nyaskivor.se

Jack DeJohnette ”Sound Travels” (Eone/Border)

Det finns trummisar som spelar trummor. Det finns trummisar som slår på trummor. Vidare finns det för ofta idag i musiken allehanda datoriserade trumljud. Dessa kan låta okey eller rent ut sagt bedrövligt.

Jack DeJohnette som är jazzmusiker tillhör den förstnämnda kategorin – den som spelar. Detta har han gjort i snart fyrtio år i olika konstellationer och i eget namn. En levande legend alltså.

På nya albumet Sound Travels samverkar Jack med en sextett unga musiker – som den hypade kvinnliga basisten Esperanza Spalding. Men här finns också pianisten/sångaren Bruce Hornsby och Bobby McFerrin vid Jacks sida.
Detta är ett utmärkt sommarjazz-album som slösar med salsa och latiningredienser vilket gör att musiken flyter fram och svänger svalt och hett på samma gång. Jack DeJohnette har på detta album tagit upp sitt pianospel på nytt, med stor framgång.

Tänker du satsa på ett jazzalbum inför sommaren så är Sound Travels ett sunt val.

Bengt Berglind

Stacey Kent ”Dreamer In Concert” (Capitol/EMI)

Stacey Kents vokala jazzmusik är lätt att ta åt sig. Den är lågmäld, lättlyssnad, snygg och oerhört effektiv. Det finns säkert en kategori människor som hör denna typ av musik och avfärdar det hela med att kalla det hissmusik eller muzak. Men det är att göra det lätt för sig i överkant. För den som nu tar sig tid, och verkligen försöker att lyssna med öppet sinne och öron öppnar Stacy Kent och hennes medmusikanter en liten musikskatt med livealbumet Dreamer In Concert, inspelat i Paris förra året.

Den amerikanska stora sångboken representeras på bästa tänkbara sätt i inledande klassikern It Might As Well Be Spring, It´s Wonderful och They Can´t Take It Away From Me. Bossanovakungen Antonio Carlos Jobim bidrar med Water Of March och Dreamer. Stacy Sjunger lika ljuvt  småsvängigt och stämningsfullt på portugisiska i  O Comboio och byter till franska i Samba Saravah och Jardin D´Hiver. Corcovado och The Best Is Yet To Come är kanske albumets två bästa  spår. Här får också Stacys saxspelande man Jim Tomlison  en chans att visa upp sig. Jazz behöver alltså inte var svårt. Det kan var som här. Snyggt, lättåtkomligt, vackert och förbannat bra !

Bengt Berglind

Freddie Wadling “With a license to kill” (Capitol/EMI)

Jag har liksom många andra alltid varit fascinerad över Wadlings unika röst som, likt ett precisionsinstrument, alltid med stor skicklighet manövrerar sig fram genom musikens olika labyrinter, ibland på gränsen till det otillåtna, men aldrig över densamma! Och sedan barnsben har jag även gillat James Bond-filmerna med deras olika ledmotiv.

Givetvis var jag nyfiken på hur det skulle bli när man sammanförde alla dessa komponenter till en och samma enhet! Freddie Wadling som sjunger olika ledmotiv till James Bond kan ju aldrig bli något annat än bra, kan man tycka! Eller?

Alla som har följt Wadlings musikaliska karriär har också hört honom sjunga punk, elektronisk alternativrock, Captain Beefheart-covers och folkliga örhängen etc. Men nu är det James Bond, som Freddie ”Agent 007 med rätt att sjunga” Wadling, tar i musikalisk besittning!

Freddie Wadling har alltid haft ett stort intresse för film, parallellt med musiken. Därför är det inte helt ologiskt att han på albumet ”With a license to kill” tolkar tolv berömda James Bond-ledmotiv. Dessutom återfinns, på Wadlings eget initiativ, P F Sloan och Steve Barris eleganta ”Secret agent man” (från TV-serien The Danger Man, 1966) med på albumet.

