2016 års bästa skivor
Bästa hårdrocksskivorna 2016
1. Dream Theater ”The Astonishing” (Roadrunner/Warner)
BETYG: 3,5
Ett lysande exempel på att musik kan växa med tiden. I recensionen snålade jag med betyget, med lade till en reservation: ”det går aldrig att bortse från att en skiva kan växa med tiden – eller tvärtom.” Nu vet vi hur det blev med den saken…
Det går inte annat än att applådera ambitionen bakom denna rockopera, baserad på en framtidsvision, tonsatt med allehanda tänkbara och otänkbara musikaliska infall.
Progghårdrockgiganterna har skapat ett litet mästerverk, om än lite svårsmält.
2. Opeth ”Sorceress” (Nuclear Blast/Sony)
BETYG: 4,5
Magister Åkerfeldt med manskap visar med Sorceress vad som är grundbulten i all modern hård rock. Sväng.
Det är med glädje jag konstaterar att Opeth efter några lovande men inte klockrena försök med Heritage och Pale communion, nu har vuxit i progrockkostymen. Fullt ut.
3. Metallica ”Hardwired… To Self-destruct” (Blackened/Universal)
BETYG: –
Den enda av mig orecenserade skivan som fick plats på listan och det är välförtjänt.
Ljudet är det bästa på en Metallicaskiva på evigheter och sisådär hälften av låtarna skäms inte för sig sida vid sida med valfria klassiker.
Synd bara på den väl mastiga speltiden, som gör att det krävs många och koncentrerade lyssningar för att kunna ta till sig musikmängden.
4. In Flames ”Sounds From The Heart Of Gothenburg” (Nuclear Blast/Sony)
BETYG: 4
En liveskiva som spelades in i Scandinavium i Göteborg 2014 och den väloljade livemaskinen bjöd i sedvanlig stil på en mäktig konsertupplevelse.
Absolut bästa låten är magiska The chosen pessimist. Efter en mycket lugn inledning ökar den tempo allt eftersom och antar formen av en livebest som hugger tag i lyssnaren och inte släpper taget.
5. Imperial State Electric ”All Through The Night” (Psychout Records)
Robert Pehrsson’s Humbucker ”Long Way To The Light” (High Roller Records/Sound Pollution)
BETYG: 4 (båda)
Delad femteplats för dessa båda ”syskonskivor” som är till bredden fyllda med rock and roll av yppersta klass.
Soundet, låtskriveriet och framförandet är av sådan kvalitet att det lär vara många artister där ute som önskar att de hade en gnutta av talangen.
6. Dirkschneider ”LIVE – Back to the Roots” (AFM/Sound Pollution)
BETYG: 4,5
Köp, lyssna och njuuuuut. Livekänslan är klockren och likaså låtlistan.
7. Atomic Love Reactor ”The Arrival” (Tall Whites Records)
BETYG: 4,5
Trots influenser från alla håll och kanter har bandet skapar något lite eget, med en lätt progressiv touch och rötterna fast förankrade i sjuttiotalet men ändå i en smakfullt modern stil.
Lyssnarintresset hålls uppe hela vägen – tretton låtar på strax under en timme – och utfyllnadslåt(ar) lyser glädjande nog med sin frånvaro.
Ska jag lyssna på melodiös hårdrock som inte uppfinner hjulet är det så här den ska låta.
8. Testament ”Brotherhood of the snake” (Nuclear Blast)
BETYG: 3
Aggressivt biffig thrash med en mix av growl, rensång och en del däremellan.
Sologitarristen Alex Skolnick utmärker sig med en varm och skön ton och hans solon har mer känsla än vad som är standard inom thrash metal.
Det faktum att plattan blir bättre från mitten och framåt är en intressant detalj.
9. Sabaton ”The last stand” (Nuclear Blast/Sony)
BETYG: 4
17 år i power metals tjänst och den musikaliska inriktningen har hela tiden varit bergfast: Helloweens fart och glada tongångar, Rammsteins miltiära taktfasthet och Twisted Sisters hitkänsla kryddat med texter som uteslutande handlar om krig med allt vad det innebär.
Här gör de inga stora avsteg från mallen, utan har tagit till den lilla penseln och gjort små och naggande goda småjusteringar. Ett klokt drag.
