nyaskivor.se

LL Cool J ”All World 2” (Def Jam/Universal)

All world 2 är förstås ”uppföljaren” till samlingen All world som kom häromåret och det är väl inte på något vis förmätet av den legendariske hiphopartisten att komma med ännu en best of, även om det är en aning anmärkningsvärt att några låtar fanns med redan på första samlingen.

All world 2 spänner över så gott som hela karriären, men betoningen ligger av naturliga skäl på 80- och 90-talet, då LL Cool J var som störst med ett i början avsevärt inflytande på den då unga genren hiphop. Han debuterade 1985, endast 17 år gammal, och stod för en av skivbolaget Def Jams första braksuccéer.

En del 20 till 25-årigt material är idag rätt så bedagat med lätt sunkigt sound och kackiga beats, men till övervägande del håller materialet en faktiskt lite förvånansvärd fräschör.
Bäst är Jack the ripper med sitt funkiga beat, Dear Yvette med den oförglömligt hojtiga refrängen och 4,3,2,1.

Mats Johansson

Mary J Blige ”Stronger with each tear” (Geffen/Universal)

Hon kallas med rätta ofta ”queen of hip hop soul” och har väl vid det här laget samarbetat med flertalet i det amerikanska hiphopkotteriet, från Ghostface Killah till Lil Wayne.

Det har blivit något av en självklarhet. Senaste studioalbumet Stronger with each tear är inget undantag. The One gästas av Drake i god form, men låten tillhör inte plattans toppar.

Till självklarheterna hör också Mary J Blige´s prestationer. Sången är som vanligt formidabel, lätt, ja, eterisk och mäktig på en och samma gång.

Stronger with each tear innehåller för övrigt en räcka fina r´n´b- och soulnummer, presenterade utan några vidare krusiduller. Med undantag för sången, förstås.

Kanske saknas det en aning experimentlusta och förnyelse.

Bästa spåret Each tear är en smått fantastisk ballad som förhoppningsvis blir nästa singel.

Mats Johansson

Alicia Keys ”Element of freedom” (J Rec/Sony)

Höstens framgångsrika gästspel på Jay Z:s Empire State of mind spädde på förväntningarna inför Alicia Keys nya studioalbum The Element of freedom. Den Harlemfödde r´n´b-stjärnan står på topp idag, snäppet ovan Beyoncé, Mary J Blige, Rihanna, Shakira m fl.

Nya plattan är tämligen jämnstark men saknar de självklara, verkliga lyften, med undantag av första singelsläppet, den känslosamma Try sleeping with a broken heart och nämnda Empire state of mind, som hon här gör en egen version av. Put it in a love song, duetten med Beyoncé, är skivans sämsta spår: tjatig och med en på gränsen till exempellöst dum text. Och då skall man ha i åtanke att skönpoesi inte hör till genrens främsta karakteristika.

Alicia Keys trakterar som vanligt så gott som all klaviatur och gör det med bravur, liksom sången, som väl ändå är hennes främsta gren. Hon delar på producentansvaret med Jeff Robinson, Peter Edge och Kerry ”Krucial” Brothers. Den sistnämnda har del i flera av låtarnas tillkomst. Alicia Keys i samtligas.

Mats Johansson

Eminem ”Relapse: Refill” (Interscope/Universal)

Relapse var en av de bästa hiphopplattorna 2009, med starkt självutlämnande texter och feta beats. I samma veva som den kom utlovades en uppföljare någon gång under senhösten/vintern. Vad vi fick var Refill med hela Relapse om igen plus nio nya låtar. Inget annat än ett utslag av samma gamla mo moneysyndrom, lagom släppt till julhandeln och alldeles säkert initierat av skivbolaget. Varför inte ge ut bonusspåren redan vid släppet av originalskivan, kan man fråga sig? Men visst, både branschen och artisterna själva måste ju överleva.