Wadlings huvudsakliga kompanjon på albumet är cellisten Sebastian Öberg (Fläskkvartetten). Öberg har även producerat plattan tillsammans med Christian Olsson. Man spelade in alla grunder med bara cello och sång, därefter funderade man över hur man skulle kunna berika låtarna genom att ändra i arrangemangen, men utan att för den skull förlora den förtätade stämningen man redan hade fångat in!

Men man tog in ett gäng säkra kort, d v s musiker som man hade spelat med tidigare. Christian Olsson (trummor, gitarr & medproducent), Per ”Ruskträsk” Johansson (saxofon & klarinett), samt Goran Kajfes (trumpet). Freddie röst är nästan också att betrakta som ett eget instrument, med sin unika stämma som kan tänjas och formas om i olika ljudkompositioner beroende på sammanhang!

Goran fick fria händer i ”A view to a kill” – ”Han är en mästare på trumpet”, konstaterar Wadling, som själv bidrog med…iPhone! Både i form av keyboardappar, men också med att den faktiskt ringde när de spelade in ”Secret agent man”!

”Jag hoppas att vi inte blir stämda av Apple för att deras telefonsignal är med på skivan, ler Wadling”, som körde sin iPhone genom en två decimeter hög Marshallstack.

Freddies egna favoriter på albumet är ”The world is not enough, Another Way To Die & Goldfinger” och Freddie berättar själv varför:

” Att sjunga The World is Not Enough gav mig en liten extra kick – jag trodde inte riktigt jag skulle fixa den, för den ligger lite lågt. Men det finns en återhållsamhet i den som är snygg.  Another Way To Die, är en annan favorit. Men även många av de andra växte när jag studerat dem och gått in i dem. Vi var tveksamma till att ge oss på Goldfinger – ingen kan sjunga som Shirley Bassey. Men den är med, som en hyllning till henne.”

Mina egna favoriter på detta album är ”The world is not enough, Goldeneye, Diamonds are forever, Live and let die”, samt ”A view to a kill” som jag nog tycker är alster som lyfter sig lite över de andra låtarna!

De tretton låtarna på skivan är:

”You only live twice, License to kill, The world is not enough, Goldeneye, Secret agent man, Diamonds are forever, Another way to die, Goldfinger, From Russia with love, Live and let die, A view to a kill, Tomorrow never dies,  We have all the time in the world”.

Men jag tror nog att man måste lyssna genom hela albumet några gånger innan det hela sätter sig i sinnet, med alla dess individuella detaljer, skiftningar och nyanser! Freddie är skickligt ackompanjerad av ett gäng musiker som ibland påminner om Fläskkvartetten, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att Sebastian Öberg har ett förflutet där!

Detta är en lågmäld komposition där olika James Bond-teman radas upp, ett efter ett, skickligt sammanfogat av Wadlings unika röst. Jag känner instinktivt att man borde sätta sig ner i bästa fåtöljen, i ett totalt nedsläckt rum, med volymen på en lagom hög nivå, med ett glas i handen, fyllt med isbitar som ackompanjeras av något alkoholhaltigt smaskens! Sedan sitter man där och läppjar, med slutna ögon och går in i Freddie Wadlings musikaliska Bond-värld! En värld där agenten Freddie 007 Wadling smyger omkring beväpnad med sin enastående sångröst!

Freddie Wadling i sin tur förklarar hur man bäst får till en optimal avlyssning av detta album:

”Man ska naturligtvis ha ett glas Dry Martini – skakad, inte rörd. Och så skadar det väl inte med lite kvinnlig fägring, he he”.

Freddie ’Agent 007’ Wadling får givetvis behålla sin licens för ett väl genomfört sånguppdrag!

Roger Skoog

Georg Riedel, Sarah Riedel & Nicolai Dunger “Cornelis vs Riedel” CD+bok (Playground)

Georg Riedel presenterar här 14 nya tonsättningar till ett princip tidigare osjunget material. Dessutom finns det två sånger med på albumet som Riedel skrev åt Cornelis redan på sextiotalet, ”Rosenblad, Rosenblad” (en låt som fanns med på Cornelis album: ”Poem, ballader och lite blues” från 1970) samt ”En visa om ett rosenblad”.

