Råttorna biter till igen med framgång
- Ratt ”Infestation” (Roadrunner/Warner)
Under en period runt 1984-85 var sleazemetal-bandet Ratt USA:s hetast metal-band med radio- och MTV-rotation samt försäljning i hemlandet som gick om Bon Jovi och Mötley Crüe, framförallt på grund av den i hemlandet stora hiten ”Round and Round” från plattan Out of the Cellar (1984) samt ett framgångsrikt turnerande (med bland andra just Bon Jovi som förband). Bandet släppte ytterligare tre kvalitativa album: Invasion of Your Privacy (1985), Dancing Under Cover (1986) och Reach For the Sky (1988) innan lågan började falna på allvar.
Ratt blev alltså aldrig riktigt lika stora som tidigare ovan nämnda mer namnkunniga band, men har med åren fått alltmer retrospektiv respekt och anses nuförtiden som ett av de stilbildande och viktigare amerikanska metalbanden från 80-talet. Gruppen har till dags dato sålt över 20 miljoner plattor.
En tung kugge i Ratts maskineri och musikalisk fältmarskalk är/har genomgående varit gitarristen Warren DeMartini. DeMartini är utåt sett en av de kanske mer anonyma gitarrfantomerna inom hårdrocken, men en alltid smakfull och intelligent elegant som är skaparen bakom några av metalgenrens absolut snyggaste och mest välkonstruerade riff (”Round and Round”, ”Lay It Down” med flera).
Under resans gång har ett par av originalmedlemmarna fallit ifrån på olika sätt och det har rått splittring. Men sedan några år tillbaka har Ratt enats och trätt fram igen som ett förvånansvärt starkt liveband med en injektion med nytt blod i ådrorna. Och nu levereras alltså ett helt färskt studioalbum, det sjunde i ordningen och första på tio år – Infestation.
Som ihärdigt Ratt-fan blir jag glad. Det är så här man vill att comeback-plattor ska låta: med kvalitéer från de fornstora dagarna och samtidigt lite ny udd. Ratt vet fortfarande vart skåpet skall stå och har en energi som ännu kan sopa banan med efterföljarna. Sound- och låtmässigt hamnar plattan någonstans mellan Invasion of Your Privacy och Dancing Undercover samtidigt som det är lite mer metalliskt än tidigare. Sångaren Stephen Pearcys karaktäristiskt nasala pipa är fortfarande intakt och kraftfull. Det här är en platta som jag helt klart kommer att terrorisera min fru och barn med under sommarens grillfester.
Stark öppningstrojka: ”Eat Me Up Alive”, ”Best of Me” och “A Little Too Much”.´
Henric Ahlgren
