nyaskivor.se

Dropkick Murphys ”Going out in style” (Cooking Vinyl/Cosmos)

Bostonpunkarna Dropkick Murphys följer upp fjolårets liveplatta med sin sjunde studiofullängdare ”Going Out In Style”. De som hört bandet tidigare kommer känna igen sig i bandets celticinfluerade hardcorepunk, det är precis som tidigare allsångsvänliga slagdängor. På titelspåret, som är skivan starkast, följer man upp i gammal klassisk Dropkick tradition att hylla hemstaden Boston – man hinner med att namedroppa bland annat Bobby Orr (legendarisk hockeyspelare i Boston Bruins).

På låten ”Peg O’ My Heart” får man stor främmande av ingen mindre än chefen han själv Bruce Springsteen. Detta borde vara ett klart och tydligt tecken på att Dropkick Murphys ska ses som väl aktade, med tanke på att Springsteen väljer väl med omsorg vilka band/artister han ska gästa.

Skivan håller precis som på tidigare plattor en jämn och hög kvalitet, men jag är något besviken på att den inte lever upp till mina förväntningar – som i ärlighetens namn har varit väldigt högt ställda.

Lars Svantesson

Children Of Bodom ”Relentless Reckless Forever” (Spinefarm/Cosmos)

Säg Children Of Bodom och ”alla” hårdrockare associerar bandnamnet till gitarristen/sångaren Alexi Laiho. Men COB är ingen solotripp utan ett väl sammansvetsat band, vilket visas gång på gång när nya skivan Relentless Reckless Forever snurrar i hörlurarna.

Det är verkligen en våt dröm för i synnerhet gitarrister att spisa RRF, eftersom gitarrspelet är i fokus. Jag måste också nämna trumljudet som känns i det närmaste perfekt i en bra mix av studio- och livekänsla. Något för Metallica att ta efter…

Inledande Not My Funeral fastnar direkt och visar att bandet i allra högsta grad är att räkna med fortfarande. Därpå följer fartmonstret Shovel Knockout som – självklart – kryddas med smakfulla keyboardslingor av Janne Warman (som är lika viktig för COB som Alexi). Tredje låten Roundtrip To Hell And Back är förhållandevis långsam och känns först väl ”smörig”, men framstår sedan som en av skivans absolut bästa låtar inklusive en übersuperb refräng. Och så fortsätter det… RRF är som en programförklaring av allt som är COB, i och med att alla deras musikaliska sidor visas upp i en härlig blandning.

RRF är inte ett magnum opus men utan tvekan mycket, mycket bra. De redan frälsta fansen lär inte bli besvikna. Att högsta betyget uteblir beror på att två av låtarna (Pussyfoot Miss Suicide och Northpole Throwdown) är för mycket ”standard” jämfört med övriga.

Det känns glädjande att Alexi & co är tillbaka i toppform.

Magnus Bergström

We Are The Ocean ”Cutting Our Teeth” 2CD re-release (Hassle/Sound Pollution)

Ursäkta, skulle det här vara så intressant att man var tvungen att släppa en deluxeversion med bonusskiva ett halvår efter originalreleasen? Nej, det tycker jag inte. Visserligen är jag väl knappast att räkna som målgruppen för We Are The Oceans tonårsångestladdade skränrock, som mixar skrik med mer ordinär rocksång. Jag har ytterst svårt för denna emo/punk/metal som tenderar till att bli både monoton och intetsägande.

Visst även jag kan tycka att vissa låtar är bra, dock är de lätträknade. Två exempel på bra låtar (och många fler är det tyvärr inte) är ”Confessions” från originalplattan och ”Get out while you can” från bonusskivan.

Det här håller knappt för en skiva och definitivt inte för två fullängdare. Den här skivan är inte för nya lyssnare utan bara för de som redan är insnöade på ”We Are The Ocean”.

Lars Svantesson

Woods of Ypres ”Woods IV: The Green Album” (Earache/Sound Pollution)

Kanadensiska Woods of Ypres kontrakterades i höstas av Earache, vilka passar på att återutge plattan Woods IV: The Green Album, tidigare utgiven på frontmannen David Golds egen indielabel Krankenhaus records. Uppbackningen av Earache är förstås ett steg i rätt riktning.

När det blir som allra bäst får bandet ihop en rätt udda men spännande blandning av doom och proggmetall, här som mest påtaglig och faktiskt alldeles lysande i spåret I was buried in Mount pleasant cemetery, som bjuder på en hel del överraskande vändningar i såväl tempo som atmosfär.

