nyaskivor.se

Shemekia Copeland ”Blame It On Eve” (Alligator/Border)

Bluesmannen Johnny Copeland från Texas var i framkant när det gällde att hålla bluesen levande och fräsch på 80 och 90-talen. Nu vandrar hans dotter Shemekia i samma fotspår och hon får ses som en av de ledande bluesvokalisterna i modern tid. Älskad och hedrad över hela världen för sin glada, trotsiga musik och hennes rörande själfulla framträdanden.

Den i mångt och mycket oföränderliga bluesen med låtar om förlorad kärlek, otrohet och svåra tider har genom åren förvisso burit mycket frukt. Copeland gäckar i viss mån det generella upplägget genom att vidareutveckla sociala teman med lättsamma ämnen såsom dråpliga historier, kärlek vid första ögonkastet, festligheter och en god portion med humor.

Öppningsspåret Blame It On Eve är ett ihärdigt bemötande av kvinnors rättigheter. Hon refererar oaktat till den bibliska arvsynden som predikar att om något går fel så kan man alltid skylla på kvinnan. Insvept i en stark rockmiljö påminns vi om de dagar då ödesdigra orkaner och tropiska stormar alltid var uppkallade efter kvinnonamn.

Det växlar till Mississippi-blues när Tough Mother med den elaka gitarren som matchar Copelands resoluta sång basuneras ut. Skydd inte aggression är motivationen som genljuder ända ut i träskmarkerna. En reträtt till den krattade manegen följer upp på Only Miss You All The Time. Ett sparsamt arrangemang som är ändamålsenligt i sin enkelhet.

Temperaturen stiger igen när Broken High Heels trampar in med en svärm av bluesrock i följe. Ett muntert grundtema surrar i luften även om ämnen som kongress, kyrka, samhälle och politik avhandlas. Den medryckande och kvicka Wine O’clock gör att de dagliga bekymren än mer försvinner i tomma intet. Inte undra på det när happy hour drar igång redan tidigt på eftermiddagen.

Plikttroget fullbordas den storstilade begivenheten med en cover av hennes fars låt Down On Bended Knee. En traditionell blueslåt som i Shemekias ägo förvandlas till en uppvisning i konsten att få grundvalarna att rämna tack vare den fräsande rösten och de övriga musikerna som går i bräschen med fria tyglar.

Blame It On Eve är Shemekia Copelands budskap om verkligheten. Ibland dämpad med humor, men hennes gripande stämma ger alltid upphov till en smittsam mängd muskulös rock, bultande blues, sumpig soul och hjärtskärande ballader. Under hela sin karriär har hon gång efter annan visat varför hon ses som en levande legend i sin egen värld och detta album är inget undantag.

Thomas Claesson

Little Feat ”Sam’s Place” (Megaforce/Border)

När inspirationen med nytt material tryter finns alltid bluescovers att luta sig mot. Little Feat har kommit till den gränden nu, men de är inte de första. Många kanske minns det kanadensiska 80-talsbandet April Wine med sångaren Myles Goodwyn i spetsen. De frälste världen med äkta hårdrock. På sin ålders höst blev bluesen hans riktmärke.

Alldeles nyligen har vi även Slash (presentation överflödig) som samlade ihop sin digra vänskapskrets och resultatet blev Orgy Of The Damned. Ett träffsäkert och namnkunnigt album med djupa rötter i bluesen. Här betas den ena slagdängan efter den andra av på ett raffinerat sätt.

Sam’s Place är Little Feats hyllning till blues med slagverkaren Sam Clayton som huvudsångare. Det är också deras första studioalbum med Scott Sharrard på gitarr och Tony Leone på trummor tillsammans med de långvariga medlemmarna Bill Payne (tangenter), Kenny Gradney (bas) och Fred Tackett (gitarr).

Det känns säkert bra för Little Feat att segla in i trygg hamn efter tolv år av albumtorka Och kanske är det naturligt att låta den 78-åriga afroamerikanen Sam Clayton släppa sina congas för en stund. Han har trots allt den skrovliga barytonrösten som tillför rättmätig känsla även om Bill Payne och Fred Tacket med fördel hade kunnat ta över sången på några låtar.

