Årets bästa melodiösa hårdrocksskiva…?
Bonfire ”Temple of lies” (AFM/Sound Pollution)
Release 13 april
Nio låtar och ett intro. Mindre är mer (Hej Yngwie!) och är i fallet Temple of lies allt som behövs. Lägstanivån är fullt i klass med och ofta över många av genrekonkurrenternas högstanivå.
Och nu följer en mening som jag aldrig trodde att jag skulle skriva om Bonfire: de låter ofta som Andi Deris-frontade Helloween när de är som allra bäst.
Det borde dessutom inte vara möjligt att göra en så här bra skiva lååååångt in i karriären men så är fallet. Med andra ord är det inte bara Judas Priest som 2018 och högvis av år in i karriären levererar en intressant och relevant skiva.
Produktionen kunde inte vara bättre och låtskrivandet visar upp exempel efter exempel på hur sockersött och rivigt kan samsas utan att det blir spretigt. Hela tiden med melodin i centrum.
Glädjen och lekfullheten i framför allt gitarrspelet går inte att undgå och kan säkerligen förklaras med sångarbytet. Inget ont om den klassiska Bonfire-rösten Claus Lessmann, men i dagsläget är det helt rätt med Alexx Stahl bakom mikrofonen och därmed ett smart drag av ”bandpappan” Hans Ziller (gitarr).
Kort om låtarna:
Inledande titellåten Temple of lies är en smocka som heter duga. Inte trodde jag att jag någonsin skulle få höra något som drar lite åt growlsång på en Bonfireskiva men det går inte att beskriva ”svarssången” i verserna på annat sätt. Det är ändå falsettsången (!) och de ylande gitarrerna som är det vinnande konceptet. Wow!
On the wings of an angel tar vid med härliga keyboardslingor och jag tvivlar på att någon med smak för melodiös hårdrock kan motstå detta melodigodis.
Feed the fire (Like the Bonfire) går i mellantempo och skulle ha kunnat vara ett litet sänke efter den fartfyllda inledningsdubbeln. Men nej då; med en refräng som gjord för att sjungas om och om igen av en lycklig publik är det en publikfriare av bästa märke.
Min personliga favorit när krutröken lagt sig är korta (lite drygt tre minuter) och gitarrdrivet snärtiga Stand or fall med en refräng som är löjligt enkel och samtidigt klockren.
En melodiös hårdrocksskiva utan en ballad är mer eller mindre otänkbart och Comin’ home har hög cigarettändarfaktor, även om texten är i sirapssötaste laget.
I’ll never be loved by you blandar både ballad, midtempo och snabbare tongångar på ett smakfullt sätt.
Skivans absolut bästa gitarrsolo och ännu en av dessa härligt klistriga refränger är vad Fly away har att erbjuda.
Love the way you hate me är ”sämst” på skivan och skulle samtidigt vara bäst på skivan på många av bandets tidigare skivor. Akilleshälen i det här fallet är en refräng som tjatupprepas några gånger för mycket.
Mellokänsla kryddat med gitarrsolospel med sting är vad avslutande Crazy over you har som sina starkaste vapen – och det räcker långt. Väldigt långt.
Magnus Bergström
Fotnot: Temple of lies släpps i flera olika format med eller utan bonuslåtar; den här recensionen avser standardutgåvan.
