Välfylld coverskiva som spretar rejält
Udo Dirkschneider ”My Way” (Atomic Fire/Warner)
Behöver verkligen världen My Way; en coverskiva med inte mindre än 17 låtar? Tveksamt.
Behöver Udo Dirkschneider låta världen ta del av hans influenser genom åren? Tydligen.
Det har varit tydligt – inte minst de senaste åren – att Udo har en bred musiksmak och inte bara tuggar taggtrådsmetal. Därför unnar jag honom att fira sina 70 år på ett lattjolajbans sätt som detta, oavsett vad jag personligen tycker om slutresultatet.
My Way lider nämligen dessvärre av den typiska ”coverskivsjukan”, det vill säga att låtmaterialet spretar. Rejält. Ibland låter det bra och ibland låter det som ett hyfsat coverband och ibland mitt emellan. Dåligt blir det som tur är aldrig men det fungerar inte fullt ut.
Att många av låtarna förknippade med en viss sångare gör det inte lättare, i och med att det då är svårt att köpa en ”ny” röst fullt ut.
Att höjdarlåten Faith Healer (Alex Harvey) lyfts fram i strålkastarljuset är roligt och den förvaltar med bravur platsen som inledningslåt.
Likaså är det alltid lika härligt att höra gitarrmelodierna i Sympathy (Uriah Heep) även om originalets charm saknas.
Rock And Roll (Led Zeppelin) fungerar överraskande bra. På förhand var det faktiskt en av de låtar jag var mest orolig över… Både sång- och trummässigt görs mer av ”egna grejer” istället för att försöka sig på att härma Robert Plant respektive John Bonham.
Jealousy (Frankie Miller) är en för mig helt ny bekantskap och i mina öron framstår den som en av skivans allra bästa låtar. Samtidigt är den ett alldeles utmärkt exempel på att Udos personliga röst ofta passar alldeles ypperligt för ballader.
På balladkontot noteras också att den originaltrogna tolkningen av My Way (Frank Sinatra) får klart godkänt men inte kommer att välta några kiosker.
På förhand har det snackats upp att Udo för första gången någonsin sjunger en låt på tyska. Men jag vet inte… Kein Zurück (Wolfsheim) är en okej låt och visst fungerar rivjärnsrösten bra och låter föga överraskande hur naturlig som helst på moderspråket.
En rejält omarbetad We Will Rock You (Queen) är mer småskoj än bra, men musikvideon med Udo i olika roller mot sig själv är å andra sidan klart underhållande.
Tolkningarna av Man On The Silver Mountain (Rainbow) och Hell Raiser (The Sweet) hade däremot gärna fått stanna i replokalen.
Till sist en för mig given fråga; finns det någon annan hårdrockare som är lika produktiv som Udo? Knappast och det är inte något annat än mycket imponerande.
Magnus Bergström