Öppningsspåret Milkman är den enda låten med Little Feats underskrift. Clayton / Tacket / Sharrad är upphovsmän och här finns de underliggande musikaliska elementen som alltid har gjort det här bandet så spännande. Det universella bluesbältet sträcker sig nu, genom gruppens försorg, ända in i Louisianas träskmarker.

Muddy Waters sångbok ligger sedan uppslagen och i samspråk med Bonnie Raitt kopplas Long Distance Call upp. Hon är en trogen vän till bandet och det är en ynnest att höra hennes röst som följsamt bär upp hela låten. Det hela utspelar sig i sakta mak med en akustisk prägel som begåvat tillför en vädjande sparsamhet.

Häpnadsväckande virtuositet och tidlösa excentriska talanger lyfter de nio spåren varav åtta är inspelade på Sam Philips Studio i Memphis. Feats organiska boogie med inpräntad Chicagoblues ger sig uttryck som bubblande champagne i den karakteristiska Can’t Be Satisfied. Inte en enda fot är i stillhet när Paynes piano tar oss ända till New Orleans innan vi ens hinner klä våra tankar med ord.

Last Night vaggar fram i ett fridsamt tempo med en långsamt vandrande gitarr. Albumets andra gäst Michael ’Bull’ LoBue går en storslagen rond med sitt munspel både här och i den efterföljande Why People Like That. Den sistnämnda polerad med utpräglad Little Feat-touch och brass som hakar på för att runda upp ljudet,

Den sprudlande entusiasmen som Feat tillämpar på dessa bluespärlor visar att det finns gott om styrka kvar i bandet. Det är en bedrift att de fortfarande är i bländande form mer än 50 år efter landmärken som Sailin’ Shoes, Dixie Chicken och Feats Don’t Fail Me Now. Det visar med all önskvärdhet tydlighet att det är inga problem att ha små fötter bara du inte försöker att trä på två vänsterdojor.

Thomas Claesson

Walter Trout ”Broken” (Mascot/Border)

Tre decennier efter sin solodebut släpper den nyss fyllda 73-åringen Walter Trout ett av sina mest personliga album. Hans händelserika liv har varit kantat av svåra tider så albumtiteln är inget att orda om. De nya låtarna är genomsyrade av melankoli, men utstrålar även hävdvunnet självförtroende med musikaliskt solida till rent av spektakulära skiftningar.

Den heroiska titellåten i duett med – en annan av rockens trassliga själsöverlevare – Beth Hart får luften att dallra. En intensiv, erfaren klagan om hur slitna vi alla är och hur den förgängliga tiden utarmar oss. Vibrationerna är så gripande att knappast någon kan förbli oberörd. I synnerhet inte när Beth Hart fördubblar all smärta och lidande i första refrängen innan hon tar över andra versen och bär sin själ från socialt sönderfall till andlig försoning.

Det finns emellertid ett par andra gästartister som sätter sin prägel på tillställningen. Den brittiska munspelsvirtuosen Will Wilde ser till att hålla trycket uppe på Bleed. Rockigt så det förslår, men det är bara en försmak till när Dee Snider tar kontrollen över I’ve Had Enough och vältrar sig rakt in i det berikande hårdrocks-landet med en massa tung trovärdighet.

Det finns stunder av omvälvning som väcker beundran. Sextiotalets psykedeliska tongångar återupplevs som genom ett trollslag när en ålderstigen sitar tar ton i Talkin’ To Myself och när andan faller på med angenäm talad sång under Heaven Or Hell så träder ett anmärkningsvärt djup in i handlingen. Båda tillför nyanser som ger det nya verket pondus.

Att hoppet lever vidare i den avslappnande bluesdrömmen Courage In The Dark är uppenbart. En läglig påminnelse om den helande kraften hos musik av den här digniteten. No Magic (on the street) visar att det finns mer blues i baljan. Det förtydligas med att Trouts röst är lika fängslande nu som den alltid har varit och dessutom är ett genomsnitt av hans gitarrsolon större än summan av dess delar.

