nyaskivor.se

Tokyo Rosenthal ”Love Won Out” (Indys/Hemifrån)

Love Won Out är Tokyo Rosenthals andra fullängdare och uppföljaren till 2006års ”One Score and Ten!”. Musiken är amerikansk singer/songwriter med mer eller mindre tydliga influenser från Irland och Mexiko.  Skivan är långt ifrån dålig, men tyvärr upplever jag den som ganska sömnig och intetsägande. Inga låtar sticker ut speciellt mycket mer än någon av de andra. Därför förtjänar skivan inte mer än 2,5 av 5 i betyg.

Lars Svantesson

Susan Boyle ”I Dreamed a Dream” (Syco/Sony)

Efter operasångaren Paul Potts enorma genomslag och vinst i det engelska tv-programmet Britain’s Got Talent 2007 lyckades man i programmet under våren 2009 åter skapa en liknande framgångssaga – nu med sångerskan Susan Boyle. Paul Potts och Susan Boyle –  de fula ankungarna som blir till svanar framför våra ögon genom tv:s och Internets bländande magi; en modern variant på H.C. Andersens klassiska saga.

Boyles debutalbum har toppat listorna både i England och USA och många andra delar av världen. Berättelsen om den lilla människan, som visar sig besitta fantastiska förmågor är en universell story som de flesta tar till sina hjärtan. Men förutom mediedramaturgin, hur fungerar Boyles första album egentligen ur strikt musikalisk synvinkel?

I Dreamed A Dream består av covers på en varierande art av låtar från pop till evergreens och sakrala sånger med gospelstänk. Titeln syftar förstås på Boyles paradnummer från programmet där hon fick alla att smälta med sin tolkning av låten från musikalen Les Misérables. Öppningslåten på skivan är annars en tolkning av en av Rolling Stones allra bästa låtar – countryballaden ”Wild Horses” – som här blivit en än mer melankolisk pianoballad med stråkar. Nästan bäst fungerar tolkningarna av Madonnas låt ”You´ll See” och den jazzig bluesballaden och standardlåten ”Cry Me A River”. Överhuvudtaget fungerar det mer modernt orienterade materialet bättre i förhållande till de sakrala sångerna och gospelanstrykningarna som ter sig mer platta.

Susan Boyle har en mycket vacker, distinkt och klar röst som etsar sig fast.

Som helhet visar I Dreamed A Dream att Boyle även i framtiden, med rätt låtval, kan konkurrera med de bästa på listorna.

Nu ryktas det om att Boyle skall sjunga ledmotivet till nästa James Bond-film. Jag håller tummarna. Detta kan bli ren magi.

Henric Ahlgren

Luke Powers ”Running to paradise” (Phoebe/Hemifrån)

Det är skön countryrock med vettiga texter som framförs av Luke Powers. Det blir lite Kris Kristofferson, Waylon Jennings över det hela vilket jag gillar skarpt. Han lyckas komma ifrån att countryn låter tråkig och överproducerad. När han inte är artist undervisar han på Tennessee State University i Nashville plus att han skriver prosa. Han har många strängar på sin lyra med andra ord.  Det är sexton låtar inom countryrock-genren, och nästan så att han hade fått ihop två bra album istället. Favoriter på ”Running to paradise” är ”Johnny Rotten come to Jesus” och ”Hank”. Där får han till det riktigt bra. Sen är det ju ett fantastiskt omslag, en pojkdröm att leka superhjälte. Själv är jag lite sjukt frälst i stjärnor, bara en sån sak!

Mattias Ransfeldt

Pearl Jam ”Backspacer” (Island/Universal)

Pearl Jams nionde skiva följer upp albumet Pearl Jam från 2006 (eller Avocado som det så fint har blivit betitlat av fansen). Eddie Vedders röst har en en stor karaktär; han låter så tjock i halsen men sjunger ändå så ljuvligt. Rock’n’roll kan inte låta bättre än så här! Vad tänkte gruppen när de gick in i studion och skulle spela in Backspacer? För många grupper tror jag det är en pina att sitta i studion och få fram passande musik och text. Men för Pearl Jam låter det som om det har flutit på alldeles galant för det här albumet.

Jag hör glädje och rak och rätt fram rock, där gruppen absolut inte krystat fram några trötta melodier; dessa stycken är helt galanta. Det här är sådan musik man kan lyssna på vid alla tillfällen. Det är också sådan här musik man vill lära sig att spela gitarr till. Faktum är att jag ska testa vid något tillfälle. Musiken är uppbyggd av elgitarrer och Vedders röst, dessa två element är ett oslagbart stycke. Det kan inte bli så mycket bättre gitarrmusik än vad Pearl Jam har lyckats att få fram i Backspacer.

