Stor bredd i en smal genre
Napalm Death ”Throes of Joy in the Jaws of Defeatism” (Century Media/Sony)
Få band kan med samma självklarhet som Napalm Death hävda sin rätt inte bara som band utan också som institution. Lika få band kan säkert utan att en enda originalmedlem finns kvar i sättningen ändå producera relevant och nyskapande musik. Lägg därtill att de inom en på ytan smal genre spottar ur sig låtar med en enorm bredd utan att någonsin tappa sig själva. Det är rutin och professionalitet.
Just variationen är det som slår mig. För även om de båda föregångarna Utilitarian (2012) och Apex Predator – Easy Meat (2015) är två riktigt starka skivor måste jag säga att Throes in the Jaws of Defeatism känns mer varierad och mer lättillgänglig, vilket i Napalm Deaths fall må kännas som en självmotsägelse, men så är det. Just det visar varför de är inte bara är grundare av en genre utan också ledare och föregångare 33 år efter debutalbumet Scum (1987).
Låtmässigt så är titellåten och öppningslåten Fuck the Factoid det som de flesta av oss nog förknippar med grindcore: besinningslöst ös och blastbeats, men Napalm Death visar det de själva alltid har hävdat, att grindcore i deras värld är så mycket mer än att spela så snabbt som möjligt. Här finns black metal-känsla i Joie de ne pas Vivre, och sludge, ja snudd på stonervibbar, i Invigorating Clutch. I crustpunkiga Zero Gravitas Chamber tycker jag mig höra genrekollegorna Terorrizer, Amoral är ren och skär Joy Division, A Bellyful of Salt and Spleen skulle kunna vara signerad Nick Cave, eller varför inte Swans, i ett annat universum och nog är det väl ett förvridet rockriffande jag hör i Acting in Gouged Faith.
Throes in the Jaws of Defeatism förgylls också av sångaren Mark ”Barney” Greenways socialt medvetna och engagerade texter. Inget menlöst dravel, utan ord som träffar rätt varje gång. Han är en man som har något viktigt att säga och som inte tvekar att använda den kanal han har till sitt förfogande. Dessutom visar han genom bredden på sånginsatserna att han är en av extremmetallens mest underskattade vokalister.
En del inskränkta individer kommer säkert att gnälla över att inte få fler supersnabba låtar och mer blastbeats, men det här är Napalm Death som frossar i sina breda influenser. Kanske kan det förklaras av att basisten Shane Embury stått för huvdelen av musiken nu när Mitch Harris av personliga skäl trappat ned sitt engagemang i bandet. Embury är inte den som låtit sig begränsas av genregränser i sitt musikaliska liv och det lyser igenom här. Det som i fel händer skulle ha kunnat bli ett klavertramp i den rätt snäva extremmetalvärlden blir i Emburys och Napalm Deaths händer ett fullkomligt guldkorn; en av årets såväl som bandets starkaste skivor.
Jonas Andersson