De två sista spåren I Wanna Stay och Falls Apart ger utrymme till andhämtning. Den förra inkorporerar en ömtålig country – och gospelkänsla med sinne för innerlig förnimmelse. Den senare balanserar förtvivlan och förtjusning med rika harmonier och svävande gitarrer som utvecklar en episk känsla av hymnkaraktär.

Trots sin titel är ”Broken” ett kraftfullt, självsäkert rockalbum med bluesrötter och en blandning av spännande, expansiva kompositioner och gripande ballader. Dessutom är det ju även på det viset att om inte något är trasigt så finns det ju heller ingen anledning att reparera det.

 Thomas Claesson

Buffalo Nichols ”The Fatalist” (Fat Possum/Border) Release: 27 oktober

För något år sedan stötte jag på Buffalo Nichols och recenserade hans första album. The Fatalist är alltså nummer två i raden. Han är en musiker och sångare som vill vara den nya generationen av bluesartister. Det tunnar ut hela tiden i de gamla leden och återväxten är inte betydande i denna genre.

Buffalo började lite smått på förra albumet att kombinera bluesen med bitar ur dagens ljudlandskap. Då lät det lite spännande och nydanande. Detta fortsätter Buffalo med på sitt nya album men utan att gå hela vägen och starta något nytt.

I öppningsspåret Cold Black Stare finns en skön gitarrslinga som samsas med sång och slagverk. Klassikern You’re gonna need someone on your bond är däremot inlindad i ett diffust ljudlandskap med spoken word inslag.

Här hittar bluesen nya stigar och bakgator att vandra på. I stället för fortsätta vandringen mot bluesens nymarker lägger Buffalo ett smutsigt filter på sin röst och ikläder sig folksångernas kostym. Då blir det inte lika angeläget och spännande längre. Hans gitarrspel är fortfarande lysande, men albumet tappar både fart och intresse på det som började så bra på debuten.

Bengt Berglind

Savoy Brown ”Blues All Around” (Quarto Valle/Border)

Med detta postuma album tar historien om ett av världens äldsta bluesband slut. Savoy Brown bildades 1965 och har färgat den brittiska blues med en meritlista som omfattar mer än 40 album. Mannen bakom bandet – Kim Simmonds – hann just slutföra inspelningen innan beskedet om hans bortgång kom i mitten av december förra året. Bara en vecka efter hans 75-årsdag.

Alla låtarna är skrivna av Simmonds som visste att slutet var nära, men ändå ansträngde sig till det yttersta med gitarr och sång precis som om han hade många år kvar att leva. På albumet återfinns också hans trogna bandmedlemmar basisten Pat DeSalvo och trummisen Garnet Grimm vilket gjorde att hela proceduren med färdigställandet löpte så friktionsfritt som möjligt.

Att det rör sig om ett avskedsalbum där lyriken återspeglar saknad och minnen råder ingen tvekan. Det 42 sekunder långa introt som öppnar albumet med långsam elektrisk blues och den enkla raden Falling Through som upprepas med intervaller kunde ha varit svår att begripliggöra om man inte kände till sammanhanget.

Black Heart däremot har alla de företräden som kännetecknar en bra blueslåt av det rockigare slaget. Den allvarliga rösten beskriver saknaden av sin kvinna som lurar och sviker honom. I Going Down South bär det av till Louisianas träskmarker med mycket smärta och djup i sinnet för det annalkande bittra slutet närmar sig.

Titellåten i sig själv ger en upphöjd stämning även om eländet i följe med textraderna ligger där i bakgrunden och grinar. Den lugnande orgeln och den inslängda koskällan piggar upp humöret högst betänkligt. De lössläppta rytmiska variationerna i samspel med det strålande gitarrspelet släpper in ljus från forna glansdagar.

Winning Hand leder vidare på det vinnande spåret med traditionell blues. Nu med en långsamt brinnande låga med strategiskt inlagda gitarrslingor hela vägen. Den drivande slidegitarren tar över i Hurting Spell och visar prov på en förmåga utöver det vanliga. En angenäm utflykt som i följe med Simmonds känsloladdade röst ger uttryck för inlevelse och passion.

