nyaskivor.se

Lucinda Williams ”Blessed” (Mercury/Universal)

Musikvåren är hetare än på länge med skivsläpp av bland andra Decemberists och Low Anthem. Som om inte detta vore nog så bidrar Lucinda Williams med nya utmärkta albumet Blessed till de annalkande vårkänslorna.

Efter mörka East West och ojämna Little Honey tar nu Lucinda en gruvlig revanch på sig själv med aktuella albumet Blessed. Tillbaka är de melodi och låtbyggen vi känner igen från klassiska albumen Essence och Car Wheels On A Gravelroad.

Anslaget är tillbakalutat och präglas starkt av hur Lucinda använder sin raspiga sydstatsröst för att skapa den rätta  underliggande stämningen i musiken. Hon lyckas med detta hela albumet igenom vare sig det gäller underbara ballader som I Don´t Know How You’re,  Living, Born To Be Loved  och Copenhagen, eller när det rockas loss med besked i Seeing Back med Elvis Costello på en formidabelt gitarrcoda. Övriga som bidrar till detta kanonalbum är bland andra gitarristerna Greg Leisz och Val McCallum, trummisen Bruce Norton och B3 orgelskötare Rami Jaffee.

Men jag måste återkomma till Lucinda Williams röst som mejslar fram en skörhet och inneboende styrka på samma gång genom att både brista, bryta och visa en inneboende skörhet. Detta visar med all tydlighet att det måste finnas ett stort och varmt musiklaiskt hjärta hos Lucinda Willams. Vilket vi redan visste, eller hur ?

Bengt Berglind

Bravo Johnson ”Come Taste The Sun” (Stone Junction/Hemifrån)

På Bravo Johnsons nya album har han blivit ännu mera av en musikalisk kameleont där han fortfarande hämtar mycket från Neil Young men nu spretar iväg på ett sätt som vad Beck brukar göra. Han är i facket singer-songwriter som nu har varierat sig in i lite tuffare tongångar som t ex Easy. Bravo har som vanligt skrivit allt material själv. Tyvärr är guldkornen färre även om det finns några höjdare även denna gång. Skivan ställer större krav på lyssnaren för att denne skall kunna ta till sig plattan fullt ut och inte bara zappa mellan låtarna.

Bravo Johnson ”The Crooked And The Straight” (Stone Junction/Hemifrån)

Bravo Johnsons första kom redan 2008. Det här är en mycket bra skiva med härliga influenser av bla. Tom Petty, Bob Dylan, Neil Young. Kanske väl likt dessa ibland. Men det är ju så att när man hör en ny artist tycker man att dennes röst påminner mycket om andra  men efter ytterligare några lyssningar får artisten en egen karaktär. Bravo Johnson har skrivit allt material själv och han håller sig i rock-ballad-fåran som väl i och för sig är lättsmälta grejer för de flesta. Det saknas inte guldkorn här.

Fotnot: Det här exemplaret är en enkel CD men enligt All Music Guide ska det vara 2 skivor. Finns dock ingen info om dubbeln på Bravos egen sida. Lite mystiskt, liksom hans skivomslag som inte säger mycket, men man kan höra korta smakprov på AMG.

Börje Holmén

Angel Band ”Bless My Sole” (Appleseed/Border)

Även om denna recension ska och bör i huvudsak handla om Angel Band, så är det svårt att undvika Dixie Chicks; för det finns likheter och det finns skillnader. Bland likheterna kan nämnas att de båda grupperna frontas av tre kvinnor och stämsång i kubik, samt att countryfeelingen aldrig är långt borta. Producenten Lloyd Maines finns med hos dem båda och borgar för denna kvalité.

Angel Band är en ny angenäm bekantskap för mig och består av Kathleen Weber, Amy Paige och Nancy Josephson som också skriver de flesta låtarna på albumet. Då Dixie Chicks mer och mer jobbar med att framställa musikaliskt finsnickeri så satsar Angelband mer på att ta ut svängarna och sneglar mot både gospel, blues och annan rootsinfluerad  ”amerikanskmusik”. Alla tre tjejerna  i den vokala frontlinjen har starka röster utan att tumma på stämsången.

Hope Is On The Way som skrevs i samband med Barack Obamas klassiska installationstal som president fastnar fort i melodibanken. Kanske är även nästa spår Same Boat tillägnad honom fast mer med tanke hur han har det idag i sin presidentroll. Folkmusikdoftande Didn’ t See It Comin’, lugna King Of Nothing och texmexkryddade Boots of Gualdalupe är alla starka låtar som växer. Detta gäller också  mörka själfyllda Black Tar Sway och Beatlescovern Don’t let Me Down. Så även om Dixie Chicks numera har reducerats till duon Courtyard Hounds och låter helt Ok, så är det Angel Band som regerar denna musikgenre.

