Får man verkligen göra så här; är vad som helst tillåtet i musiksvängen idag? Svaret är enkelt. Javisst ! ! När det låter så här skönt och avslappnat i baktakt är det tillåtet med råge. Det bevisar även att om musiken är välgjord från grunden går det att ändra den, göra tolkningar eller covers i sommardags reaggetakt. Dessutom är albumet välproducerat .
Grundbulten i detta samlingsalbum är David Bowies klassiska ”The rise and fall of Ziggy Stardust” från början på sjuttiotalet med en radda av låtar med minnesvärda melodier och då med Bowies säregna sköna röst.
Five Years – Steel Pulse, Soul Love -Mortimer, Starman – Max priest, Marcy Gray – Rock`roll Suicide eller All the young dudes – Kirsty Rock. Detta samlingsalbum avlutas med några dubversioner som kan vara kul ibland.
Sommarens soundtrack kommer att gå i baktakt. Hoppas nu ni är flera som kommer att upptäcka och uppskatta denna tillbakalutade Bowiehyllning.
Att skolan är stängd för sommarlov hindrar inte Girlschool från att släppa sitt 14:e studioalbum och dessutom fira 45-årsjubileum. Vart kan då pekpinnen landa den här gången? Blir det ris eller ros? Mina förväntningar var inte direkt skyhöga, men det visade sig att det pensionsgrundande tjejbandet från London hade mer att ge.
Albumet är fullpackat med deras varumärken som är kantad av grym och klatschig attityd. Dessutom är sammanknytningen med band såsom t.ex. Motörhead och Saxon uppenbar, men hjärtat och själen i deras egen övertygelse har genom åren alltid varit konsekvent och är fortfarande förhärskande till dags datum.
Uppropet med den repetitiva It Is What It Is ger ett lågt ingångsvärde för vem i hela världen behöver en sång med den irriterande parollen? Saker och ting förändras emellertid radikalt när Cold Dark Heart pumpar upp hjärtfrekvensen. Det häftiga trycket som genereras av rytmsektionen väcker uppmärksamhet och bandets uppstaplade ljudvägg är ett välkomnande åtagande att hantera för en headbanger.
Den ostoppbara frontkvinnan Kim McAuliffe (gitarr, sång) som har hängt med hela vägen räds inte för att tränga in i spöklika världar som Bump In TheNight eller den om än inte mindre smittsamma Invisible Killer. Det får en inbiten hårdrockare som mig själv att övertygas om att det inte finns något pensiondatum för tung rock.
Referenser till klassiska rock- och metallåtar får fler nickningar än det går att hantera, så fastän gitarrvirtuosen Joe Stump är inbjuden till Are You Ready? så är resultatet det samma. Det etablerade soundet med den djupt rotade identiteten och det upproriska sinnet leder bara till en beroendeframkallande kvalitet som inte går att motstå.
Den förenklade slagdängan Party är övertygande på så sätt att det aldrig finns ett tråkigt ögonblick och att var ton har sin plats. Den busiga kaxigheten och det ljudtrogna uttrycket för otämjd glädje är en hyllning till sjuttiotalets glamrock både när det gäller musik och text. Det är också lätt att hänga med i de läderklädda brudarnas allsång även om jag hade föredragit dem klädda i respektfulla skoluniformer.
Born To Raise Hell förenar slutligen de hårdslående och tillika högljudda damerna med hela kavalleriet bestående av Biff Byford (glad som en speleman), Phil Campbell och Duff McKagan som unisont cementerar en dräpande Lemmy-hyllning. Om inte de nya låtarna har fått fäste ännu, så borde den här klassiska metal-hälsningen bli en väckarklocka som får alla bitarna att falla på plats.
Vroooooooooom! Summer Storm och The Wolf You Feed rivstartar och det är omedelbart glasklart att The Call Of The Void inte är någon tillbakalutad historia.
