nyaskivor.se

Helt Off ”Marknadens soldat” (Pope/Universal)

Inte helt okände Timbuktu har tillsammans med M.O.N.S. och Chords sidoprojektet Helt Off. Detta har man pysslat med till och från under fem-sex år vid det här laget. Tredje plattan Marknadens soldat bjuder på högklassig reggae på svenska. Det är soft och tillbakalutat men med angelägna, politiskt färgade texter. Det sociala budskapet känns nödvändigt och efterlängtat i dessa dagar.

Bästa svenska reggaen har alltid gjorts i Skåne och Marknadens soldat utgör inget undantag,
även om den inte bryter ny mark på något sätt.

Mats Johansson

Inner Circle ”State of the world” (Warner)

Nej, några bad boys of reggae är inte Inner Circle. Snarare beskedliga, på gränsen till slätstrukna, mammas pojkar. Lättviktsreggaen de åstadkommer är flyktig som en het sommardag på beachen. Skillnaden mellan Inner Circles musik och sommardagen är väl att man hellre minns den senare.

I rättvisans namn har de ju ändå gett oss ett och annat bestående örhänge. Exempelvis nämnda Bad Boys, men även Sweat. Båda från 80-talet.

Nysläppta State of da World lär säkerligen även den lämna några spår efter sig på topplistor och samlingsalbum. Det är ingen direkt dålig platta, men ack så profillös, andefattig och stillastående. Trots draghjälp från bl a Damian Marley, Reid, Rock-A-Trench och heta rapparen Flo Rida.

Mats Johansson

Rey Fresco ”The People” (Eight0Five/Fontana)

Rey Fresco från Kalifornien är något av nya kelgrisarna i genren world music och bildades efter ett succéartat jam. Nyutkomna debutalbumet The People är en spännande men i och för sig inte på något vis unik mix av karibiska toner, reggae, rock och blues. Rey Frescos unikum ligger snarare i instrumenten de använder: harpa, requinto jarocho ( ett mexikanskt stränginstrument) och ett trumset byggt av glasfiber från surfingbrädor. Bandet består av Andrew Jones (tr), Xocoyotzin ”Xoco” Moraza (g, harpa, requinto), Roger Keiaho (sång, g) och Shawn Echevarria (b).

Musikaliskt plöjer man i viss mån i samma fåror som en gång Paul Simon när han gjorde sina bästa utflykter inom världsmusiken, vilket också ligger dem lite i fatet. Fårorna är så att säga redan plöjda, flera gånger om. Dock är intensiteten, spelglädjen och kunnandet påtagligt närvarande och det är ett bra låtmaterial bandet har fått ihop.

Bästa spår: All in awe, Precious time och King of the Sea, i vilken Roger Keiaho mycket vackert besjunger sina anor från Fijiöarna. Sämst är den instrumentala Ninja Kush som lyckas med konststycket att bli nästan outhärdligt tjatig, trots sina 2:55.

Mats Johansson

Jaqee ”Kokoo Girl” (Rootdown/Border)

Ibland inträffar märkliga sammanträffanden. På en kors-kanal går en ny serie som heter ”Damernas detektivbyrå”. Den handlar om en sagolikt vacker afrikansk kvinna som startar en egen detektivbyrå i Botswana. Trots att författaren, Alexander McCall Smith, är skotte är den ändå klockrent afrikanskt värmande och charmig. Alla underbara färger, uttryck, och smittsamma leenden gör att jag faktiskt inte kan slita mig.

Eh, time out, säger du, är det en recension av en tv-serie eller en platta?

Lugn och fin som en flygmaskin, säger jag, jag kommer till det. Kanske …

Nåväl, det jag försöker säga är att mitt i denna ljuvliga afrikanska charmoffensiv snubblar jag över Jaqee och hennes senaste platta Kokoo Girl. Med handen på hjärtat så är jag nog inte reggaens störste hänförare på denna sida av … hm, vad som helst. MEN, som genre, har den självklart en given plats, om än liten, i mitt musikälskande hjärta. Precis som Mma Ramotswe är en lite udda fågel som kvinnlig deckare är Jaqee en person med en väldigt speciell flygrutt genom livet. Hon kom från Uganda till Sverige som tidig tonåring och har hunnit med att bli kallad souldrottning, släppt en bluesplatta och även att sjunga Billie Holiday med Bohus Big Band. Döm då av min förvåning när jag hör att hon numera bor i Berlin och att hon släppt denna reggaeplatta producerad av den tyske producenten Teka. Frukten av detta är alltså plattan Kokoo Girl. Min teori är att ”Damernas detektivbyrå” krattade manegen åt den så vansinnigt talangfulla Jaqee, för plattan gick rakt in i hjärtat på mig. Jag älskar hennes sång, för sjunga det kan hon. Hade någon, för tjugo år sedan, sagt till mig att jag kommer hylla en tysk för en reggaeproduktion så hade denne person fått taxin betald till närmsta sinnesjukhus. Men så är fallet. Allt spelar i samma ”tonart”; sound, melodier, körer, naiva låttitlar och framför allt; låtarna. Kanonlåtar säger jag. Titelspåret kommer med all säkerhet att användas av en enad läkarkår för att behandla depressioner, drar man inte på mungiporna under den här låten är man dövare än Bockstensmannen. Så medan jag skriver en fyra i betyg tar du och köper ”Kokoo Girl”, enklare har det aldrig varit att rädda en sommar. Jag lovar.