Bengt Berglind

Days Of Anger ”Death Path” (Massacre/Sound Pollution)

Om inte rubriken ovan säger vad det handlar om så lägger jag till ordet ilska och det borde vara glasklart vad Days Of Anger pysslar med. Bandets debutskiva är inte direkt bomull för öronen, om man säger så…

Musikmässigt är det 50/50 mellan thrash/hardcore, medan det sångmässigt i huvudsak handlar om hardcore.
Det är full fart från start och så fortsätter det i låt efter låt, vilket lätt blir lite tröttsamt för öronen i längden.

Tur då att det finns två guldkorn, nämligen tyngre och på samma gång melodiösare Hands Of Evil och Life Form som utan tvekan är skivans behållning = betygshöjare. Dessa två låtar ”öppnar upp” skivan och ger den ”mer luft”, så att säga, och det går att spåra ett släktskap med The Haunted vilket aldrig är fel.

Om jag fick bestämma inriktningen på nästa skiva så lyder rekommendationen så här: mindre aggressivitet och snabbhet, lägg istället mer fokus på tyngd. Med andra ord mer thrash och mindre hardcore. Det finns förresten gott hopp om fortsatt utveckling för Days Of Anger, eftersom bandet bildades så sent som 2010. Fortsättning följer…

Magnus Bergström

Low Anthem ”Smart Flesh” (Bella Union/Playground)

Om du gillar vinande distade elguror på volym 12, tryckluftsborrar och brutal hårdmetalsång i 190 knyck kan du sluta läsa här. Vill du däremot  ha en framtid med harmoni, lugn och tro på musiken som en läkande form kan du fortsätta att ta del av resten av denna så kallade recension.

Low Athems andra album Smart Flesh fortsätter att utveckla gruppens minimalistiska musikaliska sida. Inspelad i en nedlagd pastafabrik har kvartetten försökt att utveckla och utnyttja de tomma rummens akustik  och lyfta fram den i sin musik. Det sker ofta på ett mycket försiktigt sätt, kanske med sköra röster och ett instrument som i Love And Altar. Samma framgångsrecept används i  Matter Of Time där tramporgel och munspel lägger sina stämningar bakom en sorgsen röst. Instrumentala Wire behåller den lugna ytan, medan Boeing 373 och Hey All You Hippies bevisar att Low Anthem har en stökigare sida i sitt musikskapande. Men detta är en kort  ljudlig utvikning och snart har lugnet lagt sig och vardagen lunkar på ackompanjerad av Low Anthem. Ett slags alternativt The Band för 2011 och framåt.

Bengt Berglind

Arcade Fire ”The Suburbs” (Mercury/Universal)

Kanadas stolthet Arcade Fire spelade på den spektakulära scenen Dalhalla utanför Rättvik i somras. En dryg månad efter Sverigebesöket släpptes ”The Suburbs” som blir deras tredje album sedan debuten ”Funeral”, som kom 2004.

”The Suburbs” är ett mäktigt epos bestående av 16 låtar, med en total speltid på drygt 64 minuter. Det är just speltiden som är den här skivans svaghet. Den är för lång och dessutom väldigt mastig på något sätt. Känslan är liksom att det blir lite för mycket av det goda. I övrigt är det inte mycket att klaga på. Arcade Fires episka poprock är otroligt proffsig och stundtals, helt oundvikligt gåshudsgenererande.

Arcade Fire lyckas inte överträffa 2006 års mästerverk ”Neon Bible”, men de befäster tveklöst sin position som ett av 2000-talets allra bästa band.

Erik Högkvist

New York Dolls ”Dancing Backward in High Heels” (Blast Records/Sound Pollution)

                                    I butik: 18 mars

New York Dolls ses idag, inte minst visuellt, som föregångare till glam, punk, sleaze utan att de själva egentligen fick det stora genombrottet innan bandet splittrades 1975. 2004 återförenades gruppen med originalmedlemmarna David Johansen, Sylvain Sylvain och Arthur Kane (som sedan avled) i sättningen. Nya plattan Dancing Backward in High Heels är det tredje albumet efter återföreningen och en uppvisning i konsten att fortfarande hålla lågan brinnande och kärleken till musiken levande.

Dancing Backward in High Heels är framförallt en hyllning till New York Dolls egna rötter och 60-talsinfluenser inom pop och rock snarare än ett återvändande till bandets föregångspunkrock från tiden i början av 70-talet. En värdig väg att gå. ”Streetcake” är för övrigt årets bästa poplåt, i mina öron.

Lyssna på: ”Streetcake”, ”Fool For Your Baby”, ”You Don’t Have To Cry”

Henric Ahlgren

The Haunted ”Unseen” (Century Media/EMI)

Tolv låtar, 42 minuter och 30 sekunder. Det är vad The Haunted erbjuder musikdiggare med öppet sinne på nya och mycket intressanta Unseen.

