Skickligt framförd välpolerad helyllerock
Black Stone Cherry ”Family tree” (Mascot/Warner)
Release: 20 april
När fan blir gammal… Nja snarare tvärtom; helyllegrabbarna i Black Stone Cherry har spelat in Family tree på – med deras mått mätt – klassisk mark. Nämligen i Glasgow, Kentucky där den framgångsrika skivdebuten blev till och denna gång med bandmedlemmarna själv vid mixerbordet. Med andra ord något av en återgång till rötterna, eller åtminstone ett försök till det.
Enligt egen utsago har alla i bandet många olika influenser och det som framför allt förenar dem är är kärleken till sydstatsrock. Och visst hörs det att låtarna har spår av ikoniska artister som Led Zeppelin och Muddy Waters, men det blandas ihop med så många andra influenser (gammalt och nytt) samt något litet eget att ingen kan komma och säga att det handlar om plagiat. Verkligen inte.
Något som jag själv anser är att det inte går att komma ifrån att det inte riktigt känns som samma band som den 22 november 2008 stod på scenen på ett till bristningsgränsen publikfyllt Sticky Fingers i Göteborg. När de då drog igång med Rain wizard var det starten på en av de svettigaste konserter (i dubbel bemärkelse) som jag upplevt.
Men något har hänt på vägen och en stor del av det charmigt ”ruffiga” är borta för att ersättas av en välpolerad stil à la Nickelback.
Därför påstår jag att det bästa för dagens Black Stone Cherry vore att släppa en hel konsert på skiva och dvd/Blu-ray. Det är liksom helt rätt läge för det och då skulle vi få höra hur de upplevs på bästa sätt; i en konsertlokal.
Men nu är det Family tree som gäller och det börjar mycket lovande med hårt rockande Bad habit och Burnin’, som kvalitetsmässigt är nära besläktade med tidigare ”hits” som White trash millionaire, Blame it on the boom boom och Me and Mary Jane.
Efter det gör New kinda feelin’ och Carry me on down the road ett bra jobb med att hålla flåset uppe, men utan att riktigt nå upp till de nyss nämnda.
My last breath kan närmast beskrivas som gospel (!) i hårt rockande kostym i och med den påtagliga ”religiösa känslan”, framför allt textmässigt – och det fungerar överraskande bra!
Southern fried friday night är ett försök till en svängig och dansvänlig rackare, med en ”busig” text om att röka och dricka och titta på kvinnor i kjolar och stövlar.
Trovärdigheten får sig måhända en törn av dessa tvära textvändningar. Men det finns ändå ett övergripande texttema på skivan och det är tankar på och i synnerhet längtan efter närkontankt med det motsatta könet. Jodå de utåt sett skötsamma pojkarna från södern är alltså rejält kärlekskranka.
James Brown är med och nosar på titeln som skivans tyngsta och svängigaste låt. Vem hade trott det med den låttiteln?
You got the blues är också åt det tyngre hållet, inte minst textmässigt med ”motherfucking” hit och ”motherfucking” dit. Tufft? Nej, inte direkt…
Family tree avslutar det hela på ett föredömligt sätt i bästa Black Stone Cherry-stil, men kan inte dölja det faktum att upp emot en handfull låtar känns direkt överflödiga. Gallra mera nästa gång, tack.
Chris Robertson (gitarr, sång) och John Fred Young (trummor) är de som sticker ut individuellt och bådas insatser känns inspirerade och får ta välförtjänt stor plats i ljudbilden.
En sak till måste också sägas; det fina fantasydrömlika omslaget är mycket passande för lp-formatet.
Magnus Bergström