Musik att lyssna på för glädjens skull – och för lusten att dansa!
10. In Flames ”Battles” (Nuclear Blast/Sony)
BETYG: 4
Svärtan och ångesten som präglade föregångaren Siren Charms (2014) är inte helt borta, men nästan. Den här gången är det istället gladare tongångar som gäller. Starkaste låtkortet är utan tvekan The End med refrängernas refräng.
Hedersomnämnande:
Michael Schenker’s Temple Of Rock ”Live In Madrid” (Inakustik/Border)
BETYG: 4
När jag skulle lista skivans bästa låtar så slutade det med inte mindre än femton stycken. Ja, så starkt är det här livedokumentet.
Ett obligatoriskt inköp för hårdrockare med försmak för medryckande melodisk hårdrock och läckra gitarrsolon.
Årets besvikelse:
Testament som inte levererade i närheten av vad jag förväntat mig. Dock är deras lägstanivå ruggigt imponerade, så de hamnar trots allt ändå på topplistan (se ovan).
Magnus Bergström
Fotnot: Listan består till nio tiondelar av skivor som recenserats på nyaskivor.se – urvalet har alltså bestått av betydligt färre skivor än alla som undertecknad lyssnat in sig på under året. En och annan 2016-favorit kan alltså vara ”missing in action”…
10 i topp 2016
1. Marillion ‘F*** Everyone And Run (FEAR)’ (Neo-Progresssive Rock)
Pionjärer med oöverskådlig kompetens omfamnar en värld i kaos med förkrossande träffsäkerhet. Bedårande vackert med en mörk underton av skimrande förtvivlan.
2. The Brew ‘Shake The Tree’ (Blues Rock)
Tremannaband som stjäl hela föreställningen. Intensiva ljudstötar med allt man kan önska sig. Inget nonsens. Fullt ös från början till slut. Skaka på trädet och fullmogna frukter faller som gåvor från himlen.
3. The Temperance Movement ‘White Bear’ (Hard Rock)
Rock ‘n’ Roll just som den var menad att vara. Med en öppenhjärtad inställning bevaras traditionen i en modern anda. Välkommen att ta ett djupt andetag av tillfredsställelse.
4. Whiskey Myers ‘Mud’ (Southern Rock)
Upprätthåller lag och ordning från sitt huvudkontor i Texas, U.S. Rider högt och bredbent på den andra vågen av sydstatsrock. Tio skarpladdade låtar med fem hårdnackade grabbar av det rätta virket.
5. Scorpion Child ‘Acid Roulette’ (Psychedelic Rock)
Gräver ut sitt eget dike där klichéer och annat ovidkommande göms. Tar bestämda steg med bootsen med avsikt att vända det förgångna till sin egen fördel. Hemlagad 70-tals rock med extra allt.
6. Metallica ‘Hardwired…To Self-Destruct’ (Thrash Metal)
Hamnar mitt i prick med ekon från sina ursprungliga bomärken. Dynamisk tyngd, dräpande riff, orkestrala förgreningar, teatral återgivning och inte minst lyrik av apokalyptisk hemskhet.
7. Robin Trower ‘Where You Are Going To’ (Blues)
De varma tonerna från Fender Stratocastern i samspel med den känsloladdat, själfulla rösten är svåra att komma undan. Alla bitarna faller perfekt på plats. Inte ett enda ögonblick är bortkastat.
8. Hawkwind ‘The Machine Stops’ (Space Rock)
Tiden har ännu inte kommit ikapp Hawkwind. Tunga osynkroniserade rytmer varvat med mjuka elektroniska toner. Tillräckligt för att man inte skall bli galen, utan bara försatt i trans.
9. Sturgill Simpson ‘A Sailor’s Guide To Earth’ (Outlaw Country Rock)
Uppfyller den nya konventionen från Nashville med råge. Det här är inte country som vi är vana att höra den. Har rest sig från totalt okänd till vida berömd. Rösten är hemligheten. Lyssna och njut.
10. Iggy Pop ‘Post Pop Depression’ (Art Rock)
Ett testamente från en man som tycks ha överlevt sig själv. Den lidande mörka rösten med sinne för avoghet gör sig fortfarande bra, även om den numera tillhör en ärrad 69-åring med bar överkropp.
Thomas Claesson
