Lågmälda vackra kontemplationer över livet
Leonard Cohen ”You want it darker” (Columbia/Sony)
Bob Dylan har fått Nobelpriset i litteratur. Samtidigt har en annan också äldre nordamerikansk ikonisk bard kommit ut med sitt fjortonde studioalbum – 82-årig Leonard Cohen med ”You Want It Darker”.
Faktum är att Cohens tre senaste album – där ”Old Ideas” (2012) och ”Popular Problems” (2014) också ingår – tillhör (utan att ha gjort extra mycket väsen av sig) de starkaste och mest relevanta plattorna i hela Cohens produktion. Mannen är i skivväg lika skärpt som någonsin. Och då kom första skivan 1967…
Den här senaste trilogin på äldre dagar är så jäkla bra på ett sätt som gör att man närmast tyst begrundar det hela nickande för sig själv. Håller det lite som en hemlighet. De har en mäktighet – trots sin stillsamma lakoniska musikaliska stil och form – som gör att man kan bli överväldigad och ibland välja att ta dem i mindre doser. Som riktigt god mörk choklad. Eller fin lagrad whiskey, om man så vill.
Alla plattorna är lågmälda vackra kontemplationer över livet av en man med viss levnadserfarenhet och utan dömande inställning och blick. Musiken är närmast sakralt grundad, med botten i stillsam gospel och avskalad blues och blir till tidlösa men också högst samtida eklektiska hymner i dataåldern om existensens obönhörliga villkor. Det finns ingen trötthet här, utan pigga och vakna ögon utifrån den gamla mannens illusionslösa betraktelser och perspektiv.
”You Want It Darker” låter mycket som de två förra albumen, men har ytterligare en än mer ”nattlig” känsla – låtarna är en slags klassiska nocturnes för 2000-talet. Detta är osminkad andäktig skönhet i musikalisk tappning. Med både yta och genuint innehåll.
Lyssna på: ”You Want It Darker”, ”If I Didn’t Have Your Love”.
Henric Ahlgren