Även om låtduon delar samma dna är det en viktig detalj som skiljer; den ena är instrumental och den andra är det inte. För till skillnad från den helt instrumentala solodebuten Controlled Chaos (2018) har Nita den här gången bjudit in gästsångare och det är inte vilka som helst.
The Wolf You Feed med Alissa White-Gluz (Arch Enemy) är knäckande bra i verserna och gitarrspelet är superläckert. Synd bara att rensångspartiet i refrängen ”bara” är bra och inte har det lilla extra för annars hade det här kunnat bli rena rama monsterlåten. Ta bara den oerhört läckra detaljen att ta ner tempot till nästan krypkasino innan det smakfulla gitarrsolot höjer tempot igen.
Från skivbolagets håll hoppas det säkert på att Digital Bullets med Chris Motionless ska få rejäl rotation på diverse radiostationer i USA och nog är det en klart vettig ”modern” hårdrockslåt. Textmässigt är den mycket stark när den tar upp hur lätt det är att i dagens digitala samhälle ”göra ner” någon eller något med bara några få knapptryck.
Mellodödsgodisbiten The Golden Trail med Anders Fridén (In Flames) i bästa form tar hem förstaplatsen i mina öron (jag säger bara breaket drygt halvvägs – gåshud) i tuff konkurrens med snärtiga allsångsdängan Victorious med Dorothy. Det krävdes uppförstorat målfoto innan det visade sig att gammal är äldst.
Tidigare nämnda käftsmällen till låt kallad The Wolf You Feed får nöja sig med att agera outsider.
Att det är hög klass på låtmaterialet och gästsånginsatserna bevisas av att Through the Noise med röststarka Lzzy Hale (Halestorm) och Winner Takes All med Nitas ”boss” Alice Cooper inte mäktar med att ta sig in på den övre halvan.
Kanske hade jag för stora förhoppningar i och med att de två sångarna är stora personliga favoriter, men sådant är (musik)livet.
Det märks att Nita har haft de olika gästsångarna i åtanke när låtarna har snickrats ihop och det som är lika uppenbart är att låtskrivandet har utvecklats rejält sedan solodebuten, som Nita själv har beskrivit som en orkan av idéer som bara skulle ut.
Den här gången känns allting mer kontrollerat och välbalanserat. Gitarrsolon är förstås flitigt förekommande men det sker aldrig på bekostnad av låten och det blir aldrig för mycket av någonting. Det är bra fördelning av låtarna; flödet känns helrätt och de olika låtstilarna flyter ihop förvånansvärt bra.
Gästsångarna ger skivan variation och det är bara någon enstaka gång som jag tycker att det blir en smula spretigt med olika sångare istället för en enda rakt igenom.
Apropå låtskivande är Victorious ett typexempel på hur det låter när ingredienserna är de rätta. En medryckande melodi, stark sång med ett bra budskap och ett stekhett gitarrsolo.
Vad mer kan en hårdrockare önska sig? Knappast något…
De instrumentala låtarna då?
Summer Storm inleder förtjänstfullt med en full frontal attack och den liksom Surfacing med Marty Friedman (ex-Megadeth) är instrumentalgodis deluxe för alla som uppskattar sexsträngsuppvisningar i den högre skolan.
Bäst i denna låtkategori är ändå Kintsugi som lustigt nog utan problem hade platsat på någon av just Martys soloskivor. Kul grepp av Nita att låta honom gästspela på en annan låt och inte denna.
Som lyssnare är det bara att tacka och ta emot när Nita och hennes vänner i sommarhettan levererat vad som i skrivande stund är undertecknads favorit till förstaplatsen på årsbästalistan. Starkt jobbat!
Den dynamiska duon är tillbaka. Ja det är onekligen något speciellt med samarbetet mellan Michael Sweet (Stryper) och George Lynch (Lynch Mob, ex-Dokken) och deras mix av sisådär 60 procent nutida Stryper, 30 procent Lynch Mob när de är som bäst och som extra krydda tio procent av Michael när han är på solokvist. Och nog går det att spåra en och annan ”blinkning” till Van Halen?