Ett spår gör ju ingen fulllängdare, emellertid. Klassen i ovannämnda stycke uppnår man inte riktigt i något av plattans återstående 12 låtar. Visserligen framtonar som helhet en ganska angenäm prägel av downer och doom som faktiskt får mig att tänka lite på våra svenska mästare Katatonia, men hos Woods of Ypres saknar undertecknad experimentlustan som präglar ovannämnda I was buried… Mer sånt, tack, och storverk är att vänta!

Mats Johansson

One Man Army And The Undead Quartet ”The Dark Epic” (Massacre/Sound Pollution)

Till att börja med måste jag konstatera att Johan Lindstrand (ex-The Crown) har en av världens absolut bästa death metal-röster, ja kanske rentav den allra bästa. Hans framgångsrecept är konststycket att få ”kakmonster”-sången att låta tydlig. Helt enkelt enastående.
One Man Army And The Undead Quartets fjärde skiva The Dark Epic kommer inte att gå till historien som nyskapande. Nej, det är 50 minuters blandning av thrash och death metal – take it or leave it, liksom.

Inledande Stitch bjuder på ett förvrängt Angel Of Death-riff och är en finfin start. Men utöver just Stitch får jag ganska omgående känslan av att flera av skivans övriga låtar är för likartade, och det är aldrig kul…

Men, hallå där… Vid närmare granskning upptäcker jag att det finns två i sammanhanget mycket originella inslag på skivan: Sandman Apocalypse som är (näst intill) åtta minuter lång och bjuder på flera snygga tempoväxlingar. Titellåten klockar in på (näst intill) mäktiga nio minuter och är smått progressiv och i det närmaste helt instrumental. Coolt!

Att dessutom efter sistnämnda smått episka skapelse avsluta skivan med full-fart-hela-vägen-in-i-kaklet-låten How I Love To Kill You är ett smart grepp, som gör att lyssnaren kippar efter andan till skivans sista sekund.

När plus och minus ska fördelas i vågskålen så finns på plussidan sången, det suveräna ljudet och det genomgående skickliga framförandet. På minussidan finns det faktum att flera av låtarna är väldigt lika. Betygssättningen är således inte helt enkel och jag väljer till slut något av en medelutväg, men lägger utan tvekan till ett stort plus i kanten.

Det skulle kittla dödsskönt i kistan att få uppleva bandet live på någon sommarfestival…

Magnus Bergström

Jamiroquai ”Rock dust light star” (Mercury/Universal)

Jamiroquai är tillbaka med albumet Rock Dust Light Star. Om man bortser från samlingsplattan High Times: Singles 1992-2006 så har det gått fem år sedan senaste plattan Dynamite, ett album som inte utmärkte sig särskilt mycket.

Det är inget tvivel om att Jamiroquai hade sin storhetstid under nittiotalets andra hälft med albumen Travelling Without Moving (1996) och Synkronized (1999) och till viss del in på 2000-talet med A Funk Odyssey (2001). Känslan de senaste åren är dock att de inte längre lyckas skriva lika slagkraftiga låtar som förut, ta bara exempelvis låtarna Cosmic Girl, Deeper Underground, Soul Education, Where Do We Go From Here?, Use The Force, High Times etc. De skapar fortfarande bra musikstycken men aldrig i samma klass som på de tidigare albumen.

Rock Dust Light Star innehåller dock en del guldkorn där det framförallt är musiken som utmärker sig och gör det största intrycket på lyssnaren. Sången från Jay K är sig lik och det är kanske det som gör att det ibland känns störande och enformigt efter att ha lyssnat en stund; det finns få överraskningar i den. Nej, här är det istället de många sköna basgångarna, de drivande beatsen, en hel del percussion, lite blås och annat smått och gott som utmärker och lyfter låtarna rejält. 

Det är ett ganska typiskt Jamiroquai-album i att det är verkligt bra dansmusik med många inslag av olika musikstilar. Det utmärkande här är att det vilar ett speciellt groove och mera 70-talsfeeling jämfört med förra släppet; och något som gör att musiken växer och blir bättre.

