Sid solo travar på rakt in i americaland
Sid Griffin ”The trick is to breathe” (Prima/Border)
Det var så längesedan, långt innan både internet och Spotify hade brett ut sig over jorden, Då fanns det ett litet rockband som gillade både countryrock och punk. Där hittar vi Sid Griffin som var en av bandets låtskrivare och sångare. Men bandet upplöstes som band har till vana att göra och det är tur för oss musiknördar. Då kommer det nya band som ibland är både bättre och…sämre. Nästa gång Sid Griffin dök upp och satte avtryck i musiken var med bandet Cole Porters som fanns i ett flertal uppsättningar. De senare bluegrassinfuerade albumen Durango 2010 och Find the one 2012 är bra stämsång i den högre divisionen.
Nu är Sid solo och travar på rakt in i americaland med en berättande folkrockplatta, inga bluegrassinfluenser och stämsången har stannat i kulisserna. Men låtarna är mycket bra. Det börjar med en homage till Bobby Gentry i Ode to Bobbie Gentry. Bitterljuva Between the general and the grave. Titeln Elvis Presley calls his mother after Ed Sullivan Show låter som liten novell och gamla folksångsklassikern Get togheter stänker loss i ett hett hootanannytempo.
Pub rock club skiljer sig mest av allt, det är ett poem som läses upp, och är riktigt kul och ett ställe man gärna skulle besöka. A trick is to breathe är avslappnad, snygg, melodiös. Att tillbringa en höstkväll med Sid Griffin i soffan, en god bok och ett glas rött italienskt vore inte helt fel. Så får det bli.
Bengt Berglind