2007 så gjorde Eddie Vedder filmmusiken till den lysande Into the wild som Sean Penn skrev manus till. När låten ”Just Breathe” började spelas på Backspacer så tänkte jag att det var en låt som var lämnad för andra låtar på soundtracket till filmen, men den skulle lika gärna kunna ha varit med på det . Den är riktigt bra och jag gillar Vedders plockspel på den. Den går helt i samma stil som de andra akustiska låtarna på soundtracket.

För övrigt så vill jag nämna de starka fem låtarna som inleder albumet. Adrenalinpumpande gitarrer och låtar drivna till sitt yttersta. Detta lyckas Pearl Jam med helt suveränt. Det känns som om bandet börjar mogna mer och mer efter varje år nu och kan antagligen komma in i det riktiga ”finrummet” av rock snart – om de inte redan har gjort det. Isåfall så tar de steget med Backspacer.

Bäst är:
• Got Some
• Gonna See My Friend
• Just Breathe
• Johnny Guitar
• Supersonic

Robin Blixt

Urgehal ”Ikonoklast” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Ikonoklast är det sjätte och enligt mitt tycke kanske bästa albumet som gjorts av det norska black metal-bandet Urgehal som grundades i den lilla staden Hönefoss i Norge 1992. När jag hör någon snacka om Urgehal så tänker jag på corpse paint, för är det något som Urgehal är kända för så är det, förutom deras brutala och praktexemplariska black metal, deras grymma corpse paint och långa spikar som medlemarna Nefas, Enzifer, Mannevond och Renton bär på scenen.

Soundet och tempot på nya skivan är skönt och jag gillar låttitlarna som är på norska; det blir en grym stämning över det hela med låtar som dödelagt och kniven rider dypt i natt . Nu är inte alla texter på norska; de flesta är på engelska och handlar så klart om ond bråd död, förödelse och satanism. Som det ska vara helt enkelt och som på urgehals tidigare skivor.  Det här ett bra album med riktigt bra black metal som jag gärna sätter på när jag slår mig ner i soffan med en öl och känner mig irriterad på omvärlden en lördag eftermiddag. Inte det bästa jag hört men det håller en hög kvalitet och Urgehal vet vad de sysslar med när det gälller black metal och de håller den svarta fanan högt medans blodet droppar från deras instrument.
 
Tony Sundberg

Stefan Sundström ”Ingenting har hänt” (National/Bonnier Amigo)

Kanske är det tack vare musikern och producenten Sebastian Aronsson som Stefans ljudbild den här gången låter som Thåström på ”Skebokvarnsv. 209”. Det är väl den där dovheten och nakenheten och de träffsäkra texterna som gör det förstås. Öppningsspåret ”Glöm din dröm” skulle kunnat stå på min syokonsulents dörr på högstadiet. Titeln i alla fall. Låten handlar om något helt annat och faller i god jord hos mig. Likaså är ”Alla skall i jorden”  en av Sundströms klockrena låtar på den här skivan. På skivan medverkar Nicke Andersson (Entombed, The Hellacopters, The Solution) och Martin Hederos (Nymphet Noodler, Hederos&Hellberg, TSOOL).

Det här är det första av två släpp som är planerade och det är det ledsna av dem! Tänk vad en cykelvurpa kan ställa till med; 13 stygn blev det efter en cykeltur med Miss Li och en rätt hyfsad platta också.

Mattias Ransfeldt

Eminem ”Relapse: Refill” (Interscope/Universal)

Relapse var en av de bästa hiphopplattorna 2009, med starkt självutlämnande texter och feta beats. I samma veva som den kom utlovades en uppföljare någon gång under senhösten/vintern. Vad vi fick var Refill med hela Relapse om igen plus nio nya låtar. Inget annat än ett utslag av samma gamla mo moneysyndrom, lagom släppt till julhandeln och alldeles säkert initierat av skivbolaget. Varför inte ge ut bonusspåren redan vid släppet av originalskivan, kan man fråga sig? Men visst, både branschen och artisterna själva måste ju överleva.

Är det värt att införskaffa Refill då, med tanke på de nio ”nya” låtarna? Ja, det är det. Vi får en öppning som heter duga i form av Forever med Kanye West, Drake och Lil Wayne, följt av mästerverket Hell breaks loose, ännu ett lyckat samarbete med Dr Dre. Faktum är att övriga sju spår också är så pass bra att de förtjänar mer plats än att ligga som bonusar. Och har du inte hört Relapse ännu, så skaffa den i denna version! Under 2010 kommer Relapse II, tydligen.

Mats Johansson