Är det värt att införskaffa Refill då, med tanke på de nio ”nya” låtarna? Ja, det är det. Vi får en öppning som heter duga i form av Forever med Kanye West, Drake och Lil Wayne, följt av mästerverket Hell breaks loose, ännu ett lyckat samarbete med Dr Dre. Faktum är att övriga sju spår också är så pass bra att de förtjänar mer plats än att ligga som bonusar. Och har du inte hört Relapse ännu, så skaffa den i denna version! Under 2010 kommer Relapse II, tydligen.

Mats Johansson

Wale ”Attention Deficit” (Interscope/Universal)

Wale (uttalas wah-ley) är från Washington D.C., av tradition inget hiphopsäte av rang.
Han fyller sin musik med afrikanska influenser, jazz, soul, pop och mer därtill. Ibland spretar det för mycket, men ofta känns det fräscht och ärligt.

”I don´t speak one thing. And I finally got comfortable with that”, har han sagt om debutplattan Attention Deficit, som förhoppningsvis sätter D.C. på kartan även i hiphopsammanhang. Den sticker inte ut vare sig i attityd eller tyngd. Snarare rör det sig om cool, sammansatt och välproducerad hiphop, sett till helheten. Ibland har emellertid ambitionerna överstigit förmågan. Det är nog det där om att vilja (få in) för mycket.
Gästar gör bl a Lady Gaga, Pharrell, J Cole och Marsha Ambrosius.

Mats Johansson

Timbaland ”Shock value II” (Interscope/Universal)

Det här är ofta så bra att nackhåren reser sig och anfallen av hänryckning kommer tätt som decemberregn i nordvästra skåne.

Hiphopartisten, demonproducenten mm Timbaland släpper Shock Value II och lyckas faktiskt med konststycket att överträffa SV I som kom för två år sen och som bjöd på bland annat hitsen Give it to me med Justin Timberlake och Nelly Furtado, och The way I are med Keri Hilson och D.O.E.

Denna gång återkommer samarbeten med Timberlake, Hilson och Furtado, men även nya som Katy Perry, Daughtry, Miley Cyrus.

Shock Value II är precis så fett tung, skamlöst lekfull, kompromisslöst genreöverskridande och omedelbart hooky vi vill ha det. Framförallt det senare skiljer II från I. Här finns helt enkelt ett än vassare låtmaterial. Lyssna på släpigt pushiga, funkiga Put tomorrow in a bottle med Chad Kroeger och Sebastian, underbara discopopdängan We belong to the music med Miley Cyrus eller rockiga Long way down med Daughtry. Endast tre exempel av sjutton från ett fullmatat, fulländat mästerverk…

Timbaland åstadkommer musik för 10-talet. Det är sensationellt bra. En fröjd att få uppleva.

Mats Johansson

Birdman ”Priceless” (Universal)

Bryan ”Birdman” Williams från New Orleans är en av grundarna bakom omtalade och framgångsrika skivbolaget Cash Money Records som startades under tidigt 90-tal. Förutom att ha Lil Wayne, bland andra, som sin protegé kör Birdman på för fullt med den egna hiphopkarriären och släpper ett studioalbum sisådär vartannat år. Nu är det dags för Priceless som har föregåtts av den superba singeln Always strapped med coola rockgitarrer och ett fett beat. Singeln lovade mycket. Albumet som helhet håller inte riktigt lika hög klass. Den inledande kvartetten låtar tröttar en del med sitt enformiga tema pengar, pengar, pengar. Och pengar. Ungefär i den ordningen. Visst, det hör till genren och så vidare, men här blir det genast enahanda. Låter gör det å andra sidan bra. Birdman är en högklassig mc, rappar varierat i högsta grad och vet att krydda spåren med såväl gitarr som blås. Han är ju från The Big Easy, ju! Hyllningen till nämnda stad, Uptown Street, hör till skivans toppar. Som gäster bidrar Timbaland, T-Pain och förstås Lil Wayne.