En av vår tids största blueslegender har gått ur tiden, men han lämnar efter sig en stor låtskatt där Blues All Around är ett högt bidragande inslag. Han föddes med bluesen i ådrorna. Han levde med bluesen som sitt kall hela livet, men han tog inte med sig bluesen i graven för hur än det kommer sig har bluesen evigt liv.

Thomas Claesson

Thorbjörn Risager & The Black tornado ”Navigation Blues” (Provogue)

Thorbjörn Risager dyker upp och räddar den första höstdysterheten med sitt nya album Navigation Blues. Ser även att han turnerar flitigt runt om landet, men inte på mitt cykelavstånd tyvärr.

Thorbjörn Risagers tidigare albumproduktion har jag zero koll på. Tyvärr kan man nog säga att jag enbart sett honom som en nordisk bluesmusikant.

Vilket stämmer till viss del för på detta nya album . Men han visar också på andra sidor i sin musik. Bandet Black Tornado  bidrar med ett stort spektra på variation i sitt musicerande.

Först som sist konstaterar vi gärna att han är en utmärkt sångare och kan variera sin röst och ge den trovärdighet i både ballader och de lite mer rock- och soulinspirerade spåren.

För även om bluesen finns där så är det inte ett bluesalbum.

Han har förmodligen stått i det legendariska vägskälet om det skulle bli ett renodlat bluesskiva eller som nu en skön hybrid av ballader som Blue Lullaby, Something to hold on to och Heart Crash eller femtiotalsdoftande Taking the good with the bad, Whatever Price och Hoodoo Lover.

Vill vi dessutom ha en bra radiohit, och det vill vi gärna, är det bara att kolla in Time.

Thorbjörn Risager navigerar vidare i rootsmusiken, det är bara att hänga med på en skön musikresa.

Bengt Berglind

Legacy ”A Tribute To Leslie West” (Provogue)

När det kommer till covers finns det en uppsjö av varierande insatser på gott och ont. En del är så nära originalet att det knappt går att höra någon skillnad. Andra är så långt ifrån att det gränsar till oigenkännlighet. En del blir höjda till en nivå över det jordiska. Andra är så penibla att de måste ta betäckning bakom skämskuddar.

Uppe på läktaren finns många exempel på covers som besitter det lilla extra och överglänser originalet med råge. Här är ett litet axplock: Jimi Hendrix All Along The Watchtower (Bob Dylan). Judas Priest Let The Good Times Roll (Shirley Goodman & Leonard Lee). Manfred Mann’s Earth Band Blinded By The Light och Spirit In The Night (Bruce Springsteen). Whitesnake Ain’t No Love In The Heart Of The City (Michael Price and Dan Walsh).

Covers som i praktiken direkt kan hänföras till överlagt mord är t.ex. Celine Dions And Anastacias You Shook Me All Night Long (AC/DC) samt Pat Bones Smoke On The Water (Deep Purple), men det finns även hårdföra band som har trampat ordentligt i klaveret. Motley Crues version av Anarchy In The UK (Sex Pistols)blir till en rökpuff som helt saknar punkkänsla. Johnny Rotten har all anledning att vara förtvivlad. Musik och humor kan funka bra ihop, men Children Of Bodoms Oops!…I Did It Again (Britney Spears) gick käpprätt åt pipan. En värre misständning är svår att hitta.

Alla rockmusiker är till en början rockfans själva och det finns ingen bättre väg att visa att man är ett fan än att göra en cover av sin favoritartist. Led Zeppelin blickade tidigt på sina föregångare och lånade ett riff här Dazed and Confused och några till där Since I’ve Been Loving You. Det slutade med att det plockades lite väl friskt och pengarna strömmade in lite väl fort. Whole Lotta Love och Baby I’m Gone Leave You blev bara för mycket vilket innebar att alla från Willie Dixon till Howlin’ Wolf knackade på dörren för royalties.

Leslie West gick bort dagen före julafton 2020 och nu är delar av musikfamiljen samlade för att ge honom en sista hyllning. Det blir de sällan misstänkta som står för framförandet och det innebär att flera överraskningar träder fram. Leslie West var visserligen produktiv även i modern tid vilket visade sig med Still Climbing 2013 som är ett alldeles utmärkt album, men visst är det naturligt att leta efter guldkorn från tiden med Mountain och West, Bruce & Laing när man ändå är ute med spaden.