Under namnet ”Cornelis vs Riedel” framför Sarah Riedel och Nicolai Dunger dessa nya tolkningar av Cornelis Vreeswijks texter, som i denna tappning har fått en stor jazzig skrud, med små invävda stänk av folkmusik och blues.

På skivan medverkar även följande musiker – Georg Riedel (kontrabas), Jonas Östholm (piano), Christoffer Cantillo (slagverk), Reine Fiske (gitarr), Emil Strandberg (trumpet), Fredrik Ljungkvist (träblås) samt Per-Åke Holmlander (tuba).

Själv gillar jag ju stora delar av Cornelis musikskatt, särskilt då de låtar som drar lite mot bluesmusikens territorium! Men när det gäller denna skiva så känner jag mig väldigt kluven! Jag gillar inte när det blir för mycket jazz, och detta är ju bara en massa visor med jazzkomp, respektive visjazz!

Gillar man kombinationen: Cornelius musik + Georg & Sarah Riedel + Nicolai Dunger + ett malande jazzigt komp, ja då är det ju kalas hela dagen! Men vill man istället att det ska låta mer som Cornelis Vreeswijk himself, ja då är det istället ett bottennapp (tycker i alla fall jag)!

Musiken är ju i sitt framförande till stora delar väldigt lågmäld i sin struktur och spontant så skulle denna komposition kännas mer naturlig som ett live-framträdande i en kyrka etc.

De 14 låtarna på albumet ”Cornelis vs Riedel” är:

”Här dansar Fredrik Åkare/ En visa till Veronica/ Rörande ett intermezzo/ À la Taube/ En visa till Ellen när hon hade flyttat hemifrån/ Ta hit ett piano! Sa Jan Johansson/ Damen med hunden/ Ge ej ett kärlekstecken/En visa till Linnéa när hon inte ville vakna hos mig/ Lilla regn/ Om natten, när stjärnorna dansar/ Rosenblad, rosenblad/ När jag var ung och fager/  En visa om ett rosenblad/ Så räckte mig Iris bägaren/ Vaggvisa”

Början på skivan tycker jag ändå i sammanhanget ändå är rätt hyfsad, och de fyra låtar på skivan jag faktiskt ändå kan ge (nästan) ett godkänt betyg är de mindre jazziga alstren: ”Här dansar Fredrik Åkare”, ”En visa till Ellen när hon hade flyttat hemifrån”, ”Ge mig ett kärlekstecken”, och ”När jag var ung och fager”.

Men när vi börjar närma oss slutet på skivan så känner jag mig nästan lite irriterad! Lite mer variation i kompet hade åtminstone i mina öron, inte skadat!

Jag kan därför inte på långa vägar ge ett godkänt betyg till denna skiva! Det är alldeles för mycket jazz, och jazztonerna kokar ner de mindre kända Vreeswijk kompositionerna till nästan oigenkännlighet.

Jag förstår inte heller riktigt syftet med denna produkt! Samtidigt som man vill tolka Cornelis musik, så tar man genom denna skapelse samtidigt ett avstånd från hans musik! Genom att förändra framförandet på detta sätt har man skapat något annat!´

För mig framstår det hela faktiskt lite som falsk marknadsföring och hade jag köpt denna skiva utan att känna till något om Riedel & Dunger, så hade jag nog blivit grymt besviken.

Men gillar man detta koncept (som i teorin ändå är lite intressant) i alla delar så är det garanterat en godkänd produkt, men inte för mig. Jag måste såga detta!

Cornelis vs Riedel = Dåligt!

Roger Skoog

Jude Davison ”Outskirts Of Eden” (Pigeon Moods)

Jude Davisons Outskirts Of Eden är hans 19:e släpp och är en dubbel CD.  Han själv beskriver i en intervju att hans mångfald av stilar är en mix av Americana, Country, Rock, Dixieland, Jazz, Blues och Folkmusik.