Heart & Sacrifice är duons tredje skivsamarbete och är en uppryckning efter den ärligt talat ganska svaga föregångaren. Ordningen är därmed återställd eftersom debuten var riktigt bra, men utan tvivel är det nykomlingen som är bäst i klassen.
Första skivhalvan är starkast och där återfinns också de tre enskilt starkaste låtarna:
Det lilla skriket av Michael precis innan refrängen i inledande titellåten Heart & Sacrifice säger om inte allt så i alla fall något väldigt viktigt; rösten håller fortfarande och det är glasklart att Georges flinka gitarrfingrar lockar fram det bästa ur stämbanden.
Miracle börjar i fin Lynch Mob-stil och framstår tidigt som en personlig favorit och det intrycket kvarstår när dessa recensionsrader skrivs.
Vassast refrängmässigt är You’ll Never Be Alone. En låt som genomgående fokuserar på den melodiösa grenen av hårdrocksträdet; ett intryck som förstärks av det öronsmekande gitarrsolot av George.
Skivan har snurrat åtskilliga gånger i min skivspelare och lär luftas även efter att det här recensionsjobbet är avslutat.
Jag har dock två invändningar och det är att ett par låtar kunde ha plockats bort för ett snärtigare intryck, men framför allt är jag inte förtjust i det ”lätta” och maskinsterila trumljudet.
Som helhet höjer inte Heart & Sacrifice ribban i genren melodiös hårdrock men nog hettar det till lite extra emellanåt och ingen seriös hårdrockare kan blunda för det gedigna hantverket.
Och låt oss hoppas på ett fortsatt samarbete mellan två veteraner som fortfarande har ”det”.
För ett antal vintrar sedan gästade Eilen Jewell landet vi lever i och just denna vardagskväll skulle hon stå på scenen i Torsby i norra Värmland. Temperaturen var någonstans mellan 12- 16 minusgrader så med tanke på det fordon som skulle frakta oss norr ut så blev resan inställd.
Detta kan jag ångra och det gör jag givetvis när nya albumet med Eilen Jewell nu anlänt. Hennes tidigare album har alltid varit bra med tolkning av lite olika musikstilar som hela tiden ligger inom det vi slarvigt kallar americana. Det vill säga en lagom mix av musik med rötter i USA.
Detta album som är snyggt producerat av Will Kimbourgh har en förkärlek till lite rockiga gitarrer och steelgitarrsolon som sitter som ett smäck.
Eilen Jewell är ingen nykomling och vet vad som väntas av henne. Hennes röst är så självklar och stark, hon sjunger med både styrka och känsla albumet igenom. Detta tycker jag hörs bäst i Crooked River, Gone Home Soon och Winnamuca.
Givetvis är det skönt att höra riktiga musiker som spelar tillsammans och en sångerska som inte behöver varken AI eller lager av datorproducerad sånghjälp.
I och med den här utgåvan så känns det väldigt avlägset och föga fängslande att Tygers Of Pan Tang gjorde en cover på Love Potion no 9 i början av åttiotalet. Många drar sig säkert också till minnes att gitarristen och sedermera Thin Lizzy-medlemmen John Sykes ingick i bandet vid den tiden, men det är som bekant bara kuriosa av akademisk art.
Bandet bildades 1978 på en pub i den lilla kuststaden Whitley Bay strax nordost om Newcastle upon Tyne. Den enda i bandet som vet hur den ölen smakade är gitarristen Robb Weir. Resterande medlemmar som är fyra till antalet har tillkommit från millennieskiftet och framåt. Bandnamnet härstammar från en fantasy-serie där trollkarlar håller tigrar som husdjur.