Zakk Wylde tar effektivt hand om Blood Of The Sun och ger den en rejäl omgång med sin grizzlybjörnsröst. De huvudsakliga riffen med sina retro och bluesiga övertoner är inte så långt ifrån den traditionella hårdrockstilen där mycket energi finns lagrad. En värdig öppning som inte håller tillbaka fullblodshästarna utan snarare ger dem fria tyglar.

Det blir den gamla trotjänaren Joe Lynn Turner som får lotsa det blues-progressiva skeppet Nantucket Sleighride (To Owen Griffin) in i säker hamn. När Felix Pappalardi första gången sjöng den på det självbetitlade albumet från 1971 tändes en fackla som trots den befängda inspirationen fortfarande brinner.

En annan klenod som tas om hand med silkeshandskar av Dee Snider och Mike Portnoy är Theme For An Imaginary Western. Det vidsträckta temat får en förtjänstfull presentation av musiker som briljerar i sin utövning. Eddie Ojeda (Twisted Sisters) lägger solot med sin röd/svarta ”bullseye”-gitarr.

En högst oväntad gäst som sätter sin prägel på The Doctor är f.d. The Doors-gitarristen Robby Krieger som spelar med betydligt bättre glöd än vi är vana att höra honom. Det är sedan tidigare känt att Krieger kan hantera slidegitarren med precision och här bjuds det på massor av tricks. Den betydligt yngre Ronnie Romero (Rainbow) sjunger ut ordinationen i den hårt ansatta mikrofonen.

Hela vägen fram till Mississippi Queen är skattkistan öppen och inspirerande tolkningar avlöser varandra. När koskällan slutligen klämtar och Slash och Marc Labelle (Dirty Honey) sätter sina signaturer på kronjuvelen så kan det inte uttryckas till större belåtenhet.

En välbehövlig hyllning till en av vår tids största musikaliska förebilder har genomförts med omsorg. Leslie Wests bidrag till musikhistorien är enastående och en viktig inspiration för nya generationer av musiker. För trogna fans en bekräftelse på ett arv som är djupt förankrat. För nytillkomna lyssnare en möjlighet att upptäcka rockmusik av bästa kvalitet.

Thomas Claesson

John Mayall ”The Sun Is Shining Down’’ (Forty Below/Border)

Musikhjältarna från 70-talet har kommit upp i aktningsvärda åldrar och flera av dem har dessutom fallit ifrån. John Mayall med sina modiga 88 år verkar leva på lånad tid, men är man gudfader till den brittiska bluesen så ligger man av allt att döma bortom jordelivets makt.

Liveframträdanden har på senare tid varit begränsade, men det har kompenserats av produktiviteten med album. Titlar som A Special Life 2014, Find A Way To Care 2015, Talk About That 2017, Nobody Told Me 2019 och årets utgåva kan inte annat än att framstå som omvända vinstvarningar vilket innebär till motsats från andra artister att det är ett bättre utfall nu än det var för ett halvt sekel sedan.

Även om Mayall är en gudabenådad musiker med själfull röst och extraordinärt handlag med gitarr, klaviatur och munspel, så omger han sig av en idog skara fullfjädrade gästmusikanter. Ett erkänt tillvägagångssätt som dels styrker Mayalls status som mentor, men också skapar en oemotståndlig flexibilitet.

Helt igenom är The Sun Is Shining Down en formidabel uppvisning i konsten att fullända bluesen i alla dess former. John Mayall och den handplockade skaran av musiker, som var och en sätter sin unika prägel på melodierna, gör det hela till en överväldigande tillställning som få eller ingen kan värja sig mot.

På Can’t Take No More fräser Marcus Kings gitarr som olja i en het stekpanna. Eftertrycklig blues av det rockigare slaget som tar för sig av allt den kommer åt. Hornsektionen ligger som en buffert i bakgrunden och ger välgrundat stöd.

