig om Patsy Clines röst. Antingen gillar man det eller så gör man det inte. Här finns inget mellanting.

Musiken drar åt det lugna och softa hållet, det är behagligt att lyssna och upptäcka Amy Allison som tidigare har helt gått mig förbi. Jag misstänker att om Patsy Cline inte hade gått bort 1963 hade hennes sound idag varit det här. Genom sin pappa Mose Allison som för övrigt också medverkar på skivan har Amy säkert fått sitt musikaliska arv, som drar åt det jazziga. Tolv sköna låtar som framförs med känsla och total närvaro. En skiva som skall lyssnas på när man går hemma i raggsockor, mysbyxor och eldar i den öppna spisen.

Mattias Ransfeldt

Galaxie 500 ”Today”, ”On Fire”, ”This Is Our Music” DELUXE EDITIONS (Domino/Playground)

Amerikanska poptrion Galaxie 500 existerade mellan 1987-1991 och hann släppa tre skivor: Today (1988), On Fire (1989) och This Is Our Music (1990) som dock passerade ganska förbisedda. Jag och många med mig missade dem helt när det begav sig. Mest uppmärksamhet fick bandet i England där de signades till bolaget Rough Trade, nådde plats 7 på UK Indie Chart med albumet On Fire samt gjorde radiospelningar för John Peel.

Men Galaxie 500 har haft tiden på sin sida. När nu alla tre plattorna återutges framgår det tydligt att detta är ett stort popband med tidlösa kvaliteter. En lågmäld och atmosfärrik stil som stundtals påminner om ett nedtonat Velvet Underground gör också att det här är musik som låter helt rätt i dagens popklimat och även  kan tas som föregångare till mången sorts nutida popband av olika nationalitet.

Henric Ahlgren