Jude säger också att skivan är en fortsättning på hans tidigare släpp Circo de Teatro, som också är en resa bland musikgenrer. Den har vunnit Awards såsom BCIMA 2011 års vinnare av ’bästa koncept/samarbete’ med albumet Circo de Teatro, och nya Outskirts Of Eden titulerades ’bästa CD/DVD konstverk/grafik’.

Hur låter det då ?  Ja det är verkligen en blandning av allt som nämts ovan och därför en ganska svårsmält historia. Jag tycker ändå att allt är välgjort och välarrangerat med Judes 12-manna band, så  det borde finnas några guldkorn åt var och en som gillar ovannämnda musikstilar.

Börje Holmén

Fotnot: Det här är en så varierad skiva att den blir svår att beskriva i detalj, varför jag rekommenderar en lyssning. Klicka på skivomslaget ovan för att komma till Judes hemsida. Där finns en hel del smakprov.

Brian Setzer ”Setzer goes instru-MENTAL” (Surfdog/Playground)

Brian Setzer är mest känd som sångare och gitarrist i rockabillytrion Stray Cats som gav ut ett antal skivor mellan åren 1981-93 och låtar som ”Runaway boys” respektive ”Rock this town” är säkert bekanta alster för många!

Brian Setzer gav ut sitt första egna album redan 1986 (The Knife Feels Like Justice) och han har även under åren gett ut ett antal album med gruppen The Brian Setzer Orchestra. En grupp som tydligen spelar någon sorts upprockad storbandsswing (!), vad detta nu är för något?

Albumet ”Setzer goes instru-MENTAL” är ju givetvis, precis som titeln påskiner en instrumentalskiva! Och en skiva full med instrumental rockabilly och rock’n’roll?  ELLER? Nej, så är det inte riktigt! Måste erkänna att jag inte har följt Setzers karriär under de senaste 20 åren och jag blev faktiskt lite förvånad när jag lyssnade på skivan!

Det börjar ju förvisso hyfsat med lite lätt tillbakalutad jazz/bluesbetonad rockmusik, inte bra, inte dåligt, sedan blir det någon sorts gitarrjazz, följt av diverse countryjazz, jazz, popjazz, jazzig rock,  samt lite bluesstänk här och där, samt xylofon och hela kittet! Pust och stön!!! Några få rockiga alster finns förvisso på skivan, men dessa är verkligen i minoritet.

Någon låt påminner bitvis nästan om signaturmelodin till ”Bamse-världens starkaste björn”, fast mycket, mycket sämre! Men efter halva skivan tar mitt tålamod slut och då vill man nästan rusa iväg efter en hammare och slå sönder hela skiten, för att sedan spola ner resterna av skivan på toaletten!

Ibland tror man nästan att den stackars Brian Setzer har fastnat med fingrarna i gitarrsträngarna och inte kommer loss! Det är ett fruktansvärt plinkande och varje låt låter nästan som något slags improviserat gitarrsolo, någon slags gitarrterapi för att jaga bort alla andra i närheten! Det är omöjligt att artbestämma denna produkt, men genremässigt är det mer bluegrass och jazz, än rock!

Skivan är i mina öron nästan en total katastrof, men några få låtar håller ändå en godkänd instrumental (rock)standard! Låtar som ”Blue moon Kentucky”, Go-go-Godzilla” och Hot love”  får godkänt! Resten är öronmässigt kräkmedel och meningslös gitarronani utan vare sig mål eller mening! Det spretar och segar så att man nästan får ett psykbryt! Setzer kör intrumentalt, och vi andra önskar att han inte gjorde det!

Roger Skoog

Lake Street Dive ”Lake Street Dive” (CRS/Border)

Ung collageutbildad indiekvartett försöker lira pop med jazzkänsla, eller jazz med popkänsla.

Hur går detta då på deras debutplatta ? Kort sagt inget vidare. Resultatet känns helt klart splittrat och på något sätt hänger det inte ihop. Minst splittrat låter det i de låtar som har en lugn sambakänsla. Där finner det unga bandet plötsligt ro i sitt musicerande.

