Kör på beprövade vägar
Det här är inte så farligt som bandnamnet förespråkar. Det är bara frågan om
melodiös hårdrock framförd av ett gäng pudelrockare som har överlevt diverse
farsoter. Gitarristen George Lynch med ett förflutet i Dokken gör sitt bästa av
situationen.
’Jelly Roll’ har ådror av blues i sig och det ser jag som ett gott tecken från
där jag står. Att lyriken inte ger något nobelpris i litteratur är å andra sidan
ställt bortom varje rimligt tvivel. ’Pine Tree Avenue’ är tjatig och matad med
lite för mycket funk för att vara trovärdig. ’Dirty Money’ och ’Sanctuary’
framhäver dock det rätta virket med suggestiva riff och medryckande rytm.
Balladerna i form av ’The Ledge’ och ’Kingdom Of Slaves’ sitter som de ska utan
att skämma ut sig. Oni Logans till synes operaskolade sångröst tar tonhöjderna
lekande lätt. ’Between The Truth And A Lie’ faller platt med sitt krystade och
märkbart ansträngda genomförande.
Den magnifikt avslutande ’War’ ligger helt rätt nergrävd i skyttevärnet. Lynch
gitarrsolo är mästerligt och tillför dessutom nya idéer som bör tjäna som
föredöme i sådana här sammanhang. Lägg därtill en mullrande basgång och
konceptet är fullbordat.
Albumet landar med båda fötterna på marken, men har man för avsikt att gå till
en plats där mobben fullständigt härskade så skall kompassrosen istället vändas
mot deras ’Wicked Sensation’ från 1990. Då får man dessutom en rejäl spark i
ändan på köpet.
Thomas Claesson