Det här albumet faller in under epitetet New Wave Of British Heavy Metal och det på ett alldeles förträffligt sätt. Det är en sak om låtmaterialet är enastående. En annan sak om musikerna är talangfulla, men för att få till det lilla extra krävs en producent som lyfter materialet ett snäpp till.
Det är här den danske producenten Tue Madsen kommer in i bilden. Han har lyckats med konststycket att modernisera det traditionella Tygers-soundet och återskapat precis det som eftersträvades. Fräscht material som har DNA från det förflutna är nyckeln till den magi som alstras här.
Edge Of The World startar upp föreställningen på ett mäktigt sätt. Särpräglad i sin utformning tack vare de orientaliska inslagen som alltid är berikande. Här får hela bandet tillfälle att briljera med trollbindande solon, solida rytmer och skönsång. Lägg därtill den tonperfekta produktionen och njutningen är komplett.
Att Italien har fostrat många bra sångare är ingen hemlighet och just därför levererar även Jacopo ”Jack” Meille sången helt kristallklart, men inte bara med full kontroll utan också med enorm disciplin under de längre tonerna. Trippeln InMy Blood, Fire On The Horizon och Light Of Hope visar prov på denna extraordinära sångprestation helt befriad från hyperhöga skrik.
Något alldeles extra är otvetydigt Back For Good som triumferande träder in på arenan med alla element föredömligt placerade. Det melodiska anslaget i symbios med klingande metal blir till en förförisk förening som tränger in i medvetandet med överväldigande smakfullhet. Ljuvliga toner för en gammal hårdrockare.
Som alltid i sådana här sammanhang flikas det in ballader av den högtflygande karaktären inte minst för att få en stunds andhämtning innan intensiteten ånyo höjs. Taste Of Love är först ut med sin kamp för att komma loss från skuggorna och få ett meningsfullt liv med hopp om en gnutta kärlek. Making All The Rules å andra sidan fokuserar på barn fångade av livsomständigheter som leder till katastrofala val. Gripande ämnen med desperat tonsättning.
Bloodlines är en skiva som enkelt lyckas balansera hela bredden av alla beståndsdelar som utgör bandets identitet. Efter 45 år in i karriären finns det inga tecken på fåfänga utan bara en strävan att kanalisera sina ansträngningar och skapa engagerande och spännande musik.
Det känns som om skrivandet och framförandet av denna skiva inte var betingad med några svårigheter överhuvudtaget. Här finns massor av uppsluppen och tilltalande underhållning för det är så det blir när ett gammalt band minns sina tricks långt in i modern tid. De har helt obesvärat slängt ihop ett album och sedan gått ut på den lokala puben och tagit en öl precis som om det skulle ha varit den mest självklara saken i världen.
Det är inte många band som i stora drag har lyckats med att hålla ihop sin besättning i lite drygt 35 år, men Winger är en av de få utvalda. De bildades i New York och åtnjöt initiala framgångar under sin första verksamhetsperiod med den självbetitlade debutskivan från 1988 i första ledet.
Deras kollektiva kraft och virtuositet verkar vara ograverad när de till syvende och sist släpper sitt självförklarliga sjunde album. Och vid det här laget är de naturligtvis väl medvetna om vad deras publik vill ha så de har inget behov av att återuppfinna sig själva.
Trots att det har gått en ansenlig tidsrymd sedan förra albumet Better Days Comin’ (2014) så känns det som om de aldrig har varit frånvarande. I synnerhet inte när jag knappt har hunnit sätta mig tillrätta förrän Proud Desperado kommer farande som ett frustande lokomotiv med dunder och brak. Det är en remarkabel inledning som direkt växlar fokus i den efterföljande Heaven’s Falling med nedskruvat tempo och hjärtskärande spörsmål.
