Ett av höstens musikaliska utropstecken
Dave Rawlings Machine ”Nashville Obsolete” (Acony/Border)
Jag håller med om att jag ibland har använt musikbegreppet Americana lite väl mycket och ibland slarvigt. Men denna gång närmar vi oss pudelns kärna. Nashville Obsolete har alla de ingredienser som innefattar begreppet i fråga. Stänk av country och annan rootsmusik möts, mixas och blandas upp, i det här fallet, mjukt arrangerade stråkar.
Dave Rawlings andra soloalbum, sex år sedan Friend For A Friend , hans förstklassiga debut. Han är ingen nykomling, denna partner till Gillian Welch, som naturligtvis finns med här med och lägger undersköna stämmor under Daves lite kantiga och sträva röst.
Men det som lyfter detta album till en ovanligt hög nivå är Daves strängaspel, om det nu är gitarrer, mandolin eller banjo. Ljudmässigt finns här ett släktskap med Neils Harvestperiod. Musiken skrider sakta framåt och det finns gott om tid att ta den till sig, värdera den och avnjuta den till fullo. Det händer inte ofta.
Albumets centralpunkt är den nästan 11 minuter långa The Trip. Den går i spåren på den episka låtberättarstil som Dylan är mästare i.
Short Haired Womens Blues med sina dramatiska stråkar och Pilgrim, You Can’t Go Home , en vass gospelvariant runt åtta minuter, bidrar starkt till att detta är ett av höstens musikaliska utropstecken.
Bengt Berglind