Mats Johansson

Andreas Grega ”Ta vad du vill” (4-spårs EP, Universal)

Sångare i Kungers, gästsångare på Promoes ”Kråksånger” och nu denna EP med 4 låtar. Kungers har tagit ”semester” och då passar Andreas Grega tillsammans med Astma (Tobias Jimson) på att smida egna planer. Det är svårt att sätta en etikett på detta alster.

Pop/soul/R’nB/Hip-Hop som blandas med stråkar och catchiga refränger. ”Dom hade mycket att säga” kom som singel i somras och den är bästa spår. En text om slitningar mellan olika lojaliteter som stämmer till eftertänksamhet. Just nu är Grega på turné och agerar förband åt Lars Winnerbäck. Det är inte ofta man har förväntningar på ett förband men det kommer jag ha i Kristianstad på lördag kväll den 21 november. Dessutom vill jag ha en fullängdare snarast! Detta är en stark 3:a.

Torsten Ferm

50 Cent ”Before I self-destruct” (Interscope/Universal)

Han är generös mot fansen, 50 Cent eller Curtis James Jackson III som han egentligen heter. Nyligen släpptes War Angel LP att ladda ned gratis. Med nya albumet Before I Self-Destruct följer om man så önskar filmen med samma titel utan kostnad och dessutom en dokumentär om Jam Master Jay.

Trots berömmelse och rikedom tycks han verkligen måna om att inte tappa street cred.
Inför släppet av Before I… har han uttalat att han velat åt attityden och aggressionen från debuten Get Rich Or Die Tryin´. Har han lyckats då? I viss mån, ja.

Plattan inleds starkt med intensiva, drivande The Invitation. Redan i andraspåret haltar det tyvärr: Then Days Went By tappar rejält i styrka och tempo. Ungefär i den stilen fortsätter det, att suveräna låtar följs av betydligt mindre bra.

Till höjdarna hör singeln Baby By Me som blir till skön soul med Ne-Yo som gäst. Crime Wave är mäktig med tungt beat, likaså Gangsta´s Delight som (kanske mest vad gäller titeln) känns som en passning till Sugarhill Gang´s klassiker Rapper´s Delight. Hold Me Down är explosiv, trots ett coolt tempo. Death To My Enemies hypnotisk med ett skruvat sound.

Bästa spåret Psycho har allra mest av den eftersträvade attityden och energin, mycket tack vare gästen Eminem, vilket känns symptomatiskt för de stora släppen inom hiphopen 2009. Eminem har hittills lyckats bäst, med det i våras släppta styrkeprovet Relapse.

50 Cent kommer bara drygt halvvägs i sina intentioner. Förutom nämnda spår känns Before I Self-Destruct rätt så lam och det är just attityd, känsla och energi det brister i. Andra gäster på skivan är Dr Dre och Kelly Rowland.

Mats Johansson

Basshunter ”Bass Generation” (Warner)

Eurotrance har en tendens att låta precis likadant oavsett artist. Så är det givetvis även i Basshunters fall. Musiken i sig är inget att säga om, den funkar på dansgolven och som stämningshöjare på förfesterna.

Basshunter är en klassisk framgångssaga; mobbad enstöring i skolan som senare får en diagnos. På fritiden lattjar han med musik på datorn, slänger upp det på webben för gratis nedladdning. Ett stort multinationellt skivbolag får spår på det och vips har han ett skivkontrakt. Detta följs av stora listframgångar lite varstans i världen. 1,2 miljoner CD i olika format har denne Halmstads-son sålt världen över. Det kan ingen ta ifrån honom, men för mig är detta musik in i det ena örat och ut ur det andra. Dessutom har han problem med diverse engelska uttal. Historien om Jonas Erik Altbergs väg till artistnamnet Basshunter, som sedan erövrar världens dancelistor är mycket mer spännande än själva musiken.

Torsten Ferm