Tack vare de medryckande gitarrerna galopperar Tears Of Blood med sitt melodrama i bagaget mot mer äventyrliga pomprock-hymner. Reb Beachs distinkta riff backar upp den obevekligt apokalyptiska textremsan. Bryggan som känns familjär lotsar sedan in ett tajt gitarrsolo innan de hamrande rytmerna avvecklas med en pust av välmående.
Även om basisten och sångaren Kip Winger har en röst som är få förunnat så hjälper det föga till att lyfta den krystade Voodoo Fire som betänkligt hackar i maskineriet. Likaså tickar Time Bomb mödosamt igenom sina gott och väl 4 minuter bara för att slutligen falla handlöst ut i tomma intet.
När allt kommer omkring snurrar albumet på en beprövad och pålitlig väg. Den melodiska hårdrocken finns här, skönsången likaså, men med det avslutande eposet It AllComes Back Around tränger Winger oväntat igenom den progressiva hinnan med insikten att livet inte är en fest längre utan att smäktande toner med meningsfulla tankar kan få det att kännas bra mycket bättre.
Först måste jag erkänna att Rodney Crowell är en av mina husgudar så man kan väl säga att jag är jävig i ämnet.
I år firar Rodney att han varit i musiksvängen i en hiskelig massa år. Detta kommer han att göra genom en större galaföreställning senare i år med en massa gästartister.
Chicago sessions är något helt annat. Rodney ville göra något enklare och mer spontant, som att hitta en ny studioproducent och spela in några nya låtar, någon cover och sådant som han har haft liggande men som spelats in av andra artister.
Rodney hamnade i Wilcoledaren Jeff Tweedys studio i Chicago med nya musiker runt sig. Visst är det lösare i kanten och kanske mer spontant men även lite fattigare ljudmässigt. I all fall om vi ser tillbaka på hans senaste utmärkta studioalbum Triage som kom för en tid sedan. Där inramas hans låtar och sång av många eminenta musiker från Nashville.
Jeff Tweedy var inte bästa valet av producent. Han passar inte in i Rodneys musikvärld hel enkelt.
Det finns några riktigt bra låtar här samt en snygg cover på Townes Van Zandts No place to fall och You suppose to be falling som skrevs för kompisen EmmyLou Harris.
Vi får hoppas på något mindre spontant nästa gång och med skickliga musiker från Nashville plus en mer taggad Rodney Crowell.
Deathstars är framme vid skiva nummer sex sedan 2003 års debut Synthetic Generation. Men att det har gått hela nio år sedan förra skivan The Perfect Cult är lite svårt att greppa.
Vid en första anblick kan det vara lätt att tro att image och det visuella konstnärliga uttrycket är prio ett. Fel. De tio låtarna på Everything Destroys You visar klart och tydligt att musikskapandet är det viktigaste. Mörker och ljus i skön samklang och det är nästan löjligt medryckande och proffsigt rakt igenom. Och bara en sådan sak som att i princip alla låtar har singelpotential.
Det är populärt att sortera in Deathstars i gothfacket men det är inget som faller bandet i smaken, så låt mig istället föreslå genren svärtad industrirock.
Vibbarna av Rammstein är påtagliga men i den här musikgrytan finns även en rejäl skopa Marilyn Manson och Pain kryddat med The 69 Eyes. Uttrycket känns ändå eget vilket beror på att det låter mer kött och blod än mekanik och Whiplasher Bernadottes karakteristiska pratsångstil ger anrättningen en egen twist.
This Is är så typisk för Deathstars att det nästan är löjligt. Ett enkelt knep kan tyckas, men det fansen får vad de vill ha och vem kan eller ska klaga på det. Låten svänger på det rätta sättet och det är allt som betyder något.
Midnight Party har en refräng som är omöjlig att värja sig emot. Den är inte undertecknads favorit men är ändå just den som jag kommer på mig själv att nynna mest på. Ja vi snackar alltså starkt låtsnickrande.
Between Volumes and Voids bjuder på maffiga kvinnokörer med pondus och det låter minst sagt mäktigt. Vi får heller inte glömma stråkarna som piffar till det.
