Hennes flickaktiga röst håller fortfarande
- Rickie Lee Jones ”Balm in Gilead” (Concorde/Universal)
En gång i tiden var Rickie Lee Jones Tom Waits musa och sångmö till flickvän. Då hängde hon ständigt ihop med Waits och dennes på den tiden bästa polare Chuck E. Weiss, en trio som i största stil levde ut sina bohemdrömmar i Los Angeles nattliv på 1970-talet. När Rickie Lee Jones oväntat slog igenom stort med sitt självbetitlade debutalbum 1979 och singeln ”Chuck E’s In Love” och fick den plötsliga framgång som den musikaliske mentorn Tom Waits själv ännu inte fått smaka på, började dock de inbördes relationerna i trion att krackelera. Droger lär också ha haft ett finger med i spelet.
Men det här var alltså för länge sedan. Sedan dess har Rickie Lee Jones tampats med missbruksproblem släppt någon skiva emellanåt, med blandat mottagande hos publik och kritiker, och framgångarna med första albumet har aldrig riktigt upprepats. För två år sedan kom Rickie Lee Jones dock ut med plattan The Sermon On Exposition Boulevard, som idag av kännarna räknas som hennes kanske bästa album i hela karriären. Rickie Lee Jones förtjänar nog överhuvudtaget större credit än vad hon kanske fått, som föregångare till den våg med starka kvinnliga (och inte minst många svenska) egensinniga singer-songwriters som kommit på 2000-talet.
I kölvattnet av framgången med förra albumet kommer nu så Balm In Gilead. Genremässig växlarverkar Rickie Lee Jones som vanligt med sin egen blandning av jazz, pop, soul, folk, country och rock. Och hennes flickaktiga röst håller fortfarande. Nya plattan är nästan lika bra som förra, bara lite mera tillbakalutad och inte lika ambitiös, vilket känns skönt. Bästa låt är Eucalyptus Trail.
Henric Ahlgren
