Årets skivor 2023
Årets bästa skivor enligt Magnus
- In Flames ”Foregone”. Tungt sväng och läckra melodier.
- Lordi ”Screem Writers Guild”. Rysligt underhållande.
- Nita Strauss ”The Call Of The Void”. Gitarrhjälte imponerar med allsång och mellodödsgodis.
- Deathstars ”Everything Destroys You”. Svärtad industrirock av kött och blod.
- Mezzrow ”Summon Thy Demons”. Thrash metal-comeback som blandar dåtid och nutid.
- Wizdoom ”Trolldoom”. En trollbindande doom metal-saga.
- Transatlantic ”The Final Flight: Live at L’Olympia”. Ett mäktigt livedokument.
- U.D.O. ”Touchdown”. Tysk heavy metal med extra sting från U.D.O.-fabriken.
- Electric Boys ”Grand Explosivos”. Dåtid och nutid ger oss årets partysoundtrack.
- Metallica ”72 Seasons”. Metalgiganter som inte lever på gamla meriter.
Magnus Bergström
p.s. Min lista är enbart baserad på nyaskivor.se-recensioner.
Tio i topp 2023 enligt Thomas
1. Katatonia Sky Void Of Stars (Progressive Metal) Eleganta nedtonade lägen byggs upp mot en kör av obestridlig storhet. Intrikata riff flätas samman på vilda, främmande sätt. Enorma melodier bryter ut från oväntade punkter i trassliga, stormiga rytmer. Kolossala känslomässiga crescendon förvandlas till ögonblick av nervkittlande bräcklighet och återhållsamhet. Jag ger er Katatonia; ett av de mest autentiskt progressiva och unika banden som finns.
2. Steven Wilson The Harmony Codex (Art Rock) Steven Wilson ger ofta intrycket av att vara en man som är fast beslutsam om att leverera något som hans lyssnare minst anar. Här rusar det från ett tillstånd av översinnlig eufori via serier av stammande riff och spridda rytmer utsmyckade av stråkar och ibland körer med himmelska änglar. Att omfamnas och svepas med är oundvikligt.
3. Riverside Id.Entity (Progressive rock) Ljust och hoppfullt med uppsluppna och virtuosa influenser. Sångerna är fyllda med behag och tyngd omgivna av ungdomlig utstrålning. Glödande arrangemang som mynnar ut i en djup koppling till den progressiva musikens ursprung och norm.
4. Savoy Brown Blues All Around (Blues) Den bortgångne brittiske bluesikonen Kim Simmonds lämnar oss med en avskedssalut fylld med magnifika låtar, rutinerad sång och mästerligt utförda gitarrnyanser med några särskilt brännande slidespel. Ett sista kapitel i Savoy Browns historia som avkunnar en betydande kärlek till bluesen.
5. The Cold Stares Voices (Blues Rock) Den kreativa powertrion från Indiana fortsätter att övertyga. Medryckande, för varje nyanserad ton får sitt eget fotfäste som är värd sin plats i en överväldigande mångfald. Fyller ut rummet som en pust av finaste Havannacigarr. Både ödesmättad och lättsam på en och samma gång.
6. Crown Lands Fearless (Progressive Rock) Med sitt bländande debutalbum fyller Crown Lands upp tomrummet efter Rush. De driver sina rötter i bluesrocken till fullväxta träd som endast har himlen som begränsning. Med en referenspunkt satt på The Mahavishnu Orchestra överraskar kanadensarna med egna vidareutvecklade, ogenerade initiativ som känns chockerande fulla av ambition.
7. Uriah Heep Chaos & Colour (Hard Rock) Återuppväckte och trollade fram ett pulserande material som inte har varit synligt sen glansdagarna på 70-talet. Från rumlande rockepos till proggfärgade äventyr. Bernie Shaw har aldrig sjungit bättre, Mick Box är fortfarande kung på gitarren, Phil Lanzon lägger ut den kännetecknande orgelbädden. Klassisk Heep med andra ord.
8. Jethro Tull RökFlöte (Folk Rock) Det här är inte det enda konceptalbumet som avhandlar nordisk mytologi, men jag känner inte till någon annan som har gjort det bättre. Den självdestruktiva titeln motsäger en skiva full av Ian Anderson’s unika varumärke allierad med översvallande känslosam konstnärlig rock.
9. Paul Rodgers Midnight Rose (Soul Blues) Såsom budbärare av en av rockhistoriens bästa sångröster befäster Rodgers sin plats som den utvalde. Här återfinns avlägsna ekon från en samling som placerar förgyllda rocktoner i en klangfull musikalisk sfär fylld av lidelse och charmerande blues.
10. Ian Hunter Defiance Part 1 (Glam Rock) Vid en ålder av 84 år så är Ian Hunter äldre än sin förebild Bob Dylan. Utan hänsyn till det behåller han ändå attityden som en mycket yngre utmanare. Stämningen skiftar från utmanande till romantiskt och nostalgisk. Fortfarande en rock n’ roll-rebell i sin utövning.
Bubblare: Joe Bonamassa Merry Christmas, Baby (Christmas blues) Mariah Careys All I want For Christmas Is You som mot slutet av året spelades överallt höll på att driva mig till vansinne. Joe Bonamassas julskiva bröt förbannelsen och levererade en harmoni av sånger som är mönstergilla tack vare sin obevekliga styrka att känna av den rätta stämningen. Kort och gott; precis vad doktorn ordinerade.
Stolpskott: Rolling Stones Hackney Diamonds ( AI Pop/Rock) Det är upp till var och en att göra en karikatyr av sig själv och här har vi ett sorgligt exempel på hur det kan gå när ett band utnyttjar den möjligheten och inte lägger av i tid. Stenarna har för länge sedan slutat att rulla, men med understöd från AI så går det tyvärr att få fram både ljud och bild.
Thomas Claesson