An Atomic Prayer ger en lite oväntad känsla av Ghost och med en speltid på upp emot fem minuter finns det mycket gott att suga i sig av denna smällkaramell till låt.
Låtarnas överlag hyfsat väl tilltagna speltid visar att saker och ting har fått blomma ut och komma till liv istället för att strypas på luft. Jag kan inte nog poängtera att det gäller att vara beredd på att ge skivan ett ganska stort antal lyssningar för att avslöja fler lager än vad som märks till en början.
Möjligtvis tappar jag lite intresse mot slutet, i de två-tre sista låtarna, men det ska sägas att avslutande Angel Of Fortune And Crime ändå har ett plus i form av en tyngd som bryter av mot övriga låtar.
Att lyssna på texterna är en fröjd rakt igenom. De är mestadels åt det kluriga hållet med både allvar och humor och i min bok är även den biten en mycket viktig del i hantverket.
Fansen lär älska det de hör och dessutom lär ett och annat nytt fans tillkomma (som undertecknad) och lita på att det lär svänga ordentligt när de nya låtarna presenteras i liveformat.
Nattens demoner är tillbaka för att hemsöka dina högtalare. Bandet som grundades i de ockulta kvarteren i Helsingfors för över 30 år sedan trivs bäst när mörkret faller så att de kan bli ett med de få kvarvarande skuggorna. I frånvaron av ljus söker de sig fram i sin nervkittlande strävan efter ohämmad melankoli.
Den musikaliska inriktningen visar på en selektiv förkärlek för sjuklighet, glamour, sex och det övernaturliga vilket förkroppsligar dessa nattdjur med både den dimmiga andemeningen av nordisk gotisk rock och den durkdrivna pulsen från Los Angeles och Sunset Strip glam. Känn dig förföljd om du tar din tillflykt till någon av de här domänerna.
När Elvis Presley gick ur tiden den 16 augusti 1977 så frågade den då åttaåriga Jyrki Pekka Emil Linnankivi sin mamma vem det var. Han sjöng rock ’n’ roll svarade mamman. Det ska jag också göra när jag blir stor svarade Jyrki utan att blinka. Och så rätt han fick för nu som 54-åring trollbinder han oss med sin djupa Elvisinfluerade barytonröst när han sprider sitt unika goth ’n’ roll-evangelium.
The 69 Eyes intentioner klargörs redan från början med titelspåret. På ett raffinerat sätt möter den starka melodin med deras lynniga gothsound den svulstiga refrängen som får blodet att isa sig. Den tidlösa Jyrki 69 är helt klart i sitt absolut rätta element och har sällan låtit bättre vare sig han framställs som Helsinkis eller Hollywoods rockstjärna.
Både Drive och Gotta Rock rullar vidare på säkert territorium. Med sin pådrivande energiskt gungande drivkraft uppfyller de båda alla tänkvärda önskningar och förväntningar. Några vilt kämpande solstrålar tar sig visserligen igenom det mörka molntäcket när California besjungs, men det är bara för att befästa The 69 Eyes ställning som ohotade i sin egen genre.
This Murder Takes Two bryter av mönstret tvärt eftersom vi hamnar mitt i en vemodig duett med Kat Von D som gästsångerska. En behjärtansvärd countryrockdröm utförd med en salig enkelhet av beröring och bara en svag antydan till ondska. Det gör tilldragelsen lika mytomspunnet som forna historier om Bonnie och Clyde.
Death Of Darkness är mångfacetterad och har utan tvekan den omhuldande potentialen att dra nya lyssnare in i mörkrets djupa, dystra besvärjelser. De blodsugande gengångarnas olycksbådande trettonde album tillgodoser oss med en ny uppsättning kärlekssånger med bett riktade till mörkret i oss alla. Kom ljuva död och ta en drink med mig. Natten är ung och livet är kort.
