Klen sånginsats räddas av piggt gitarrspel
Ace Frehley ”Origins Vol. 1” (Steamhammer/Border)
Det ska sägas direkt att det inte är några fel att höra dessa tolv klassiker (nåja) på en och samma skiva med en och samma ljudbild. Men om det var nödvändigt att göra på detta vis är en annan sak. Känslan av ”både och” har nästan aldrig varit mer påtaglig för undertecknad i skivsammanhang. Det vill säga; en del är riktigt bra och en del är inte alls bra.
Ljudbilden har en passande livekänsla och känns – till skillnad från mååånga skivsläpp numera – inte överdrivet polerad. Stort plus i kanten!
Nämnda livekänsla förstärks av att det i de låtar Ace själv sjunger låter som att ett fyllo i ett coverband har tagit över mikrofonen. Observera att det sistnämnda INTE ska ses som något positivt. Nej, den lilla gnutta sångröst Ace en gång hade är i stort sett puts väck. Hur han kommer att låta på framtida konserter vill jag helst inte tänka på. Rösten spricker mer eller mindre vid flera tillfällen. I synnerhet i avslutningslåten (se längst ner) men också i Street Fighting Man (The Rolling Stones) och i gamla Kiss-örhänget Parasite. Synd och skam…
Det ska dock sägas att Ace i just Parasite nästan sätter sitt eget solo från 1974 och det som inte låter exakt som då gör han faktiskt bättre. Inte illa!
Apropå Kiss-örhängen låter Cold Gin riktigt pigg med extra plus för det glödande, förlängda gitarrsolot i slutet. Å andra sidan är det inte så lite ironiskt att Mike McCreedy (Pearl Jam) gästar på gitarr i just den låten.
Emerald (Thin Lizzy) gästas av Slash och låter i stort sett som den ska musikaliskt, men de där originaltvillinggitarrerna låter onekligen på ett speciellt sätt i original. Synd bara att det åter igen är det där med rösten…Och att det var första smakprovet som släpptes från skivan ifrågasätter jag starkt, för den får pisk av flera andra.
Förutom alltid lika magiska White Room (Cream) i vilken Ace sånginsats pallrar sig upp till godkänt är bästa låten Fire and Water (Free) med Kiss-giganten Paul Stanley på sång. Och vilken sånginsats han gör; inlevelsefullt och med känslan av att det verkligen är en låt som han ”går igång på”.
Ännu en Kiss-cover, Rock N Roll Hell, avslutar det hela och det är ju en låt som bär med sig en del kuriosa. Ace avbildas på omslaget till Creatures of the Night men spelar inte ett smack på hela skivan, Kiss-versionen är egentligen en cover i sig eftersom Bachman Turner Overdrive spelade in den lite annorlunda ursprungsversionen och dessutom är ingen mindre än Bryan Adams medförfattare. Låten då? Tja, förutom skivans sämsta sånginsats funkar den skapligt, men saknar dynamiken i Kiss-versionen.
Sammantaget är det en skiva som funkar okej för stunden. Men nog hade det varit mycket roligare med nya Ace-originallåtar, nästan oavsett kvaliteten på dessa. Å andra sidan; i och med skivtiteltillägget (Vol. 1) är det kanske bara att vänja sig vid att Ace numera gärna ägnar sig åt att tolka andras låtar.
Magnus Bergström