Först måste det uppenbara påpekas: det här är en värdig och logisk uppföljare till The Dead Eye, även om Unseen överträffar den i låt efter låt. Det handlar om en frustande, introvert, vemodig och samtidigt livsbejakande skapelse.

Influenserna är många och för att nämna några: blanda Mastodon, Tool, Iced Earth, Opeth, In Flames och – åtminstone i mina öron – framför allt Burst och tillsätt en lagom dos av ”gamla” The Haunted.

Unseen är ett typexempel på konsten att ta ut svängarna. Ordet progressivt används nuförtiden väl ofta för att beskriva olika hårdrocksband, men det känns helrätt (och samtidigt överraskande) och måste användas för att beskriva ”pånyttfödda” The Haunted.
Förra skivan Versus var en typisk thrashskiva, och med tanke på det är Unseen vågad och rent ut sagt f-n så imponerande.

Låtarna? Bäst: Never Better. Minst bra: No Ghost.

En följd av allt det nya är att bandet nu står inför karriärens största utmaning: att förena det gamla och nya materialet på scenen. Det ska bli mycket spännande att se/höra hur det ska gå till.

Magnus Bergström

The Coal Porters ”Durango” (Prima Records/Border)

Det lär finnas en sammanslutning individer som i år samlats under parollen Vägra Vinter. Vad detta ställningstagande innebär vet jag inte på rak arm. För jag har mitt eget botemedel mot kyla och mörker. Jag rekommenderar en massiv dos vitaminrik musik. Oss emellan så funkar det mot alla väder, och allt annat också. Det bara är så.I dag rekommenderar musikdoktor Berglind bluegrassinjektioner med hjälp av Coal Portes nya CD Durango.

Bandet är idag englandsbaserade och leds av Sid Griffin som är levande legend inom countryrockfacket. Long Ryders var hans första band, där Byrdsstämmor och gitarrer samsades med den tidens punkattityd. Coal Porters har funnits i många år och i olika grupperingar. På de två sista skivorna har de satt tänderna i bluegrassmusiken och levererar i och med Durango en vad jag upplever uppdaterad version av denna amerikanska folkmusik. I musiken finns inga trummor eller slagverk. Den drivs framåt av basspelet som hela tiden ger både grund, rytm och tempo.

Sångstämmorna sitter limmade vid varandra  och bandets sångare använder ofta så kallad call and respons i både vers och refräng. Fiol,banjo,gitarr och mandolin kryddar det hela med högoktaniga insatser, både närd det gäller ensamblespel och solon. Några av låtarna bygger på traditionella melodier och tema som till exempel Pretty Polly och gospelinfluerade No More Chains. Men här finns också en hel nyskrivet material av Sid Griffin och fiolesset Carla Fray. Mitt i denna vidunderliga  brygd av amerikansk folkmusik dyker det upp en snabb hetsig version av Neil Youngs mästerliga Like A Hurricane.

Då glömmer man lätt fnasig vinterhud, snömodd och morgonmörker. Cole Porters Durango är härmed utsedd till vinterns bästa snabbverkande vitamindos. Ta minst 6-8 låtar om dagen.

Bengt Berglind

Crazy Lixx ”New Religion” (Frontiers/Triada/Bonnier Amigo)

                        I butik: 24 mars

Det är bara att konstatera att sleazehårdrockarna Crazy Lixx är en kraft att räkna med. Den uppenbara mognaden sedan debuten Loud Minority har inneburit ett stort kvalitetskliv uppåt, och bandet är numera ett av dom absolut bästa ”made in Sweden” i genren.

För vilken hårdrockare kan/vill värja sig mot låtar som:
Rock and a Hard Place – finfin och medryckande som drar igång musikfesten.
Blame It On Love – uppiggande i bästa Def Leppard-stil, i synnerhet refrängsmässigt.
Children of the Cross – skivans bästa refräng är en fröjd för öronen.
She’s Mine – svängigt utropstecken kryddad med ett läckert gitarrsolo.
What Of Our Love – en ”sleazifierad” power ballad med klädsamt klös.
Voodoo Woman – när gitarriffet drar igång så undrar jag om Zakk Wylde plötsligt är i farten… Bra!

Ja, ovanstående axplock är exempel på låtar som gör att lyssnarens intresse kvarstår skivan igenom. Styrka med stort S: Sångaren Danny Rexon har pipor som passar utmärkt för ändamålet. Svaghet med litet S: Hjulet är redan uppfunnet och så värst mycket nyskapande har inte bandet att komma med. Till sist är det bara att konstatera att det är något speciellt med kombinationen Polar Studios i Stockholm och producenten Chris Laney. Välljudande skapelsen New Religion är ett utmärkt exempel på detta.

Magnus Bergström