En av de manliga medlemmarna dubblar på gitarr och trumpet vilket kanske ska fungera som en extra krydda i musiken, men passar inte in och blir mest störande. LSD bör nog ta sig en funderare i sitt musikskapande. Kanske bör de söka upp någon lämplig producent eller någon musikalisk mentor som kan bistå kvartetten på vilken väg de bör vika in på.

Bengt Berglind

Chris Barber ”Memories Of My Trip” (Proper/Playground)

Ärligt talat fanns det inte på kartan att jag någon gång skulle recensera  bandledaren och trombonisten Chris Barber. Denna gigant inom den engelska traditionella jazzmusiken som borde vara runt åttio vid det här laget.

Memories Of My Trip är en dubbel CD-samling som sträcker sig från början på sextiotalet till idag. Här samlas det på samarbeten i kubik med artister av alla de slag. Bluesgubbs som Brownie Mc Ghee, Sonny Terry och Paul Jones. Rockikoner av rang i långa rader som till exempel Eric Clapton, Rory Gallagher, Van Morrison och Mark Knopfler.

Trummy Young, Edmond Hall och Ian Wheeler  finns med här och är jazzmusiker från samma traditionella jazzmusik som Chris Barber här företräder. En musik som ibland kallas dixieland, New Orleans-jazz eller kanske värst av allt, gladjazz.

Här är musiken minst av allt glad, utan har sin djupa rötter i främst blues och gospel. Detta genomsyrar hela denna samling som bjuder på en hel del liveupptagningar från diverse jazzfestivaler, så ljudet är väl inte helt bra, men ändå helt ok.

Bland många tidiga jazzpärlor på denna samling finns i första hand två samarbeten med Ottilie Patterson som varit Chris Barbers vokalist i många sammanhang. I klassikerna S:t Louis Blues och Lonesome Road visar hon vilken suverän bluessångerska hon var. Van Morrisons och Mark Knopflers insatser här går heller inte av för hackor.

Så om du vill ta en annorlunda musiktripp i sommar vid sidan av den vanliga upptrampade musikstigar så varför inte göra det i Chris Barbers och alla hans genommusikaliska vänners sällskap.

Onödig kunskap: Chris Barber har haft en hit, eller i alla fall en låt som ofta förknippas med honom här i landet för en massa år sedan – Petit Fluer. Men nu var det så att det var hans dåvarande klarinettist Monty Sunshine som i stort sett blåste solo låten igenom.

Bengt Berglind

Bohuslän Big Band ”Don’t Fence Me In” (ACT/Cosmos)

        Release: 14 mars

Bohuslän Big Bands nya album Don’t Fence Me In innehåller 12 st jazzklassiker skrivna av Cole Porter såsom I Get A Kick Out If You, I’ve Got You Under My Skin. Bandet leds av Colin Towns som också arrangerat låtarna. Towns som är en av Englands stora kompositörer och arrangörer har bl a arbetat med Deep Purple, Ian Gillan Band och komponerat musik till ett stort antal filmer, teatrar och TV-program m.m. Nils Landgren gästar på skivan med sitt distinkta trombonspel och sin mjuka sångröst.

Arrangemangen är välskrivna och gör att de gamla klassikerna får nya skepnader som ofta blir mycket intressanta. Bandet gör mycket goda insatser både vad gäller ensemblespel men även i de många solon som ges. Många låtar får extra liv av Ebba Westerbergs percussionspel, kanske främst på From This Moment On och Love For Sale. En annan låt som verkligen sticker ut med sitt unika sound är I Get A Kick Out Of You, som bygger upp en drivande, nästan spännande stämning runt den upprepade melodin och bandets allt intensivare spel.

Det är skön musik och en häftig platta – och den blir riktigt mycket bättre när man mellan lyssningarna kollar upp originalversionerna. Först när man förstår originallåtarnas storhet kan man riktigt uppskatta detta album med dess speciella låtarrangemang, sound och bandets utförande.

Rickard Engström