Make Some Noise
The Dead Daisies ”Burn It Down” (Spitfire/Border)
The Dead Daisies släpper sitt fjärde album som om det skulle var den mest självklara saken i världen. Ett knippe av tio väl utvalda rocklåtar breder ut sig som en bukett. Distribuerade av ett välmeriterat australiskt/amerikanskt band som inte viker ner sig för någon.
Sångaren John Corabi har en röst lika kraftfull som en tre kilos slägga, lika sträv som femmans sandpapper. Det räcker långt i den inledande ”Resurrection” som har styrka nog att jämna ett korrigerat plåtskjul med marken. Vilket med tanke på det abrupta slutet inte är långt från sanningen.
När röken väl har skingrats uppenbarar sig balladen ”Set Me Free” i hela sin skepnad. En hymn om förmågan att bryta sig loss från ett oavsiktligt förhållande. Arrangerad med crescendon av förtvivlan och hopp i en smäktande odyssé för fulla segel.
På den nedre planhalvan återfinns de riktiga kanonerna och de tre sista låtarna är krevader av konfetti med riff, basgångar och slagverk i sprakande scenarion. Doug ”The Golden Boy” Aldrich briljerar med sin gitarr och man kan för sitt inre se poser och känslouttryck av dignitet.
Den auktoritäre Marco Mendoza mullrar med sin bas som ett mindre jordskred och Deen Castronovos trumstockar bearbetar skinnet med frenesi. Därtill uppackade av den mångfacitterande grundaren och gitarristen David Lowy som tycker det här är hur roligt som helst och säg den som inte instämmer.
Jag hade äran att se bandet live på Sweden Rock Festival förra året och på scen kom de verkligen till sin rätt. Den här skivan är bara en aptitretare jämfört med vad jag och några tusen till fick uppleva där. Undertecknad blev till och med så exalterad att han befann sig i en fas av fullständig eufori.
Det här är Twisted Sister, Whitesnake och Mötley Crüe i rakt nedstigande led och som bandnamnet till trots antyder finns inga vissnade blommor här så långt ögat kan se. Tusenskönor i all ära men den här kvintetten ger ett fång av hårdrock som är välbehövlig för alla och envar.
Thomas Claesson