Mayall skulle förmodligen kunna hantera en fiol om han bara la manken till. Nu behöver han inte det för Scarlet Rivera demonstrerar med ackuratess sina färdigheter i Got To Find A Better Way och Deep Blue Sea. Hennes uttrycksfulla fiol sveper som en skönmålande pensel i perfekt symbios med de övriga instrumenten och skapar både ljus och värme.

Blir man inte endera frälst eller pånyttfödd när Chills And Thrills sätter luften i dallring mot mitten av skivan så blir man det aldrig. Den stilfulla rock and roll-känslan biter sig fast och förmedlar en mycket uppsluppen stämning. Valet av Mike Campell på gitarr är suveränt och i följe med Mayalls hammond B3 blir det komplett.

Jag ger mig själv förmånen att peka ut en favorit och det kunde i princip ha blivit vilken låt som helst. Till slut sätter jag mig bakom ratten och känner kraften i Driving Wheel som tar mig till platser jag aldrig vill lämna. Magisk sexsträngad briljans med uppfinningsrik frasering och plockning i samklang med Mayalls livfulla sång måste rimligtvis belönas.

Jag har följt bluesens väg sedan jag var gammal nog att sätta ner pickupen på skivtallriken och jag kan med gott samvete säga att det blir inte bättre än så här. Mayall har lyckats med att på ett behagligt och omsorgsfullt manér skänka en stunds bekymmerslös underhållning vid en tidpunkt då det behövs som allra bäst. Det är bara att visa sin uppskattning och luta sig tillbaka och njuta.

Thomas Claesson

Efter 37 album levererar fortfarande Johnny Malaj, som vi lite vanvördigt men kärleksfullt kallade denna gigant och blueslegend.

Nu är John Mayall en bit över åttio och hans röst är lite rostigare. Vad annat kan vi begära. Men han fortsätter sin bluesresa här med nya vänner av skiftande slag.

Här finns bluesgitarristerna Marcus King, Melvin Taylor och Carolyn Wonderland. Alla kommer från den nutida bluesscenen.

Buddy Miller och Mike Campbell tillhör gitarrveteranerna. Kända från allehanda rock album.

På albumet i fråga som givetvis är i grunden ett bluesalbum finns lite antydningar om funk- och soulinfluenser. Här och var dyker det upp en blåssektion hämtad från en storbandssession.

Enda gångerna som något bryter den haltande blueslunken är två samarbeten med violinisten Scarlet Rivera, mest känd från Bob Dylans bussturné Rolling Thunder Revue. Här bryter hennes fiol bluesens ramverk och ger den luft och näring. Det skulle kunna varit ett helt album med John Mayall där han vågar söka nya vägar. Vilket han framgångsrikt gjorde får många månar sedan på trumfria Turning Point och Jazz Blues Fusion.

Men i alla fall håller han stilen, det kan man inte förneka.

Bengt Berglind

Gov’t Mule ”Heavy Load Blues” (Concord/Universal)

Genom årens lopp har Gov’t Mule haft bluesen som sitt kall och nu har tiden kommit för att hedra sina förebilder, men också ge egna bidrag till genren. Det vankas en omhuldande rundvandring bland mer eller mindre kända skapelser. Albumet är inspelat live i studio, precis som det anstår ett band som har jammat sig fram från skymning till gryning sedan tidigt 90-tal.

För att fånga tidsandan är inspelningen gjord på analoga ljudband och med gitarrer, förstärkare och annan utrustning av gammal god kvalitet. Det ger ett översvallande djup som är skräddarsytt för att återgivas på vinylskivor. Retrokänslan väcks till liv vilket ger ett välbehagligt, tillbakalutat tillstånd av förnöjelse.

Den allsmäktige Warren Haynes – gitarrist, sångare, låtskrivare, producent och den enda mannen som kan vara på två ställen samtidigt – styr sin mula på ett avslappnat och tryggt sätt. En strävan som ger en tillförlitlighet och en försäkran att om man är ute efter blues så är det här rätt plats att vara på.

Den 87:åriga Blues Before Sunrise av Leroy Carr drar igång maskineriet med en förvrängd slidegitarr i spetsen. Gov’t Mule lyckas fånga upp den knapphändiga spontanitet som karakteriserar sedan länge förbisedda melodier från 30-talet. Det hela blir till en god portion av det gamla gardet som framhäver enkelheten i stället för komplikationer.

