Glädjefylld och mäktig power metal

sabaton last

Sabaton ”The last stand” (Nuclear Blast/Sony)

Mycket vatten har runnit under broarna sedan Sabaton bildades i Falun 1999. 17 år i power metals tjänst och den musikaliska inriktningen har hela tiden varit bergfast. Framgångsreceptet är en blandning av Helloweens fart och glada tongångar, Rammsteins miltiära taktfasthet och Twisted Sisters hitkänsla kryddat med texter som uteslutande handlar om krig med allt vad det innebär.
2016 är ett stort år i Sabatons värld. Huvudakt på festivalgiganten Sweden Rock och på självregisserade Sabaton Open Air och som grädde på moset släpper de en skarpladdad skiva.
Ta plats i skolbänken; magister Joakim Brodén och hans mannar (med ”bandpappan” Pär Sundström i spetsen) bjuder på tio krigshistoriekapitel.
För den som önskar mer än det rent musikaliska finns som vanligt möjlighet till nya kunskaper. Givetvis sett med sabatonska ögon. Personligen tycker jag att det är extra roligt att texterna inte uteslutande handlar om kända strider, utan även sådana som för gemene man fallit i glömska.
Det är lätt att måla in sig i ett hörn med en köptrogen publik i ryggen, som förväntar sig att musiken ska låta på ett visst sätt. Inte Sabaton. De gör inga stora avsteg från mallen, nej då. De har inte målat med den stora penseln utan har tagit till den lilla penseln och gjort små och naggande goda småjusteringar. Ett klokt drag.
Inledande Sparta sparkar in alla dörrar och är hur mäktig som helst. Att refrängen högst oväntat ger Vikingarna-vibbar (lyssna bara på deras Djingis Khan) känns på något konstigt sätt helt rätt.
Blood of Bannockburn med oväntade inslag som säckpipa och hammondsolo är en annan höjdare. Refrängkörerna är dessutom fantastiska; något som går igen i nästan varenda låt.
Av alla nya allsångsmonster är närmast schlagerdoftande Shiroyama den starkast lysande stjärnan (besegrar The last battle på målfoto). Snacka om gåshudsframkallande.
Två låtar känns mindre inspirerade; Last dying breath och Winged hussars som båda är lite mer av standardlåtar och får i knivskarp konkurrens inte plats på favoritspellistan. Men det kan ändra sig efter fler genomlyssningar.
Individuellt måste jag framhålla gitarrspelet som glöder och det slår gnistor om det ena solot efter det andra. Ofta i mer av en klassisk heavy metal-stil än tidigare, vilket är klädsamt.
Men allt är inte perfekt. De storslagna körerna är som sagt hur läckra som helst, men extra allt mättar och det blir för mycket av det goda emellanåt. Och så har vi Joakim Brodén och hans välartikulerade bokstäver (speciellt det rullande r:et); det är inte fel att vara tydlig men det kan bli jobbigt att höra femtioelva gången.
Snålt tilltagen speltid ropar kanske någon. Nej då. 37 minuter och 24 sekunder fördelade på tio låter och ett intro är alldeles perfekt i det här sammanhanget.
Många eller i alla fall högljudda är de som ifrågasätter Sabaton och menar att de inte spelar ”true” hårdrock. Ännu fler tycker att det är precis det de gör. Eller också går det att göra som undertecknad och helt sonika strunta i genrebeteckningar och regler och lyssna för glädjens skull – och för lusten att dansa!

Magnus Bergström

About The Author

admin

Other posts by

Author his web site

18

08 2016

Your Comment