Hasse Carlsson

Tony Allen ”Secret Agent” (World Circuit/Playground)

                                             Release: 10 juni

Redan efter ett par rytmer har min ”afrikafunknerv” vaknat till liv. Det driv som oftast finns i afrika funk är för mig helt oemotståndligt. När ett av de mest elementära instrumenten för denna dansanta musik spelas av legenden Tony Allen blir det inte mindre vibration på funknerven. Mannen som under lång tid födde fram rytmer i Fela Kuti’s band har tidigare också gjort en hel del plattor under eget namn, med väldigt lyckat resultat, helt i klass med legenden Fela’s album.

Soundet är aningen mer putsat än det sköna skitiga 70-tals ljudet, men inte störande mycket utan känns som en mycket habil produktion. Vi får en lektion i sväng kan jag lova, där ett maklöst driv ligger till grund för otroligt sköna hängande gitarrer med släpande sångslingor tätt i hasorna. Det är sammetslent och samtidigt skitigt vilket ger låtarna ett brett spektra. Ett flertal duktiga sångerskor och sångare avlöser varandra med en total koll över läget. Vi får även hör rytmkungen själv ta ton i låtarna ”Elewon Po” samt titelspåret. Det är sexigt, förförande, avkopplande och samtidigt väldigt drivande.

Det är en suveränt skicklig orkester som har båda fötterna på jorden och inte överarbetar någonting. utan har full koll på det hela eller som man säger ”less is more”. Det sjungs på både engelska och afrikanska på plattan. Funk har ju många gånger de mest banala texterna i världen och är väl en musikstil som ofta tar upp sig själv som ämne såsom ”Let’s make it funky” eller ”God made me funky” för att nämna några. Men för denna svängiga musikstil är oftast inte texterna det mest elementära utan själva beatet. Dock var Fela och Tony ett undantag då man hade väldigt politiska budskap då man sjöng om förtrycket i Nigeria vid den tiden det begav sig. Jag har på denna platta inte brytt mig ett dugg om vad man sjunger om. Dels för att jag inte förstår språket som inte är den engelska delen, dels för att jag fastnar i det totala sväng som frambringas här och då kan man lika gärna sjunga om flygande prinskorvar och telepatiska pudlar vad mig anbelangar. Fyran som jag tänkt mig som betyg var stark, mycket stark. Den var helt enkelt så stark att det skulle bli löjligt, så här har ni en 5:a. Go Africa go!

Tomas Ingemarsson

Damn! ”Let’s Zoom In” (P.O.P.E./Playground)

Förväntningarna låg ganska högt när jag fick höra att dessa väldigt skickliga musiker med det enorma funksvänget hade ny platta på gång i vintras. Funk är för mig riktigt svettigt och skitigt med en enorm energi, så jag hade hoppats på en del sådant. Gänget hade tydligen tänkt sig en aningen annan väg genom lite slickare sound samt lite mer plyschfunk med vattenkammat afro. Jag är absolut inte någon motståndare till en svalare funk med lite mer återhållsam stil, men det kräver en hel del starka låtar vilket jag inte riktigt finner så mycket av på denna platta tyvärr.

Allt är oerhört välspelat, välproducerat och skickligt framfört, men någonstans har svänget jag längtat efter fastnat i halsen och kommer bara halvvägs. Allför ofta tycker jag det saknas ett driv vilket får mig att tröttna en aning.

Detta gäng är ett oerhört bra liveband och kanske kan vissa låtar få sig en spark i baken då, men det blir lite för segt hemmavid stereon tycker jag. Det finns ett par höjdare dock som ”Country Ways” som inte direkt är något funkspår i ordets bemärkelse, men en stabil drivande poplåt som man vaknar till av, samt det mest rytmiska äventyret på plattan ”I’m Not Going To Live Another Day Without You Girl”, vilket är en störtskön låt verkligen. Mer av den varan nästa gång, så kanske mitt uttryck efter att ha hört plattan inte blir ”damn” ut rentav ”god damn!”.

Tomas Ingemarsson