Betydligt mjukare tongångar hörs i Hole In My Soul som sakta vaggar fram med sin smärtfyllda hjärtesorg. Det insmickrande blåsarrangemanget sätter en tilltalande prägel på verket och Haynes återhållsamma stämma och gitarr lägger de sista uttrycksfulla bitarna på plats för att tillgodose en angenäm upplevelse.

Tempot ökar upp med den symptomatiska och tillika självförklarande Wake Up Dead. Den lättsamma takten virvlar runt på ett sätt som gör att man aldrig vill gå till sängs. Orgeln lägger ut ett fridfullt lugn och i följe med gitarrens smekande rörelser skapas den inre balans som för evigt får sista ordet.

Bobby ’Blue’ Blands Ain’t No Love In The Heart Of The City har vi hört många gånger förut, inte minst i Whitesnakes ägo. Även om det är en fin låt så tillför den inget nytt här. Under den akustiska avdelningen faller titellåten och Haynes med gitarr i en gungstol på verandan är inte fy skam det heller.

Howling Wolf får sista ordet med sin sång I Asked For Water (She Gave Me Gasoline). En tolkning milsvid från originalet som låter Haynes sträcka ut med en gitarrutflykt i det okända gränslandet. Sightseeingturen i bluesens alla hörn är avslutad och Gov’t Mule utförde uppdraget exemplariskt. Något annat var heller inte att vänta sig.

Thomas Claesson

Joe Bonamassa ’’Time Clocks” (Provogue/Warner)

Det är alltid en stor tilldragelse när Joe Bonamassa visar sin skaparförmåga vare sig det är en studio – eller liveskiva. Kreativiteten saknar i praktiken motstycke och utvecklingen från att ha spelat på bluesklubbar i mörka källarlokaler till att fylla de stora arenorna med jublande åskådare världen över är häpnadsväckande.

Andemeningen med Time Clocks är att begrunda tidens flykt i alla dess skepnader. Avsaknaden av uteblivna liveframträdanden har förstås tagit hårt på psyket för Bonamassa och så många andra. Den inre åskådningen hålls ändå vid gott mod förbisett den stressfulla situation som har härjat världen över.

Bonamassa är en artist som är förankrad i bluesen, men aldrig beroende av densamma. Han känner sig fullständigt komfortabel med att sprida sina gracer över hela spektrumet varvid främlingskapet för allsköns genrer, som om inte annat mättar den breda massan, är obefintligt.

Som så många gånger förr banar en kort introduktion, i form av Pilgrimage, vägen för den egenmäktiga evolutionen. Naturinvånarnas samkväm vid lägerelden fortplantar sig följsamt i Notches som med sina historiska vingslag framhäver en aldrig sinande känsla av vanmäktig återhållsamhet.

Med The Hearts That Never Waits rullar tärningen på bordet och bluesen är enda trösten i bedrövelsen. För när det efterlängtade tåget aldrig anländer och kärleken inte blir besvarad är enda tillflyktsorten att gå vidare med en oförtruten känsla av att åtminstone hoppet har en möjlighet att läka alla sår.

Det är lätt att glömma tiden när titelspåret hörs i etern för en melodi så full av delikata beståndsdelar och musikaliskt raffinemang är svårfångad. Försök att greppa den omvälvande inledningen, hela uppbyggnaden i alla dess faser och i praktiken universums skapelse om du kan.

Mind’s Eye ger en stunds reflektion med sin andaktsfulla skönhet. Så sprudlande arrangerad att känslorna får sin välbehövliga ro. Den alltigenom smakrika anrättningen fullbordas med The Loyal Kind. Det som inte finns här under de knappa 7 minuter som njutningen varar finns inte någon annanstans heller.

Bonamassa har än en gång lyckats fånga det essentiella i livet. Time Clocks ger allt du kan förvänta dig. Du får visserligen inga överraskningar, men det var det ändå ingen som hade förväntat sig. Det räcker gott med att få åskådliggjort det förgångna, det nuvarande och det som finns kvar.

Thomas Claesson