Av kunglig börd
Joe Bonamassa ”Royal Tea” (Provogue/Mascot/Warner)
En av vår tids mest framstående bluesrockartister sätter än en gång sin prägel på våran tillvaro. I det eviga sökandet efter nya infallsvinklar landar nu intresset på det sena 60-talet och grupper som Led Zeppelin, Fletwood Mac, John Mayall & The Bluesbreakers och Cream är utan tvekan ämnen för nya uppslag.
Vid sin sida har Bonamassa en hel del aktningsvärda personer som är väl värda att nämnas. Gitarristen, låtskrivaren och i största allmänhet den glada pricken Bernie Marsden som mer eller mindre har varit osynlig sedan Hobo With A Grin (2014). Nu är han lyckligt återfunnen. Britternas egen omslagspojke, känd från många TV-shower, boogie-woggie estradören Jols Holland får också ett finger med i spelet lika väl som Dave Stewart, Mr Eurythmics själv i egen hög person.
För att få lite extra klurighet i lyriken anlitades Pete Brown. Han är mest känd för att ha skrivit många av texterna till Creams låtar. I minnet finns alltid de legendariska White Room, Sunshine Of Your Love och Swalbr. Den sistnämnda med den underfundiga meningen: You’ve got that rainbow feel, but the rainbow has a beard. En lagom nöt att knäcka inför jul.
Tanken att spela in en bluesrock-skiva i staden där de forna hjältarna huserade blev verklighet när Bonamassa och hans vänner tågade in i Abbey Road-studion och sal nummer 1. En studio med historiska minnen. Tänk Beatles, tänk Pink Floyd. God nog för en orkester på 100 man och med en hyra som är mer än tillräcklig för att knäcka den bästa budgeten.
Den pampiga förväntansfulla orkestrala introduktion i When One Door Opens breder ut sig över London. Bonamassas Les Paul smälter mjukt och följsamt in och föga förebådande den episka urladdningen som stundar. Scenen förvandlas dramatiskt när alla gitarrpedaler är under bearbetning och ett tunggungande Bolero-stycke befinner sig i full aktion. Imponerande och den avslutande akustiska återhämtningen är befogad.
Bonamassa är fullt medveten om vad han gör bäst. Nya idéer ploppar upp hela tiden och det finns ingen risk får återupprepning. Han illustrerar fyndigt Harry och Megans separation från hovet i titellåten – Royal Tea. Gitarren växlar frenetiskt mellan forna brittiska gitarrhjältars signum medans den kvinnliga bakgrundssången sätter extra guldkant och lyriken gör någonting vettigt av det hela.
Bernie Marsdens fingeravtryck finns över hela Why Does It Take So Long To Say Goodbye. Blanda en skottkärra med Deep Purple och en lastbil med Whitesnake så blir toner och engagemang till en själfull ballad som ingen vill lämna. A Conversation With Alice är verklighetsbaserad. Bonamassa blev ordinerad terapi, men det blev en kortvarig sejour eftersom de excentriska anlagen inte gick att bota. Det får vi vara evigt tacksamma för.
Mot slutet faller garden ner något med följden att en rockabilly-låt och en vemodig visa från söderns prärie ser dagens ljus. Jols Holland får ta skulden för Lonely Boy och Bernie Marsden skulle ha satt Savannah på en egen soloplatta.
På det stora hela har Bonamassa fångat tidsandan och visst ruvar Beyond The Silence på mycket eftertänksamhet. Det hade varit min önskan att få återuppleva 1968, men eftersom det ter sig omöjligt är det bara att luta sig tillbaka och njuta av musiken, en kopp te och några scones.
Thomas Claesson