Rickard Engström

Lykke Li ”Wounded Rhymes” (Ll Rec/EMI)

Svenska Lykke Li spelar i samma liga som Robyn när det gäller naturbegåvad talang och internationell gångbarhet. Lykke Li besitter en känsla och en excentrisk stil utöver det vanliga som gör att jag skulle vilja använda uttryck som ”bisarrt bra”. Debutalbumet Youth Novels (2008) var något av en popsensation och nya plattan Wounded Rhymes är inte sämre den. Det finns en mognad, ekleticism och en innerlig själ i det hela som för tankarna till namn som Kate Bush, PJ Harvey och Florence and the Machine. Ja, så bra är Lykke Li. Ny plattan har på ett raffinerat vis ekon från alla möjliga håll i pop- och musikhistorien. Albumet är starkt rymtorienterat, men samtidigt med utsökt melodier i princip rakt igenom. Så gott som alla låtarna ter sig som potentiella moderna klassiker. Man tappar nästan andan.

Lyssna på: ”Youth Knows No Pain”, ”I Follow Rivers”, ”Get Some”.

Henric Ahlgren

Otis Gibbs ”Joe Hill’s Ashes” (Rootsy/Warner)

Otis Gibbs är inte någon nybörjare. Joe Hill’s Ashes är hans sjunde album. Han skriver allt material själv och spelar gitarr i sitt sexmannaband.

När man läser om skivan på Ginza får man intrycket att det är utpräglad fokmusikdominerad musik med rötterna i Woody Guthrie och Joe Hill. Det stämmer bra vad gäller hans texter men inte i musikgenren där det istället handlar väldigt mycket om country.

Texterna handlar om arbetarklassen i USA något som väl inte är särskilt vanligt idag vilket gör skivan spännande och lyssningsvärd. När jag har lyssnat ett antal gånger för att ta till mig texterna bättre så märker jag att även melodierna harmonierar.

Börje Holmén

Treat ”Coup De Grace” (Universal)

                            I butik: 17 mars

2/4 Organized Crime, 1/4 The Pleasure Principle och 1/4 från övriga skivor i diskografin, med fokus på Dreamhunter och Scratch and Bite = Coup De Grace.

Skivan inleds på bästa sätt med The War Is Over som i typisk Treat-stil innehåller ett bra gitarriff och en medryckande refräng. Och det fortsätter stabilt med All In som har en körsång i refrängen som sannerligen inte går av för hackor. Skivans bästa låt är i mina öron Tangled Up, eftersom den bryter Treat-stilen med intressanta tempoväxlingar och ett gitarrspel som är aggressivare än vanligt.

Det är populärt att använda sig av orientaliska tongångar i musikens värld och Treat är inget undantag, vilket kan höras i inledningen av Skies Of Mongolia, men det som gör låten minnesvärd är det läckra keyboardspelet. Men allt eftersom låtarna avlöser varandra så framgår det tydligt att Coup De Grace innehåller några midtempolåtar för mycket. Robert Ernlunds röst gör sig nämligen klart bättre i dom lite snabbare låtarna. Plus för att skivan avslutas med en av dom bästa låtarna (Breathless) vilket är ett oväntat och kul grepp. Minus för den intetsägande balladen A Life To Die For.

Summa sumarum så är inte Coup De Grace bästa skivan i Treats karriär (Organized Crime är inte lätt att slå på fingrarna) men det är heller inte den sämsta (debutskivan Scratch and Bite har inte åldrats väl). Personligen anser jag att Treats comeback är en större musikhändelse än Europes dito, så jag håller tummarna för att Robert & co är tillbaka för att stanna.

Magnus Bergström

Exodus ”Shovel Headed Tour Machine: Live at Wacken” CD+2DVD (Nuclear Blast/Warner)

På scen är Exodus en vitamininjektion och många års erfarenhet gör att det är tight och inte minst välspelat när Bay Area-veteranerna är i farten.
Shovel Headed Tour Machine (Live At Wacken) är som namnet avslöjar inspelad på klassiska festivalen Wacken inför närmare 80.000 personer, och visar upp ett band som lever för sitt metalhantverk.

Att gå in på enskilda låtar känns onödigt, det räcker med att konstatera att skivan representerar både då och nu. Och det är uppfriskande med veteraner som inte lever i det förgångna utan spelar övervägande nyare låtar, som påfallande ofta står sig bra i jämförelse med klassikerna.

Trots att frontmannen Rob Dukes inte når sina föregångares nivå – och påfrestande ofta använder sig av svordomar – så är Exodus live en kraft att räkna med.
Herr Dukes är dock värd respekt för sitt ställningstagande mot Usama bin Laden, lyssna bara på introduktionen (och texten) till Children Of A Worthless God…

Den som har biljett till Getaway Rock Festival i Gävle med bland andra Exodus, har all anledning att känna sig förväntansfull.

Magnus Bergström